åttiotrenollettnollfem

För ett år sedan gav vi våra löften inför Gud, fina och nära. I nöd och lust. En fantastisk dag som jag förvarar närmast hjärtat. Förknippar med värme, kärlek och framtidshopp. Oslagbart! Årsdagen blev inte lika genomtänkt. Pappersbröllopet firade vi med pytt i panna på papperstallrik i vår provisoriska garagesalong. Kvällsaktiviteten, Sverige-Ukraina på skilda håll. Åtminstone röd tråd i materialvalet. Alltid något. Känns som att vi har ett innestående uttag på kontot för romantik. Det ser jag fram emot!

Igår var det två år sedan vi sa Ett, två, tre och bytte ringar. I min fina cirkel av rostfritt stål är JOHAN 091121 stämplat. Och i vigselringen 110611. Och hans namn, givetvis. Samma siffror men i olika kombinationer och vinklar. Detaljmänniska? Lite, kanske.

Hur som helst. Millimetermannen alias Mr Stif och brandsheriff. Du är den bästa som finns. Sweet as sugar!

Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning. Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter.
Rom 12:9-10, 15

En glimt av flyers till vigsel och tårtkalas. Enligt designprofilen i 148 x 148 mm. Med 15 mm marginal. Såklart. För de flesta är trycksaker till bröllop sekundärt men i mitt fall är det viktigare än mycket annat. De skapar en känsla, en förväntan, en förnimmelse av vad som komma ska. Jag valde ett lättsamt och flygande typsnitt till rubrik och skrivmaskinsstansar till löpande meningar. Textmässigt försökte jag tänka utanför boxen, strunta i traditionella ord och istället skriva mänskligt och från hjärtat. Resultatet blev följande. Jag är nöjd! Riktigt nöjd.

Sneak peak från Matilda Holmqvist! Nu återstår bara för jag och Johan att välja ut 75 unika pixelkombinationer som sedan ska bearbetas av geniet bakom linsen. Av drygt 450 totalt. I-landsproblem, check! Om Matilda kan jag sammanfatta, snabb, stabil och jättejättebra!

Solstrålarna som sökte sig in genom dörrar och fönster gav förhoppning om varmt väder. Efter en uppiggande dusch och expressfrukost stämplade Amanda in kl. 07.00. Hon började genast locka mitt hår och några hårprodukter senare var mitt barr konverterat till en respektabel frisyr. Under tiden anlände Ingegerd med sin väska som fem minuter efter ankomst förvandlades till sminkbord med ett aldrig sinande utbud samt regissörsstol. En plats för en stjärna. Min plats för dagen! Kan väl säga att Ingegerd tog fram mina bästa sidor. Jag har aldrig tidigare känt mig så vacker. Någonsin. Klänningen kom på plats när underkläderna äntligen hittat rätt. Jösses. Vilket projekt. Men är det konst så är det. Hur som haver. Klänningen satt som ett fodral och de röda klackarna och mormors halsband gjorde inte saken sämre. Jag kände mig som världens åttonde underverk. Det är sant. Faktiskt.

Under tiden jag blev omhändertagen av mina fina fixade Johan ärenden, Levis transport till hotell Stryckselsgatan och sist men inte minst, sig själv. Han var makalöst vacker. Vi hann äta jordgubbar, choklad och svepa ett glas färskpressad juice innan fotografering stod på schemat. Då kom den. Nervositeten. Den som för min del varit bortblåst sedan några dagar tillbaka. Så med skakiga ben, hjärtklappning och solsting mötte vi upp Matilda och Fabian. Rara, vana och otroligt duktiga. Med bagerimuseéts avskavda panel i bakgrunden knäpptes de första bilderna. Sedan vidare till ingången med den fina röda skylten, via myror och kryp och slutligen fart under fötterna bland höga tallar och gung. Det var olidligt varmt. Hysteriskt. Särskilt på vägen upp till vattentornet som var vår andra destination för photo shoot. Emil kom som räddaren i nöden med stege, engångshandskar och törstsläckare. Måste erkänna att vägen upp till toppen av tornet inte riktigt var anpassat till en tyllbakelse i smurfstorlek. Men det gick. Och det var värt en lösnagel. Utsikten var magisk! Omringade av skog, vatten och oändlig himmel. Mina klackar gjorde märken i tjärpappen, knott sökte sig in i alla lager av tyll och pollen drog sig till Johans mörka outfit. Vi dansade och snurrade under reglarna som med sina glödlampor påminner en dansbana från svunna tider. Like it!

Efter fotograferingen åkte vi till kyrkan där vi väntade i ett svalt och för dagen ypperligt utrymme. Skönt. När klockan närmade sig 13.00 kom den friska fläkten och vaktmästaren Carina för att hämta oss. Hon startade klockringningen och vi gick runt kyrkan i sommarvärmen för att komma till huvudingången. Johan la sin hand på mitt bröst och kände mina hjärtslag. Hög puls, check. Jag höll stadigt i buketten. Efter kontroll att ringen var på plats i höger ficka och näsdukar i vänster, bad jag och vi tog djupa andetag.

