åttiotrenollettnollfem

Om några timmar vankas kalas. Dagen till ära fyller en av mina absoluta favoriter år. Johanna. Min svägerska som utmanar mig i kaffepimpling och spelar huvudrollen i Kvinnan som kunde tala med skator. Som ställer upp oavsett väderlek, stillar stormar och skapar solsken. Världens bästa. Tack för att du är en bit i mitt pussel! Grattis, fina du!

Jag älskar att fynda. Att leka sakletare och förtjusas över min egen detektivförmåga. Som lampfoten i brunfärgat glas som jag vann på bud. Eller stuvbiten av Stig Lindberg som ska förvandlas till lampskärm och tillsammans med textilbeklädd kabel utgöra detaljer i det som kommer att bli kvarterets pampigaste ljuskälla. Förhoppningsvis. Men bäst av allt är ändå myntautomaten med texten Dusch 1 kr som jag fick i utbyte mot en massproducerad illustration föreställandes Selma Lagerlöf. Den ska monteras i duschen och påminna oss om att inte vattna mer än nödvändigt. Passar utmärkt ihop med min mans ekonomiska sinnelag. Humor!

Tidigare i veckan var det dags för besiktning av mig med anledning av mitt välsignade tillstånd. Uppdaterad statistik är sf-mått på 27 cm och en viktuppgång på + 8,9 kg totalt. Hittills. Befinner mig nu i vecka 30 eller 29 fullgångna veckor och noll dagar för att vara exakt. Hjärtfrekvensen ligger på 140 slag per minut och min stand-in barnmorska anade att barnet låg tvärsöver. Hellre som position än humör… Allt ser bra ut och jag ligger strax under kurvan för vad som är normalt. Finfint. Tyvärr svajar mitt blodvärde så jag är nu rekommenderad järntabletter. Nederlag. Men med Kennedys Ask not what your country can do for you, ask what you can do for your country, tar jag min ordination på allvar. Sammandragningarna kommer allt oftare och ibland tillsammans med värk i ljumskar och ryggslut. Känns inte ok. Inte än. Så jag försöker slappna av. Går väl sådär. Sammanfattning. Tio veckor kvar innan himmelbiten ser dagens ljus och vi beräknar leverans av bebis. Jag håller fast vid lillasyster. Johan är lite tveksam, kanske lillebror? Levi tänker utanför ramarna och bettar leksakssamlingen på antingen ett lejon eller en skoter. Eller en lillasyster. Det är härligt med visioner!

Dagen till ära har jag hittat ett av den digitala sfärens finaste typsnitt. Att en så liten obetydlig upptäckt kan betyda så mycket. Det harmonierar med mina bokstäver och för tankarna till lockig kalufs. Rimmar bra. Hurra!

Jag vill bara betona att mitt tidigare inlägg är min personliga uppfattning. Så länge yttrandefrihet är en del av Svea rikes grundlag har jag tänkt uttrycka mig. Även om det skaver ibland. Förmodligen är det ett drag från rakt nedstigande led. Kanske har mina ord berört någon. Det är i alla fall min förhoppning. Att jag sedan borde gå en kurs i anger management och temperament, det är en annan historia. Word.

Loppis på Stryckselgatan idag! Startskottet smäller kl. 11.00 och där efter är det i fyra timmar framöver fritt fram att fynda allt mellan himmel och jord. Missa inte!

Om mindre än en timme sitter vi i kyrkbänken. För dagen tillpiffad i svartvit klänning och rött nagellack. Johan i vit skjorta, fin fluga och blå chinos. Det vankas kärlek och eviga löften för Carolina och Tomas. Vackert, magiskt och känslosamt. Gillas!

Sortera och systematisera. Det är vad jag fokuserat på de senaste dagarna. Befriande! Jag har kastat kilovis med teckningar, skolarbeten och andra pappersprodukter. Insett att min förbrukning av både linjerade och rutiga häften måste ha legat över skolväsendets budget. Jag har sparat varenda ihopvikt lapp och hemligt meddelande som skickats mellan skolbänkarna genom samtliga årskurser. Galet. Brev skrivna med spretiga bokstäver på pastellfärgade brevpapper som efter decennier på vinden förlorat sin doft. Maskinstanser som på pränt satt händelser som fått mig att skratta tills tårarna trillat. Kärleksbrev till ej nämnda personer. Nu är bara guldkornen kvar. Vi syskon har tagit en promenad kantad av minnen och ett tidigare liv. Behållit det mest betydelsefulla och lämnat resten till retur. Som dockan med samma namn som Sveriges framtida drottning, mlp med obligatoriskt slott och monchichin i nästan fulländad originalkostym från 1983. Och det rosa skrivbordssetet som köptes via postorder, numer klassiska leksaker i trä och skatter från mammas barndom. Svårt. Nödvändigt. Det är ohälsosamt att inte göra sig av med saker. Synd bara att det tagit mig nästan 30 år att inse. Nåja. Bättre sent än aldrig!

Är nu i vecka 26 eller 25 fullgångna veckor plus någon dag. Vissa anser att min kula är stor, andra att den är liten. Själv upplever jag mig mindre jämfört med graviditet ett. Nåväl. Sf-måttet premiärmättes och visade 23 cm, vikten plus 7,1 kg totalt och övriga tryck och värden ok. Skönt! Med andra ord mår jag mycket bra. Men det märks att sista tredjedelen av växthuseffekten snart är här. Jag har sammandragningar dagligen och en överväldigande trötthet kan plötsligt infinna sig utan osa. Påtagligt nära på många sätt. Både i tid och utrymme. När Bäbisen, som Levi säger, övar fristående till framtida olympiader. Eller gör vändningar som skulle få vilken simmare som helst att framstå som amatör. Eller som när vi hör hjärtat slå. 144 slag per minut. Då kommer det över mig. Snart är lillasyster eller lillebror här. Överraskning oavsett. Vilken välsignelse!

Ge mig tålamod, en intensivkurs i pedagogik och bättre humör! Tid med me, myself and I vill jag också ha. Suck.

Att ha en stund för sig själv på morgonkvisten är vardagslyx. Tyst och stilla. Möjligheternas dag. Underbart!