åttiotrenollettnollfem

Idag har vi gått en promenad. Ungefär som alla andra dagar. Det är så härligt ute nu. Blåser visserligen, men solen värmer på kinderna. Det är skönt. Levi har inte längre på sig björnkostymen, den är alldeles för varm när han ligger nedbäddad i vagnen. Det räcker med en kofta och andra attiraljer. Dagen till ära hade vi sällskap av Maria och Lotta. Lotta utbrast Men nog är han lik Johan. Man kan ju tro att det är han som ligger i vagnen. Sant. Jag håller med. Levi är lik Johan. Bortsett från det mörka håret.

Han sover fortfarande bra på nätterna. I förrgår vaknade han först 04.30. Då hade jag själv vaknat ett antal gånger och funderat på hur länge sockerbiten tänkt sova. Min kropp hade under natten förvandlats till en kopia av Dolly Parton. Delvis. Så när han äntligen slog upp sina pigga pepparkorn till ögon var jag bara tacksam. Hoppas att det fortsätter i samma takt framöver. Jag känner mig utvilad som en blåmes efter solsemester på Mallorca. Soft.

En sur Levi blir intervjuad av Ella samtidigt som han spelar PS1. Ella och Levi med solen i ögonen, utemys i det fina vädret. Power-nap i footmuff shiny och björnkostym. Charmar farmor med ett skratt. Bildbevis från helgen. Så ingen trodde att vi varit hemma, sett film och vräkt i oss praliner.

Blöjbyte på BB. Levi blev två månader igår. Exakt. Har just varit nostalgisk och tittat på alla bilder på vår lilla himmelbit. Så liten. Så längesedan. Så nyligt. Jag har ingen tidsuppfattning längre. Det enda jag vet är att jag älskar mer och mer för varje minut. Sötnöt.

Levi ligger i vaggan. Jag hör hans andetag. Ibland spinner han som en katt. Armarna uppsträckta mot huvudet. Då och då rör han på sig, sparkar med benen eller viftar med en hand. Livskvalitet.

Under två veckor ska jag hålla mig borta från produkter som innehåller mjölk. Två veckor. Detta eftersom Levi är torr och har fått utslag på kroppen, som kan bero på bla, bla, bla. Kommer inte riktigt ihåg, men det ska nu alltså testas samtidigt som han ska smörjas med mirakelcreme. Inget farligt eller särskilt ovanligt, vilket känns skönt. Men drygt ändå.

Jag har aldrig varit allergisk. Har en gång fått utslag av nyponsoppa när jag gick i mellanstadiet. Men det känns inte som att det räknas. Bekvämt som bara den, jag har inte behövt fundera på innehåll och ej heller lärt mig vad laktos, gluten och andra fackord inom allergivärlden egentligen betyder. Men. Nu ska jag lusläsa innehållsdeklarationer och ej förtära det som innehåller mjölk. När jag vid middagstid kikade i skafferiet och kylskåpet insåg jag rätt snabbt att mjölk finns i ungefär allt. Skit också. Det positiva är att jag kan se det hela som ett projekt för nyttigare intag. Sallad, ja tack, men utan fetaost... Ungefär lika intressant som en radiostyrd bil utan batterier. Bäver.

Under förmiddagen har vi varit på BVC. Håll i hatten. Levi är nu 62 cm lång och väger 5 990 g. Say what? Känns som att hans längd skenar iväg. Många plagg används bara en gång för att han växer snabbare än ett gäng tallskott. Från det att kläderna ligger i smutshögen till det att de är ihopvikta och i garderoben, har han hunnit lägga på sig en tum eller två. Levi blir en reslig kille, ingen liten miniatyr som jag, det är tydligt.

Ja. Levi är alla tiders. Han har varit städad och väluppfostrad redan från spermiestadiet. I de dryga 40 veckorna han hyrde min etta med kokvrå och sovalkov var han vett och etikett personifierad. Enda gången han visade prov på rackartyg var då han stannade kvar elva dagar längre än vad kontraktet avsåg. I övrigt betalade han hyran i god tid och nyttjade sin dos av hushållselen och det mobila bredbandet. Med andra ord en exemplarisk hyresgäst. Sedan krabaten övergav den sammetsröda livmoderhålan för vårt barbierosa hus, har den lugna och sansade stilen fortsatt.

