åttiotrenollettnollfem

Ja. Levi är alla tiders. Han har varit städad och väluppfostrad redan från spermiestadiet. I de dryga 40 veckorna han hyrde min etta med kokvrå och sovalkov var han vett och etikett personifierad. Enda gången han visade prov på rackartyg var då han stannade kvar elva dagar längre än vad kontraktet avsåg. I övrigt betalade han hyran i god tid och nyttjade sin dos av hushållselen och det mobila bredbandet. Med andra ord en exemplarisk hyresgäst. Sedan krabaten övergav den sammetsröda livmoderhålan för vårt barbierosa hus, har den lugna och sansade stilen fortsatt.

Äta, sova, bajsa är de tre verb som enkelt förklarar Levis vardag. En mycket nöjd bebis som inte gör så mycket väsen av sig. Förra veckan när pappa var hos oss sa han Jaha, är det såhär han låter? Ett kvitto på att vår snart två månader gamla son är snäll som ett lamm, lugn som en filbunke och vacker som en morgondag. Ok, att han är världens sötaste har ingenting med saken att göra, men jag är ju partisk. Men. Humör har han ändå. När jag inte är nog snabb på att hala fram mejeriet, när tutten har hoppat ur gapet eller när han är övertrött. Då visar det sig. Mammaarvet.

Levi har fått en rackarns snygg haklapp av Jonas, Helena och kidsen. Passar perfekt eftersom han just har lärt sig att blåsa bubblor och göra konstverk med dessa runt munnen. Levi Picasso. Den svartvita skapelsen kommer från Johanna Form & Design. Me like!

Här om natten drömde jag att Levi började prata. Jag vill ha mjölk, var hans första fyraordsmening. Endast sju veckor gammal. Ja, han är ett geni, vår son...

Jag lever. Det gjorde även min eminenta dator som tog mitt fina inlägg, frös det till is, packade in de fina textraderna i ett vadderat kuvert och skickade ut det till ingenstans. Tekniken strular, därav dålig uppdatering.

Äntligen har Försäkringskassan fått tummen ur och satt in pengar på mitt konto. Bara en månad senare än utlovat. Grattis!

Ska strax käka smaskig kycklinggryta och ris. Mums. Vi har diskuterat ris, jag och Johan. Jag anser att vanligt matris är godast medan han föredrar jasminris. Bah. Ok, jasminris går absolut att äta, det är inte det. Men det smakar parfym och doftar utomlads. Sött och skumt. Får jag bestämma blir det alltså vanligt ris. Egentligen ganska ogivande för det smakar inte vidare värst mycket. Egentligen ingenting. Risigt.

Nåväl. Efter käket bär det av till Vistträsk. Ska förbi Inga och Pelle en sväng och efter det blir det ett längre stopp på Ebban där det vankas alpha. Kul!

Typiskt! Jag hittade ytterligare en textil som ligger och skräpar. Som också vill få ett nytt hem nu när alla grannar i kartogen drar. Havstulpan från svenska Mairo. Bredd 150 cm, längd 200 cm. Nypris 670 kr, nu 500 kr. Rödrosa toner som livar upp stämningen och välkomnar våren!

Uppdatering. Havstulpan är sålt!

Jag har fler godbitar från Marimekko i mina gömmor som söker ny hyresvärd. Oanvändna Bottna. Obs! Ej i samma kulör som på bilden! Stålgrå botten och vitt mönster. Bredd 150 cm, längd 200 cm. Nypris 75 euro (ca 725 kr), nu 500 kr. Eller Putkinotko, gröna toner på vit botten. Bredd 140 cm, längd 100 cm. Nypris kr 37,50 euro (ca 360 kr), nu 200 kr. Detta tyg har använts under en kort period men är i mycket gott skick. Kanske passar på någons vägg?

Uppdatering. Putkinotko är sålt!

I vitt linne och jordens största ID-bricka i form av ett scrapbookat gratulationskort från Burmans. Att det går att älska så mycket. Ofattbart!

Här ska säljas. Börjar med två finfina rapporter från Marimekko. Aldrig använda, har bara legat i en kartong sedan den dagen de lämnade butiken. För ett glatt liv i vårt hem. Ett liv som de aldrig fick. Därför ska de nu bort. Först ut är Hetkiä. Stilrent storstadsliv. Bredd 145 cm, längd 250 cm. Nypris 93 euro (ca 900 kr). Vilsamma kulörer i ljusbått och senapsgult. Nummer två är Kevätjuhla i den inte lika vilsamma kulören orange. Den som vill ha en springande kohjord i sitt hem bör snarast införskaffa denna textil. Bredd 145 cm, längd 250 cm. Nypris 99,30 euro (ca 900 kr). Varje rapport säljs till det oslagbara priset av 700 kr. Kom och köp!

Jag vågar påstår att inom fem år är gruvan i Laver på fötter igen. Jag har en positiv känsla. Tänk så fint det vore för kommunen! Lyssna på detta reportage från SR Norrbotten och smaka på framtiden!

Stark, snygg, snabb, stilig, smart, snäll, rolig, cool, beläst, berest och jag kan göra flera saker samtidigt. Vilket jävla kap. Så beskriver Håkan sig på facebook. Vi gick i samma klass från sjuan till nian. Ta tillvara!

Jag fortsätter i samma spår. Ett annat obligatoriskt kapitel var Familjen.

Min mamma är en dam med mycket mer humör än pappa. Det liksom blixtrar ur henne i vissa lägen. Hon har höga krav på sig själv, i jobbet, i hemmet och även på oss barn när det gäller att hålla ordning i våra rum och med våra läxor. Mamma arbetar på Älvsbyhallen i kundtjänst och det är ett jobb hon trivs med. Hon tycker om att hålla på med papper och datorer och träffa människor. Mammas stora passion är svensk historia, geografi, gamla kungar, slott och landskapet Skåne. Varje sommar gör vi en resa i landet, noga förberedd så att vi inte missar ett endaste kulturminne. Jag kan lova att jag har besökt en hel del slott, gamla gravfält och runstenar. Hon gillar även att shoppa, ett intresse som vi delar odiskuterat. Hon har god smak och tycker om vackert porslin och glas. Jodå, vi har varit på flera glasbruk också. Mamma är en utåtriktad person som har lätt att lära känna människor, hon är spontan och glad för det mesta. Mor är mycket för att städa och hålla rent i huset. Hon är också väldigt snabb och rapp i tanken, rätt så allmänbildad. Jag tror nog hon skulle ha en bra chans i Jeopardy!

Fint. Nu är det slut med sentimentalitet. Om det finns ett ord som heter så.

Nu mina vänner, ska jag bjuda upp till dans. När jag gick i årskurs nio hade vi ett stort projekt under större delen av sista terminen. Boken om mig. En samling om oss själva, med vissa obligatoriska kapitel. Vid denna tid var jag inte särskilt inspirerad. Mycket att tänka på. Så. De sista dagarna innan inlämningsdatumet satt jag uppe halva nätterna. Mamma hjälpte mig med några texter och pappa servade med te och mackor. Slutresultatet blev superbra och jag fick MVG med tre ords beskrivning. Välgjort, personligt, genomarbetat. Tack, Bosse. Det sista kapitlet heter Om tio år, vad gör jag då? Sjukt mycket som stämmer! Har ändrat ordflödet lite. Helpdesk.

Om tio år hoppas jag att jag har hunnit med en hel del. Jag önskar att jag då bland annat har varit och tågluffat i Europa, båtluffat i Grekland och varit reseledare utomlands. Plus att jag även har studerat och bott i ett varmare land i ungefär ett år. Tågluff i Europa, check. Båtluff i Grekland, check. Studerat utomlads, räknas Piteå?

Men just exakt nu, fast om tio år, hoppas jag att jag har hittat min drömkille. En lång, mörk och snygg man, och vi bor tillsammans i ett litet hus. Huset vi bor i har jag ritat och inrett eftersom att jag är en känd inredningsarkitekt. Jag designar även möbler och är också känd på det området. Vårt hem är ganska litet, har många höga fönster, vinklar och vrår. Det är målat rött med en blå dörr eller gult med en grön dörr. Lång och snygg man, check. Dock inte mörk. Litet hus, absolut check. Höga fönster, vinklar och vrår, lite check. Huga. Rosa med en svart dörr.

Utanför härligheten har vi en stor trädgård där vår lilla dotter ofta leker. Där växer mycket blommor och träd. Jag har inte bestämt var vi bor men det är i Sverige. Kanske rent utav på Öland eller så bor vi kvar här uppe i norrlands djupa och mörka skogar. Ingen trädgård att skryta med, och ingen dotter heller. Men en gropig gräsmatta, ett prodcerande jordgubbsland och en underbar son. Norrlands djupa skogar, naturligtvis.

