åttiotrenollettnollfem

Signifikativ. Uggla. Vilket geni! Kaxig, kort och lockig. Inte undra på att han gör succé i allas vardagsrum. Vi är rätt lika bortsett från att hans art är fridlyst. Mehe!

Irritationsmoment. Sociala medier som gör mig asocial och istället för att uppmuntra till ytterligare kontakt får mig att ifrågasätta varför jag alls vill ha med personer att göra. Pippilotter på östrogenbärare som är äldre än 12 år. Långa köer. Byråkrati. Och. Att jag glömt förnya mitt pass efter namnbyte. Vilket innebär en provisorisk variant för 980 riksdaler som enbart är giltigt under nästa veckas tripp. Känns sådär. Men jag vill inte bli stoppad en brysk man med läderhosen, snärtig mustasch och plasthandskar. Alternativen är få. Men. Det finns ljusglimtar också. Fina sådana!

Johan moppare är som en slumrande vulkan. Ett skal av säkerhet och kunskap. En inre kärna av glödande materia.

Ja. Jag hade inte kunnat sammanfatta det bättre själv. Evas hyllning till sina medarbetare efter händelserika år i brödfabriken går inte av för hackor. Elva sidor av intryck, uppfattningar och personbeskrivningar. Som de allra flesta instämmer i. Om glesa garnityr, sneda glasögon och feta plånböcker. Avlösta förälskelser, icke flyttbara människor och utrotningshotade bevarelsedrifter. Lösningen på frågor om nedläggningshotade skolor, polarkraften, hjältar och fantastiska allitterationer. Som jag önskar att jag själv skrivit. Och om den återkommande kärleken som verkar ha en särskild plats i bageriet. Där hemlighetsmakeri inte hjälper när förälskelsens glöd står högt i tag. Damen har rätt. Det har jag ju själv fått erfara. I år är det faktiskt tio år sedan mitt hjärta slog en flickflack med direkt följande trippel saltomortal. När vi bulkade små runda kakor och berget av bröd aldrig tog slut. Där sa det klick. Nåväl. Det är en annan historia. Hur som helst. Tillbaka till anekdoterna. Underbar text som får mig att skratta, rensa tårkanalen och faktiskt längta tillbaka till linjen. Fem polarpärlor av fem möjliga!

Ibland förstår folk inte sitt eget bästa. Jag kan inte för mitt liv begripa varför Facebook har blivit en digital version av klagomuren. Sällan har jag skådat så mycket missnöje, självömkan och ledsamhet. Och jag har svårt att tro på allt. Som plåster på de blödande såren skickas kramar och hjärtan på löpande band. Men många skulle aldrig omfamna varandra i det verkliga livet. Det missförstås, skrivs med stora bokstäver, ogillas och analyseras till detalj. Det bes på bara knän, en ständig bekräftelse på existens. Det skälls och gnälls så till den milda grad att man ibland på riktigt funderar på hur det står till. Är människor medvetna om hur de utger sig för att vara? Varumärkesstestegi?

Jag är inte felfri själv. Men. När statusuppdatering efter uppdatering snurrar runt i ett erorrhjul, då är det dags att vända blad. Och som rösten på de röda kassettbanden i barndomens dagar informerade om, Då börjar vi!

Nedräkning. Imorgon ryker gipset! Det firar jag med Lars Keplers Paganinikontraktet, en kopp kaffe och vånda över alla osmakliga ljusslingor och dekorationer i neon som snart lyser upp i mörkret. Huga. Folk har inga skrupler när det kommer till julbelysning. Hur som helst. Jag utlyser en tävling. Min avgjutna gipssko med medföljande rester av stark medicin. Kommentera varför just du ska vinna! Om du dessutom länkar till mig blogg har du större chans att ta hem pokalen. Gillar du på facebook är skulpturen i princip din. Lycka till!

Obs! Jag är ironisk. Tänkte bara understryka detta om det nu skulle vara så att någon tror jag langar narkotikaklassade preparat.

I förrgår när jag klippte gräset fick jag besök av hyenan. Hyenan är en läskig mexikansk nakenhund som bor några hus bort. Ett monster. Ser livsfarlig ut. Låter livsfarlig. Nu till min irritation. Varför ska hundägare envisas med att ha sina pälsbeklädda fyrfotingar lösa? I tron om att jycken är uppfostrat. Som husdjursmotståndare är jag totalt ointresserad av att få oväntat besök. Och då spelar det ingen roll om modellen är en Scott look a like som skulle platsa i Lady och Lufsen eller typen som stäppar på savannen. Hund som hund. Jag vill inte ha något tassprytt muskelpaket med hysterisk blick som vittnar om ostimulans i min närhet. Om jag inte väljer det själv. Usch. Byrackor!

