åttiotrenollettnollfem

Idag har jag och Levi varit ensamma för första gången. Johan har varit i Ammarnäs och hejat på Linus som kört första SM-kvalet. Mitt på dagen drog vi till Ella, Johanna och Mattias. Underbart! Kände en växande längtan efter lite sociala samtal så vi blev där ett bra tag. Levi i goda händer och öppna famnar. Jag med en stor kopp kaffe och bullar á la Leila. Soft!

Johan går på nattskiftet imorgon. Det betyder att hans tio första dagar vips är slut. De två första veckorna har gått fort men samtidigt känns det som att vi hunnit med en hel del. Många har hälsat på oss men vi har också haft stunder när det bara varit vi tre. Behövligt! Självklart blir det tomt nu när han börjar dra in stålars till hushållet. Men det ska nog gå bra. Känns skönt och att börja skapa någon form av rutin. Hittills går det finfint, Levi sköter sig utmärkt!

Som Johan sa tidigare idag Det är tur vi har vårt lyckopiller.

Nu äntligen är det bestämt. Namnet. Det omtalade. Efter att ha kallats för Krut i ungefär ett halvår är det nu dags för namnbyte. Guldklimpens namn är nu (trumvirvel) Levi Olofsson.

Levi, efter Levi Matteus i Bibeln. Hebreiskt namn som betyder fäst vid, sammanbunden med eller tillgiven. När han nu gick där fram, fick han se Levi, Alfeus' son, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne: "Följ mig." Då steg han upp och följde honom. Mark 2:14.

Olle, efter min bror och morfar. Betyder ättling eller fädrens arv. Eftersom min morfar dog när jag var liten har jag inga minnen av honom. Däremot har jag en hel drös av roliga stunder med min bror. En bra människa och en god förebild.

Assar, efter Johans morfar. Betyder den som svarar. Johans morfar en fin människa som kan skogens kretslopp utan och innan. En godhjärtad arbetsmyra som är lätt att tycka om.

För en stund sedan drog dagens sista besökare. Oskar har stått för den roligaste kommentaren då han på fullaste allvar tittade på en sovande Krut och frågade Har han fått ögon än? Humor.

Idag är vårt lilla krusidull en vecka gammal. Han har blivit uppvaktad värre och har nu en rätt imponerande garderob med tanke på sin ålder. Inte trist! Dessutom har Johan visat intresse för Kruts textilmunderingar så jag antar att han vill ha ett finger med i spelet längre fram. Går han i sin fars fotspår så är jag på den säkra sidan att han får känsla för stil. Tryggt. 

Nykläckt. Sovandes. Skrikandes. Posandes i POP-kostym. Lika underbar, oavsett!

Min graviditet kan liknas vid en räkmacka med extra majonäs. Det finns inte mycket att klaga på. Nästan ingenting alls, egentligen. Lite ryggont och elva dagars extra bärande. Ja, det var det. Själva förlossningen har också varit på skaldjursnivå. Här kommer en sammanfattning av Kruts storslagna entré till verkligheten.

Klockan 00.25 blev vi tilldelade rum 2 på förlossningen. Jag hade då haft tydliga värkar i ungefär tre timmar. Känt på mig tidigare under dagen att det varit något skumt på gång. Haft sammandragningar, ont i ryggslut och ljumskar. Pain. Punkt. