åttiotrenollettnollfem

Så var helgen avklarad. I ett nafs, som det mesta andra just nu. Tiden springer iväg! Det irriterar mig. Man ska ju ta tillvara på alla fina stunder men just nu är det så många fina studer att spara och fövara, så annat hinns inte med. Prioriteras inte, glöms bort. Men det kanske inte är någon ovanlighet för småbarnsföräldrar.

Föräldrar. Vi är föräldrar nu. Ytterst skumt, nästan galet. Nu är det vi som i framtiden ska memorera dagistider, knepa och knåpa med hämtning hit och stjutsning dit. Fixa matsäck till studiedagen, gå på utvecklingssamtal, vara klassansvariga och följa med på skolresor. Peka med hela handen och informera om rätt och fel, vikten av konsekvensanalys och alla människors lika värde. Hallå, det är ingen lite boll som är i rullning! Stress. Men. Just nu känns det obeskrivligt skönt att Levi ligger och filosoferar i vagnen med tutten i munnen och blicken fäst på den färgglada leksaken som låter lite när vagnen gungas. Det är en bit bort ändå, allt det stora. Skönt. Han är ju faktiskt bara fem veckor och tre dagar gammal. Dock har håret börjat nötas bort och vikar framträda i kalufsen. Lill-filosofen. Han blir bara mer och mer lik Johan.