åttiotrenollettnollfem

Dopets vara eller icke vara är på tapeten. Och det är en ganska känslig fråga. Både jag och Johan är barndöpta. Enkelt förklarat innbär ett barndop att barnet upptas i den kristna kyrkans gemenskap. Barnet blir alltså medlem i svenska kyrkan. I dagligt tal används ordet döpa som synonym till att ge barn ett namn. Vilket är helt galet. Dopet har absolut ingenting med en människas namn att göra. Ett barns namn utförs av folkbokföringen. Alltså, barnets föräldrar bestämmer ett käckt och passande namn till grynet, fyller i det på en förtryckt blankett och postar de underskrivna arken i ett kuvert till Skatteverket. Klart.

Dopet är ett helt annat projekt. Och faktiskt en handling som jag personligen tycker att människor generellt tar alldeles för lätt på. Ofta, som jag ser det, döps barn av tradition. För så har det ju alltid varit. Det är mer fokus på smörgåstårtan och det goda fikat än dopets egentliga innebörd. Dopet blir en liten släktreunion och folk som inte setts på länge får en anledning att träffas och barnet får en eller två, eller i värsta fall tre presenter av materialet tenn. Och visst, det är väl helt ok. Trevligt och mysigt enligt den svenska formen. Inget strörre fel med det. Men. Faktum är, och det är hit jag vill komma. Mitt i den mysiga traditionen har föräldrarna faktiskt avgett ett löfte. Och har ett gigantiskt ansvar. Innan dophandlingen, allså när prästen gjuter dopvattnet tre gånger över barnets huvud, frågar denne föräldrarna Vill ni att ert barn skall döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap? Föräldrarna svarar Ja. Vidare fortsätter prästen Kära kristna. Genom dopet har NN blivit upptagen i Kristi kyrka. Det är nu er uppgift som föräldrar att vara förebilder och förebedjare för honom/henne och tillsammans med församlingen leda honom/henne på trons väg genom livet. Jättefint. För det tycker jag verkligen att det är. Men det ska tas på allvar och inte stanna som en familjetradition, för då tycker jag det är totalt galet. Tar någon illa upp får jag väl be om usäkt men det är min högst personliga åsikt. Men för mig är dopet mer än kaffe, fika och presenter. Det är ett innerligt beslut.

Som alternativ till barndop finns barnvälsignelse. Barnvälsignelse innebär kortfattat att föräldrarna bär fram sitt barn inför Gud för att man med bön och handpåläggning ska nedkalla Guds välsignelse. I välsignelseakten uttrycker föräldrarna sin önskan att lyfta fram sitt barn i Guds och församlingens omvårdnad och fostran. Ett skäl till barnvälsignelse är att barnet ska få växa upp för att senare i medveten tro ta emot dopet. Vilket ju är en smart och bra tanke. Jag kan tycka att barnvälsignelse är mer personligt än barndop. Inte lika strikt och tystlåtet utan mer öppet och lite yvigt. Frikyrkligt, helt enkelt. Jag tycker om det. En intressant konkurrent till barndopet. Jag är av den åsikt att jag respekterar både barndop och vuxendop. Det är liksom upp till var och en och jag tycker det är tråkigt när församlingar inte respekterar varandras olikheter. Men det är en annan historia. Nåväl. Vad det än blir, ska det göras med fokus på det verkliga innehållet. Det är det absolut viktigaste. Resten är bara krusidull och glitter.

Folk kom också fram med sina barn till honom för att han skulle röra vid dem. Lärjungarna fick se det och visade bort dem, men Jesus kallade dem till sig och sade: "Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in."
Luk 18:15-17