Äta, sova, bajsa är de tre verb som enkelt förklarar Levis vardag. En mycket nöjd bebis som inte gör så mycket väsen av sig. Förra veckan när pappa var hos oss sa han Jaha, är det såhär han låter? Ett kvitto på att vår snart två månader gamla son är snäll som ett lamm, lugn som en filbunke och vacker som en morgondag. Ok, att han är världens sötaste har ingenting med saken att göra, men jag är ju partisk. Men. Humör har han ändå. När jag inte är nog snabb på att hala fram mejeriet, när tutten har hoppat ur gapet eller när han är övertrött. Då visar det sig. Mammaarvet.

Levi har fått en rackarns snygg haklapp av Jonas, Helena och kidsen. Passar perfekt eftersom han just har lärt sig att blåsa bubblor och göra konstverk med dessa runt munnen. Levi Picasso. Den svartvita skapelsen kommer från Johanna Form & Design. Me like!

Här om natten drömde jag att Levi började prata. Jag vill ha mjölk, var hans första fyraordsmening. Endast sju veckor gammal. Ja, han är ett geni, vår son...

I vitt linne och jordens största ID-bricka i form av ett scrapbookat gratulationskort från Burmans. Att det går att älska så mycket. Ofattbart!

Under förmiddagen har jag agerat Bingo Rimér. Dock har mitt objekt inte bestått av ett ett gäng silikonimpregnerade blondiner med checka toppar som visar mer än de värmer. Nej, mitt objekt har såklart varit Levi. Han skötte sig bra. Nu för tiden så ler han och skrattar om man säger tut-tut med lite barnslig icke-vuxen röst och trycker på näsan. Eller om man leker lite med tutten runt munnen. Och så har han hittat sina händer. De åker in i munnen de gånger tutten inte är tillgänglig. Livsfarligt. Så. Poserna kan jag inte klaga på. Men min insats som fotograf är däremot katastrofal. Varför kan jag aldrig lära mig när jag ska använda blixt? Hur svårt kan det vara? Och fokus? Får jag till en bra bild så är det bara ren tur, aldrig skicklighet. Otroligt irriterande. Alla pics som såg utmärkta ut på den lilla kameraskärmen är i verkligheten korniga, suddiga och saknar sting. Trist. Därför bjuder jag på en från gårdagen. Inget skratt, men dock en tutte. Och ett fint ljus.

Jag skulle vilja ha några riktigt fina bilder på vår guldklimp. Av någon som kan detta lite bättre än jag. Typ av en legitimerad fotograf, om det nu finns. Som inte är hutlös dyr. Ett brev från danielphoto fanns i postlådan idag. Fantastiskt fina bilder men till pris av en mindre månadslön. Ovärt.

Så var helgen avklarad. I ett nafs, som det mesta andra just nu. Tiden springer iväg! Det irriterar mig. Man ska ju ta tillvara på alla fina stunder men just nu är det så många fina studer att spara och fövara, så annat hinns inte med. Prioriteras inte, glöms bort. Men det kanske inte är någon ovanlighet för småbarnsföräldrar.

Föräldrar. Vi är föräldrar nu. Ytterst skumt, nästan galet. Nu är det vi som i framtiden ska memorera dagistider, knepa och knåpa med hämtning hit och stjutsning dit. Fixa matsäck till studiedagen, gå på utvecklingssamtal, vara klassansvariga och följa med på skolresor. Peka med hela handen och informera om rätt och fel, vikten av konsekvensanalys och alla människors lika värde. Hallå, det är ingen lite boll som är i rullning! Stress. Men. Just nu känns det obeskrivligt skönt att Levi ligger och filosoferar i vagnen med tutten i munnen och blicken fäst på den färgglada leksaken som låter lite när vagnen gungas. Det är en bit bort ändå, allt det stora. Skönt. Han är ju faktiskt bara fem veckor och tre dagar gammal. Dock har håret börjat nötas bort och vikar framträda i kalufsen. Lill-filosofen. Han blir bara mer och mer lik Johan.

Här kommer på beställning tre kort i följd. Minspelet får tala för sig. Vilken utveckling! Det går nog inte älska mer. Jag är så stolt, så stolt! Världens finaste lilla sockerbit.