En parentes. Undra varför jag preciserat fasadfärg och ytterdörr? Inte kunde jag väl ana att jag skulla hamna i en dörrfabrik? Mysko.

Alltså. Byssan lull. Ja, vaggvisan. Vilken märklig text. Osammanhängande. Undrar just hur den gode Evert tänkte när han författade. Kanske Bobby Ljunggren och Fredrik Kempe kan hotta upp den lite?

Jag gillar ironisk humor. Och även dessa magneter från Anne Taintor som lätt skulle liva upp vårt trista kylskåp. Jag är dock inte laktosintolerant, men det är ett snyggt sätt att visa var skåpet står. Oavsett om det är ett blått skåp eller ett kylskåp.

Sätta målet i krysset? Nej, jag är ju vuxen och resonabel. Videoblogga, det hör till den yngre generationen. Till de stackars människor som aldrig fick nöjet att hyra både videofilm och själva videon på bensinmacken...

Det finns en människa i mitt liv som inte är som alla andra. Hennes humor är oslagbar. Så även hennes grekiska matkunskaper. Hon har sinne för ironi och är rapp i käften. Borde egentligen få ett mindre litteraturpris för de nya ord som årligen införs i det dagliga vokabuläret. Hon har gjort sig ovän med de svartvita flygfän som figurerat på andra sidan älven och därför gett ordet skate ett nytt begrepp. En projektstartare full av idéer som ibland röker när det vankas alkoholhaltiga drycker. Vilket kan påverka boaseringen. Delvis. Hon memorerar sångtexter och har har garanterat fått en iTumme. Den rockiga frisyren gör skäl för sig, även om personen i fråga just nu föredrar Mr Weideskog. Sexy. Utöver kärleken till musiken finns kärlek till en viss vampyr. Märklig combo, men hon och bleke blodsugaren går hand i tand. Ett yrväder som är svår att beskriva i ord och bör upplevas för bästa resultat. Stormen Johanna. Fäller ett och annat träd, drar fram dit ingen hittat vägar tidigare. Lämnar avtryck likt skor i nysnö men tack gode Gud, smälter hon inte framåt våren. En året-runt-attraktion som sprider energi och finner glädje i den mest trista stund. Tack, för att jag har ett åkband i din karusell!

På förmiddagen ringde Adela från sykursen och önskade en visning av Levi. Vi drog dit en sväng och underverket, för dagen klädd i en retro utstyrsel, vandrade i olika famnar hos vana damer med flinka fingrar. Vilken kreativitet bland kvinnorna! När jag blir uppåt åren hoppas jag att jag också har kvar viljan att skapa. Nu kanske inte lapptäcksteknik är mitt kall, men det finns ju andra intressen som kan tänkas bli aktuella. Som kaffe. Kanske kan starta en kaffeakademi? En munskänkarklubb där det mals bönor från fjärran länder. Och där hemliga recept finns. Ja, det låter trevligt.

När jag tänker efter. Viljan att skapa. Viljan finns men inte alltid förutsättningarna. Jag hade en plan med min föräldraledighet. Planen var (eller är?) att bli kreativ och driftig. Att klura ut den perfekta affärsidéen och börja rodda. För det finns faktiskt idéer, om nu någon tvivlade. Kanske tiden är inne att ta tag i det hela på riktigt? Kanske, kanske inte. Kanske, kanske inte.

På förmiddagen ringde Adela från sykursen och önskade en visning av Levi. Vi drog dit en sväng och underverket, för dagen klädd i en retro utstyrsel, vandrade i olika famnar hos vana damer med flinka fingrar. Vilken kreativitet bland kvinnorna! När jag blir uppåt åren hoppas jag att jag också har kvar viljan att skapa. Nu kanske inte lapptäcksteknik är mitt kall, men det finns ju andra intressen som kan tänkas bli aktuella. Som kaffe. Kanske kan starta en kaffeakademi? En munskänkarklubb där det mals bönor från fjärran länder. Och där hemliga recept finns. Ja, det låter trevligt.

När jag tänker efter. Viljan att skapa. Viljan finns men inte alltid förutsättningarna. Jag hade en plan med min föräldraledighet. Planen var (eller är?) att bli kreativ och driftig. Att klura ut den perfekta affärsidéen och börja rodda. För det finns faktiskt idéer, om nu någon tvivlade. Kanske tiden är inne att ta tag i det hela på riktigt? Kanske, kanske inte. Kanske, kanske inte.