Usch. Jag kräks över uppdaterade statusrader på facebook. Uäk. Punkt.

Jagen har fått konkurrens. Inte av vem som helst. Vilddjuren kan ta ett steg tillbaka. Både pumor och lodjur. Även vikingar. Långt borta i Himalayabergen finns dess stam. Och nu är snömonstret här för att stanna. I Pilträsk. Yetin. Mattias har köpt ett rovdjur som ska tämjas till en trogen och pålitlig kamrat. Jagen föregår med gott exempel. Skål för vänskapen!

<3-a+e+Au-d+l

Lös rebusen! Upphovskvinna är fyndiga Johanna. Min kompanjon här i herrgården. Med tejpad tå och fabless för salta döskallar. Som ogillar särskirvning och just hittat en annons där säljaren erbjuder ett fiske ekipasch. Mehe.

Som sagt. Ibland är jag lite väl snabb. För några minuter sedan var jag otrevlig i luren. Hade ett samtal med en kvinna på banken eftersom jag trodde att väsendet lurat av oss några tusenlappar. Men det visade sig att så inte var fallet. Det månatliga autogirot går raka vägen till min pensionsförsäkring. Jaha. Oj. Jag bad om ursäkt. Flera gånger. Ops.

Nyttjade nyss en app på Facebook som räknade ut mina favoritord. Med mina statusrader som underlag. På första plats. Kaffe. Ehe. Ok. Först på tionde plats kommer Levi. Undra hur jag prioriterar?

Med motiveringen För sin uppfinningsrikedom och envishet, för sin vilja att hitta lösningar som inneburit att han trots sitt handikapp kunnat tävla mot, och besegra, de allra främsta i sin sport, fick Mats Öhman under stående ovationer, tidigare i veckan ta emot Sportspegelnpriset på Svenska Idrottsgalan. Priset har delats ut i nio år och är en hyllning till någon av alla de fantastiska personligheter som programmet Sportspegeln möter under ett år. Med andra ord behöver man inte vara insatt i motorsport eller ha en titel inom atomfysik för att förstå att det är en ära att bli utsedd. Den rörda pristagaren avslutade med Det är en stor ära och ni ska veta att när jag sitter i den där bilen så känns det som om mina händer och fötter fungerar som förr. Inte ett öga torrt.

Hur som haver. Trots Piteå-Tidningens brist på intresse för vår kommun så hade jag ändå en förhoppning om ett stort och fancy reportage om kungen av bilsport. Med ljuset riktat på honom och den drivna resa som han gjort inom sitt intresse. Uppmärksamhet. Vad möts jag av? Rubriken Magnus och Joakim årets idrottsledare. Nog är det väl ändå märkvärdigt! Nu menar jag inte att Magnus Ingesson och Joakim Abrahamsson på något vis inte är värda sitt pris. Absolut inte. Sverige har fantastiska skidåkare som presterar i världsklass. Bravo. Men naturligtvis vinklar reportern Staffan E Johansson hela texten till fördel Piteå. Som läsare får jag veta att Abrahamssom fortfarande är förbundskapten för herrarna medan Ingesson är personlig tränare för några av damerna. Jag får även veta att Ingesson är ny sportchef för Piteå Elit. Precis vad jag ville veta. Dessutom får jag information om att Ingesson spillde delar av efterrätten på sin skjorta och var tvungen att byta. Hoppsan. Utöver det lite runt skidlandslaget, tacktal och bröstspänningar. Sist i texten läser jag En annan norrbottning som uppmärksammades på Idrottsgalan var rallycrossföraren Mats Öhman, från Älvsbyn. Han fick ta emot Sportspegelns pris och hyllades länge av publiken.

Tillåt mig känna avsky för Piteå-Tidningen. Pappersprodukten är en enda hyllning till Piteå. Nu har en person i vår kommun fått en fin utmärkelse och motorsport i allmänhet och bilsport i synnerhet har fått ett stort erkännande. Det uppmärksammas med en mening och ett citat. Dra mig baklänges. Hade det varit en pitebo hade tidningen försetts med en extra bilaga. Inskränkt nyhetsredaktion, check.