Levi påminner ibland om superintelligenta Dr Sheldon Lee Cooper, en av karaktärerna i The Big Bang Theory. Särskilt när vi stylar barret till snedlugg. Mini-Sheldon. Grymt lik. Nu råkar det inte bara vara jag och Johan som är rörande överens om detta, vi får även support. Främst av Johanna. Hon har varit überdriftig och tryckt fina kläder till vår egen kopia, alla i stil á la Sheldon. Humor! Så idag har Levi varit snygg i en grå body med testbilden på magen. Inte tråkigt!

Dopets vara eller icke vara är på tapeten. Och det är en ganska känslig fråga. Både jag och Johan är barndöpta. Enkelt förklarat innbär ett barndop att barnet upptas i den kristna kyrkans gemenskap. Barnet blir alltså medlem i svenska kyrkan. I dagligt tal används ordet döpa som synonym till att ge barn ett namn. Vilket är helt galet. Dopet har absolut ingenting med en människas namn att göra. Ett barns namn utförs av folkbokföringen. Alltså, barnets föräldrar bestämmer ett käckt och passande namn till grynet, fyller i det på en förtryckt blankett och postar de underskrivna arken i ett kuvert till Skatteverket. Klart.

Dopet är ett helt annat projekt. Och faktiskt en handling som jag personligen tycker att människor generellt tar alldeles för lätt på. Ofta, som jag ser det, döps barn av tradition. För så har det ju alltid varit. Det är mer fokus på smörgåstårtan och det goda fikat än dopets egentliga innebörd. Dopet blir en liten släktreunion och folk som inte setts på länge får en anledning att träffas och barnet får en eller två, eller i värsta fall tre presenter av materialet tenn. Och visst, det är väl helt ok. Trevligt och mysigt enligt den svenska formen. Inget strörre fel med det. Men. Faktum är, och det är hit jag vill komma. Mitt i den mysiga traditionen har föräldrarna faktiskt avgett ett löfte. Och har ett gigantiskt ansvar. Innan dophandlingen, allså när prästen gjuter dopvattnet tre gånger över barnets huvud, frågar denne föräldrarna Vill ni att ert barn skall döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap? Föräldrarna svarar Ja. Vidare fortsätter prästen Kära kristna. Genom dopet har NN blivit upptagen i Kristi kyrka. Det är nu er uppgift som föräldrar att vara förebilder och förebedjare för honom/henne och tillsammans med församlingen leda honom/henne på trons väg genom livet. Jättefint. För det tycker jag verkligen att det är. Men det ska tas på allvar och inte stanna som en familjetradition, för då tycker jag det är totalt galet. Tar någon illa upp får jag väl be om usäkt men det är min högst personliga åsikt. Men för mig är dopet mer än kaffe, fika och presenter. Det är ett innerligt beslut.

Som alternativ till barndop finns barnvälsignelse. Barnvälsignelse innebär kortfattat att föräldrarna bär fram sitt barn inför Gud för att man med bön och handpåläggning ska nedkalla Guds välsignelse. I välsignelseakten uttrycker föräldrarna sin önskan att lyfta fram sitt barn i Guds och församlingens omvårdnad och fostran. Ett skäl till barnvälsignelse är att barnet ska få växa upp för att senare i medveten tro ta emot dopet. Vilket ju är en smart och bra tanke. Jag kan tycka att barnvälsignelse är mer personligt än barndop. Inte lika strikt och tystlåtet utan mer öppet och lite yvigt. Frikyrkligt, helt enkelt. Jag tycker om det. En intressant konkurrent till barndopet. Jag är av den åsikt att jag respekterar både barndop och vuxendop. Det är liksom upp till var och en och jag tycker det är tråkigt när församlingar inte respekterar varandras olikheter. Men det är en annan historia. Nåväl. Vad det än blir, ska det göras med fokus på det verkliga innehållet. Det är det absolut viktigaste. Resten är bara krusidull och glitter.

Folk kom också fram med sina barn till honom för att han skulle röra vid dem. Lärjungarna fick se det och visade bort dem, men Jesus kallade dem till sig och sade: "Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in."
Luk 18:15-17