Under förmiddagen har jag agerat Bingo Rimér. Dock har mitt objekt inte bestått av ett ett gäng silikonimpregnerade blondiner med checka toppar som visar mer än de värmer. Nej, mitt objekt har såklart varit Levi. Han skötte sig bra. Nu för tiden så ler han och skrattar om man säger tut-tut med lite barnslig icke-vuxen röst och trycker på näsan. Eller om man leker lite med tutten runt munnen. Och så har han hittat sina händer. De åker in i munnen de gånger tutten inte är tillgänglig. Livsfarligt. Så. Poserna kan jag inte klaga på. Men min insats som fotograf är däremot katastrofal. Varför kan jag aldrig lära mig när jag ska använda blixt? Hur svårt kan det vara? Och fokus? Får jag till en bra bild så är det bara ren tur, aldrig skicklighet. Otroligt irriterande. Alla pics som såg utmärkta ut på den lilla kameraskärmen är i verkligheten korniga, suddiga och saknar sting. Trist. Därför bjuder jag på en från gårdagen. Inget skratt, men dock en tutte. Och ett fint ljus.

Jag skulle vilja ha några riktigt fina bilder på vår guldklimp. Av någon som kan detta lite bättre än jag. Typ av en legitimerad fotograf, om det nu finns. Som inte är hutlös dyr. Ett brev från danielphoto fanns i postlådan idag. Fantastiskt fina bilder men till pris av en mindre månadslön. Ovärt.

Levi ler. Livet leker. Lust. Lustigt.

Så var helgen avklarad. I ett nafs, som det mesta andra just nu. Tiden springer iväg! Det irriterar mig. Man ska ju ta tillvara på alla fina stunder men just nu är det så många fina studer att spara och fövara, så annat hinns inte med. Prioriteras inte, glöms bort. Men det kanske inte är någon ovanlighet för småbarnsföräldrar.

Föräldrar. Vi är föräldrar nu. Ytterst skumt, nästan galet. Nu är det vi som i framtiden ska memorera dagistider, knepa och knåpa med hämtning hit och stjutsning dit. Fixa matsäck till studiedagen, gå på utvecklingssamtal, vara klassansvariga och följa med på skolresor. Peka med hela handen och informera om rätt och fel, vikten av konsekvensanalys och alla människors lika värde. Hallå, det är ingen lite boll som är i rullning! Stress. Men. Just nu känns det obeskrivligt skönt att Levi ligger och filosoferar i vagnen med tutten i munnen och blicken fäst på den färgglada leksaken som låter lite när vagnen gungas. Det är en bit bort ändå, allt det stora. Skönt. Han är ju faktiskt bara fem veckor och tre dagar gammal. Dock har håret börjat nötas bort och vikar framträda i kalufsen. Lill-filosofen. Han blir bara mer och mer lik Johan.

Levi är just nu exemplarisk. Han sover fortfarande. Allt som allt har han sovit i över 12 timmar men undantag för käk då och då. Inte illa. Tror han laddar för eftermiddagen när vi ska ta en tripp till Polardörren. Så många människor där som bara pratar, latjar och surrar. Han samlar väl energi för att orka med... Ska bli jättekul att träffa mina homies. Inte för att jag längtar tillbaka till jobbet. För det gör jag inte. Däremot längtar jag efter känslan av produktivitet. Att jag utfört något, bidragit till kassan. Det längtar jag efter. För att försöka minnas hur det kändes drog jag till återvinningsstationen igår. Kastade en hel del skit och kände mig som världes supermiljömänniska. Efter det pantade jag burkar och kom upp till en summa mindre än en trist hundralapp. Men dock ett bidrag till kassan... Förresten. Under tiden jag sprang mellan alla behållare för batterier, kartong och plast så kom jag på en kanonidé. Varför får man inte pant på allt man sorterar? Vore sjukt smart och dessutom lockande för alla slönissar som kastar allt i samma behållare oavsett innehåll. Typ 50 öre för en glasflaska, några kronor per kilo papper... Grymt smart. Kanske ska kontakta Center-Maud och be henne skita i rasta-hund-så-får-du-göra-avdrag-projektet och satsa på detta isället. Briljant. Förresten, när jag ändå har henne på tråden kanske jag kan övertala henne att införa en ny container avsedd för pälsdjur? Humor. Förlåt. Kunde inte låta bli.

