åttiotrenollettnollfem

Må hända att jag kanske kommer att förväxlas med en frisläppt teletubbie. Om än i svart. Med största sannolikhet i alla fall uppfattas som ett barn. Inte fördelaktigt alls men det gör mig ingenting. Jag känner mig trygg i mitt beslut. Intalar mig själv att jag är före min tid. Jag har köpt en overall. #vadderadkroppsstrumpa #winteriscoming

Om några timmar ska jag infinna mig på sista utbildningstillfället i grundläggande ledarprogram. Åter imorgon. Barnen checkar in på farmor och farfars pensionat med service dygnet runt. Ja, pensionatets sidoverksamhet erbjuder till och med logistiklösning. Så tacksam för all hjälp när det kör ihop sig. För det gör det. Och i ärlighetens namn har jag varit på vift alldeles för mycket på sista tiden. Nåja. Insikt ger utsikt? 

Johan kommenterade bågen med de dräpande orden Ta inte illa upp men du ser ut som en seriefigur. Själv upplevde jag att modellen höjde min intelligens. I alla fall visuellt. Om jag sedan ser ut som svampen som skänker extra liv... Ptja. Det ger mig bara ytterligare en karaktär att välja bland när det är dags för maskerad. Om några timmar är det dags. Uppgradering av version 3.0. Vassare än originalet. Spännande!

Fjärde dagen utan sötsaker och snacks. Ungefär som när Gud skapade världen har jag gett projektet en tidsaspekt om sju dagar. Därefter ska jag vila. Eller fortsätta. En dag i taget!

Sinne! Ramlade i trappan tidigare i eftermiddag. Jag var helt övertygad om att hinna hejda fallet då det tycktes ske så långsamt. Ack så fel. Är uppenbarligen inte så reaktionssnabb som jag trott. Typiskt. Inget brutet, tack och lov. Levi kom springandes till mig där jag låg färdig för räven och frågade Jikk de bra? Blåste på armbågen och ryggen och erbjöd plåster. Fina, omtänksamma unge. Mitt lyckopiller. 

Om exakt en månad fyller jag 30 år. The big three oh! Say no more. 

Alltså. Jag mår inte bra. Känner mig grå och osynlig. Behöver en boost. Suck. 

Är det inte ironiskt att jag som inte vuxit på längden sedan 1996 fortfarande plågas av benvärk? Moget. 

Nu har jag införskaffat preparat som ska utrota min rethosta. Hostesiin, som Levi säger. Den håller mig nämligen vaken om nätterna, stör min dygnsrytm, gör mig på dåligt humör och ger mig dessutom blodsprängda ögonvitor. Fuck the flu! Jag har också kommit fram till slutsatsen att det är praktiskt omöjligt att hosta ut vår efterlängtade sockerbit. Vore det genomförbart hade nämligen vår familj utökats till fantastic four under de gångna småtimmarna. Nåja. Jag är en lycklig kvinna. De finns folk som har det värre. Jag hade ju kunnat tillhöra minoriteten av vuxna som drabbas av barnsjukdomen femte sjukan vid 36 års ålder... Mehe. 

Tänk detta. Du är gravid i åttonde månaden. Söker nytt jobb. Ansökan leder till intervju. Urval. Du är fortfarande med i matchen. Stort. 50 % chans till nya horisonter, utmaningar och mål. Ytterligare eldprov. Nervöst. Antingen eller. Dialog. Ingen tvekan. Erbjudandet är ditt om du vill. Du tackar ja. 

 

Det hände mig i fredags. Nu är det officiellt. Efter min föräldraledighet kan jag titulera mig som brödfabrikens nya gruppledare för kundservice. Stolt!

Plötsligt händer det! Delmål ett, check. 

Käre Gud. Låt min personbeskrivning stämma in med fantombilden. Amen.