Portarna öppnades och kantorn började spela ingångsmusiken på piano. Skärgårdsdoktorn. Det är det absolut största ögonblicket för mig. Jag får rysningar bara jag tänker på det. Magi. Känslorna som sprudlade inne i kroppen går inte att beskriva. Plötsligt var det på riktigt. Det var nu vi två skulle bli ett. Våra nära och kära stod upp med stora leenden och blanka ögon. Ja. Några rensade tårkanalerna redan här. Själv grät jag inte. Även om det var nära några gånger. Jag var bara så obeskrivligt lycklig. Fridfull. De kändes så rätt. Johan var rörd och höll tårarna inne men var vid några tillfällen ändå tvungen att nyttja näsduken. För dagen speciellt inhandlad med ett mönster av cupcakes. Lite 50-tal. Ska det vara så ska det. Nästa moment som jag för alltid kommer att minnas är våra tydliga Ja, Johans fantastiskt vackra ögon när han avgav löftet och ringen som han trädde på mitt finger. Ingegerd förgyllde vigseln med sångerna Fly with me och Kärleksvisan. Inte ett öga torrt. Så vackert! Vigseltalet träffade mitt i prick och till tonerna av Sagan om ringen tågade vi ut som man och hustru. Hurra!

Efteråt blev det kramar, ris och såpbubblor. Sedan drog vi vidare till Konstgården där det vankades tårtkalas. Menyn bestod av fyllig smörgåstårta, chokladtårta med beroendeframkallade fudgeöverdrag, cheesecake med blåbär och vit choklad, morotsmuffins med vit frosting och skopa kärlek, löfteskakor av bokstäverna J som i Johan och A som i Anna. Ja. Ibland är jag sannerligen kreativ och har dubbelbottnade budskap. Kolakakor, polkaklubbor och godis. Och bröllopstårtan. Naturligtvis! En kulinarisk smakupplevelse med chokladbottnar, färska hallon, vaniljgrädde och chokladmousse. Med ett vitt täcke av marsipan och vita prickar av smörkräm. På toppen av tårtan hade vi ett brudpar i lego eftersom jag finner alla andra i plast ofantligt intetsägande. En trollkarl fick byta händer från vita till gula och blev en brudgum och en surfare och delar av en dansös blev med lite gängtape och rester från min egen klänning en brud. Som hittat. Pimp my toys. Äntligen hittade jag ett användningsområde för min samling! Bland tylldukar, prickiga servetter, randiga sugrör och flaskor med egna etiketter, prat, sockerintag och pauser hölls det tal och lästes telegram och dikt. Rörande! Pappa sjöng den efterlängtande visan, en åtta verser lång sång med egenkomponerad text på pitemål. Om mitt liv. Allt från kaniner, både levande och döda, barfota vandring på kinesiska muren, Johans skoterkarriär och noggrannhet, vårt vita sockerbit, lockhåriga Levi och dagens löfte. Så uppskattat! Uppträdandet gav många skratt och lika många tårar. Mycket rörande! Det hurrades och skålades om vart annat.

Efter några timmar bland nära och kärna tackade jag och Johan för oss. För alla som på olika sätt gjort vår dag minnesvärd, magisk, fantastisk och alldeles underbar. Vi drog vidare till Luleå och där välkomnades vi av kyld skumpa, rosor, frukt och choklad i alla möjliga utföranden. Efter en tre rätters måltid som saknar motstycke, gott vin och massa surr, minnen och framtidsplaner tog vi hissen till våning fyra och svidade om till Hefner i varsin mjuk morgonrock. Resten är obligatorisk.

En makalös dag som ligger fint förvarat i hjärtat. Och med en symboliskt ring på fingret som vittnar om att jag övergått från fröken till fru och vi tagit steget till från två till en. Tills dödes skiljer oss åt. Ett projekt som rekommenderas! Fem hjärtan av fem möjliga!

Jag vet inte var jag ska börja. Jag känner en obeskrivlig tomhet. I flera månader har jag planerat vår stora dag. Med ljus och lykta letat efter de mest prefekta ting. Inget har lämnats åt slumpen. Lagt ned timmar på layout, konsekvens och den röda tråden. Nu är det ett minne blott. Resultatet av all planering, struktur och stress över to-do-listor blev en magisk dag, med en snitsig ring på fingret och löften om evig trohet och kärlek. Värme från fina människor och den strålande solen. Många skratt och blanka ögon. Tal och sång som skapade hjärtklappning och en otrolig tacksamhet över att vi har så många härliga människor i våra liv.

Ska återkomma med en detaljerad redogörelse om när jag uppdaterade mitt varumärke till Anna Olofsson, version 2.0. Men inte ikväll. Kanske imorgon. För nu ska jag sova. Med min man. Inte illa. Man och hustru. Herr och fru. Det ni! Ska också försöka hitta något lämpligt projekt att fylla min hjärna med. Eftersom sommarens happening nu är över har mitt huvudkontor frigjorts på så många bytes att jag känner mig som ett ominstallerat fönstersystem. Inte bra. Det får inte bli stillsamt. Jag är ju Lady Multifunctional!