Idag har vi varit på banken och fixat Levis ekonomi. Eller rättare sagt, blivande ekonomi. Tycker det är viktigt att börja spara pengar till honom redan nu. Så vi har tagit stora kliv på trappan mot vuxenvärlden och bestämt oss för fondsparande. Valde två fonder, en typ av mixfond som är lite mer safe, och en fond som satsar på Ryssland. Ryssland är framtiden. Ryssland är cash. Innan vi gick fick Levi en mycket fin present av banken. En body med Rikedom på tillväxt tryckt i orange. Och det är ju sant, i dubbel bemärkelse.

För en stund sedan befann jag mig på Västermalm. Agerade taxi till min syster. Destiantionen var ett radhus. Av den modell där garaget sitter ihop med grannens huskropp. Verkar ytterst opraktsikt. Jag gjorde ett snabbt överslag och insåg att ungefär fem hus sitter ihop i en kedja. Fick mig genast att undra. Hur gör stackaren som bor i det mittersta huset när det är dags för att klippa gräsmattan på baksidan? Drar den genom vardagsrummet och ut via en altandörr? Undrar bara... Någon som har erfarenhet?

Inte tråkigt väder! Plusgrader och sol. Känns som att våren är på gång! Och nu på allvar. Skönt. Är rätt less all snö. I förrgår var vi ut på promenad. Härligt. Vagnen är kanon, hjulen rullar fint och lätt. En smidig sak. Det enda som inte var vidare värst smidigt var mina skor, som alltid har passat perfekt tidigare. Inte nu. De har resulterat i ett gigantiskt skravsår i världsdelsstorlek. Usch. Smärta.

Snart väntar vi besök av Marie och Arvid. Kanske skulle också Helena och barnen kika in. Jag har en smarrig paj i kylen som Adela kokat ihop. Smaskens! Lite kaffe till det och eftermiddagen är fulländad. Ikväll bär det av till Muskus för att fira Olle i efterskott. Vi hade inte tid igår då halva Johans familj kom förbi och inspekterade den växande Levi. Levi som förövrigt har sovit sammanlagt ungefär 90 minuter sedan 06.00. Men nu, äntligen, verkar det som att han har lagt igen sina blå. Han är så fin.

Hmm... Jag funderar. Min svägerska Johanna är en rolig kvinna. Hon kan förgylla den mest trista stund. Så. Varför inte ställa upp i nästa års revy? Klädd i svartvit fjäderdräkt. Några skateskämt senare och revyn skulle få fem näbbar av fem möjliga. Snälla, överväg!

På tal om humor och roligheter. Solsidan. Älska!

Fläger runt i världen bland med ettor och nollor. Hittade en fin mening. Resten är framtid. Så sant, så sant. Framtiden är om två sekunder, i övermorgon och under nästa decennium. Det kommer alltid nya stunder. Nya horisonter att se fram emot. Hopp om liv.

Fredag imorgon. Redan. Redan? Känns som att det nyss var måndag och vi var på brunch hos Fernbergs. Nyss. Tiden går ruskigt fort, dagarna flyger iväg med ljusets hastighet.

Idag har Lina, Meja, Ida och Juni hälsat på. Vi stötte ihop på föräldrautbildningen. Mycket trevligt! Efter nästa vecka har vi gått laget runt och träffats en gång hos oss var. Så då är det väl bara att börja om. Superskoj! Johanna har också hunnit förbi en sväng. Och Maria. Vi har snackat sjukvård, familj och livet i allmänhet. Förutom alla människor som gått genom vår ytterdörr under dagen har vi också besökt kommunhuset där Johan har skrivit på papper om faderskap. Snacka om föråldrat. Bara för att vi inte är gifta så ska det till en underskrift för att bekräfta faderskapet och gemensam vårdnad. Ytterst märkligt. Nåväl, nu är det ur världen. Skönt.

Här kommer på beställning tre kort i följd. Minspelet får tala för sig. Vilken utveckling! Det går nog inte älska mer. Jag är så stolt, så stolt! Världens finaste lilla sockerbit.

Levi påminner ibland om superintelligenta Dr Sheldon Lee Cooper, en av karaktärerna i The Big Bang Theory. Särskilt när vi stylar barret till snedlugg. Mini-Sheldon. Grymt lik. Nu råkar det inte bara vara jag och Johan som är rörande överens om detta, vi får även support. Främst av Johanna. Hon har varit überdriftig och tryckt fina kläder till vår egen kopia, alla i stil á la Sheldon. Humor! Så idag har Levi varit snygg i en grå body med testbilden på magen. Inte tråkigt!