I fredags träffade var det dags för konsultation och testfotografering. Matilda Holmqvist ska med kamera, objektiv och talang föreviga vår stora dag! Känns tryggt och spännande. Förväntansfullt!

Om två veckor är kan jag titulera mig nygift. Då kommer allt runt bröllopet att övergå till imperfekt. Förutom själva äktenskapet som ständigt är i presens. Det flesta bitarna i bröllopspusslet är på plats. Eller åtminstonde sorterade enligt färg.

Klänningen är överlämnad till Carina som fått uppdraget att sprätta sömmar, klippa, nåla och sy in. I efterhand hade jag kunnat ta en mindre storlek och bespara henne en del jobb. Men. Lätt att vara efterklok. Bröllopstårtan är provsmakad och den var god! Perfekt balans mellan syrligt och sött, precis i min smak. Och Johans. Blommorna till buketten är beställda och förlovningsringarna är putsade och blankare än någonsin. Faktiskt så fina att vi inte tagit på oss dem än. Vill ju inte nöta i onödan!

Igår var det min tur! Dagen började precis som alla andra. Fram till att någon knackade på för att leverera ryggsäck, kängor och pergament. Någon var Tord. Smått nervös läste jag det medföljande brevet, hoppade i duschen och fixade till mig. Tiden kändes knapp. Prick kl. 11.00 var jag redo. I en utstyrsel á la Pippi Långstrump, men utåtstående flätor i explosivt orange, olika färger på sockarna och något för stora skor. Samma tidpunkt parkerades en motorcykel på gården. Hjärtklappning. Jag fick på mig ett skinnställ, hjälm och gasade iväg bakom ryggen på min gamla gymnasielärare Conny. What? Hur hamnade han på min möhippa? Jag anade destination Storforsen men det visade sig fel när vi efter broarna runt parkerade på Selholmen. Turen gick finfint även om jag antog formen av ett järnspett och bad till Gud att visa barmhärtighet och skona oss från krasch. Raksträckorna var inga problem. Men kurvorna. Jösses. Svindel!

Väl framme på Selholmen väntade Elias med byrackan Mira, en käpphäst, väska och vin. Aha. Brevet jag fick på morgonen antydde djurtema med tanke på min förkärlek till päls och fyrfotingar. Försedd med alla attiraljer och karta, lufsade jag runt på åsen med en fluffig pälsförsedd tik vars signalement är gravt underbett. Hade lite problem med kopplet men i övrigt gick det bra. Tack och lov sket hon inte så rullen med bajspåsar som låg förvarad i ryggsäcken kom aldrig till användning. Mercy! Kartan visade ett kryss vid lusthuset i Lomtjärn och när jag och Mira kom travandes nedför skogsbrynet såg jag mina fina vänner.

Efter kramar och skratt vankades picknick i parken med silltårta och bubbel. Mums! Några gungsving senare och jag stötte på världens största dalmatin aka Mats. Bara en sådan sak. Plötsligt ser jag att det sitter något prickigt vid vårt bord. Han passade perfekt till mitt tema och just då trodde jag att det var det närmsta Lilla gubben och häst jag skulle komma under dagen. Jag hade fel. Efter en bilfärd med ögonbindel hamnade vi i stallet. Jag var helt övertygad om att det var ett skämt. Men icke. Jag lotsades fram till den största dinosauren av dem alla. Till den som överlevt både krita, jura och tiras. Jag som tidigare varit kaxig blev plötsligt ödmjuk och lite rädd. Men. Med hjälm, skyddsväst och Herr Nilsson på axeln fick jag hjälp att svinga mig upp och plötsligt såg jag jorden från ett annat perspektiv. Tre varv fick jag rida, sedan var det dags för trav. Trav? Är inte något man ser på söndagar men alltid flippar över? Inte. Någon fallenhet för riding har jag inte, men så här i efterhand var det riktigt kul!

Vidare. Till kommunens hjärta, alltså krokarna av Vistträsk. Närmare bestämt Skatan och Victorias keramikverkstad. Hur mysigt som helst! Under tiden mina rara homies skulpterade i lera fick jag dreja. Jag har alltid velat testa och nu fick jag chansen. Dessutom med en expert! Efter en härlig stund, med shingel under fötterna och några lerklumpar som slutligen blev två krukor, drog vi vidare. Vidare till Ängsvägen 4, där en timmes helkroppsmassage väntade. Ord är överflödiga. Men det var underbart. Och behövligt.

Kvällen fortsatte med thaimat, chokladtårta och snacks. Varmt bad i tunna under ljus sommarkväll, foton från mitt liv och filmat quiz. Rörande. Paket och bidrag til morgondagens resa. Där emellan några glas vin, lite bubbel, skratt och allmänna trevligheter. Alltså. Vilken tur jag har som är omringad av så härliga människor! Och det bästa av allt är att var och en är speciell på sitt sätt. Så. Syster, svägerskor, barndomsvänner och vuxenvänner. Tack till var och en! Ni är så rara!