Människor i allmänhet har dålig ekonomi och klagar på arbetslöshet, låga löner, höga skatter och alldeles för stora lån som någon gång i framtiden ska betalas tillbaka. Det är lågkonjunktur och skrala tider. Är det då inte konstigt att varenda show som visas på TV samlar in miljon efter miljon till olika projekt inom bistånd, forskning och annan välgörenhet. Var kommer alla pengar ifrån? Ibland finns det inga pengar, ibland finns det hur mycket som helst. Skumt.

Vem tusan tar hand om Anna Bergendahls gitarr under hennes framträdande? Den liksom bara försvinner. Irriterande. Någon svartklädd parvel måste krypa fram på scenen, ta gitarren och krypa tillbaka i mörkret på rekordtid. Det är min teori.

Dopets vara eller icke vara är på tapeten. Och det är en ganska känslig fråga. Både jag och Johan är barndöpta. Enkelt förklarat innbär ett barndop att barnet upptas i den kristna kyrkans gemenskap. Barnet blir alltså medlem i svenska kyrkan. I dagligt tal används ordet döpa som synonym till att ge barn ett namn. Vilket är helt galet. Dopet har absolut ingenting med en människas namn att göra. Ett barns namn utförs av folkbokföringen. Alltså, barnets föräldrar bestämmer ett käckt och passande namn till grynet, fyller i det på en förtryckt blankett och postar de underskrivna arken i ett kuvert till Skatteverket. Klart.

Dopet är ett helt annat projekt. Och faktiskt en handling som jag personligen tycker att människor generellt tar alldeles för lätt på. Ofta, som jag ser det, döps barn av tradition. För så har det ju alltid varit. Det är mer fokus på smörgåstårtan och det goda fikat än dopets egentliga innebörd. Dopet blir en liten släktreunion och folk som inte setts på länge får en anledning att träffas och barnet får en eller två, eller i värsta fall tre presenter av materialet tenn. Och visst, det är väl helt ok. Trevligt och mysigt enligt den svenska formen. Inget strörre fel med det. Men. Faktum är, och det är hit jag vill komma. Mitt i den mysiga traditionen har föräldrarna faktiskt avgett ett löfte. Och har ett gigantiskt ansvar. Innan dophandlingen, allså när prästen gjuter dopvattnet tre gånger över barnets huvud, frågar denne föräldrarna Vill ni att ert barn skall döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap? Föräldrarna svarar Ja. Vidare fortsätter prästen Kära kristna. Genom dopet har NN blivit upptagen i Kristi kyrka. Det är nu er uppgift som föräldrar att vara förebilder och förebedjare för honom/henne och tillsammans med församlingen leda honom/henne på trons väg genom livet. Jättefint. För det tycker jag verkligen att det är. Men det ska tas på allvar och inte stanna som en familjetradition, för då tycker jag det är totalt galet. Tar någon illa upp får jag väl be om usäkt men det är min högst personliga åsikt. Men för mig är dopet mer än kaffe, fika och presenter. Det är ett innerligt beslut.

Som alternativ till barndop finns barnvälsignelse. Barnvälsignelse innebär kortfattat att föräldrarna bär fram sitt barn inför Gud för att man med bön och handpåläggning ska nedkalla Guds välsignelse. I välsignelseakten uttrycker föräldrarna sin önskan att lyfta fram sitt barn i Guds och församlingens omvårdnad och fostran. Ett skäl till barnvälsignelse är att barnet ska få växa upp för att senare i medveten tro ta emot dopet. Vilket ju är en smart och bra tanke. Jag kan tycka att barnvälsignelse är mer personligt än barndop. Inte lika strikt och tystlåtet utan mer öppet och lite yvigt. Frikyrkligt, helt enkelt. Jag tycker om det. En intressant konkurrent till barndopet. Jag är av den åsikt att jag respekterar både barndop och vuxendop. Det är liksom upp till var och en och jag tycker det är tråkigt när församlingar inte respekterar varandras olikheter. Men det är en annan historia. Nåväl. Vad det än blir, ska det göras med fokus på det verkliga innehållet. Det är det absolut viktigaste. Resten är bara krusidull och glitter.

Folk kom också fram med sina barn till honom för att han skulle röra vid dem. Lärjungarna fick se det och visade bort dem, men Jesus kallade dem till sig och sade: "Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in."
Luk 18:15-17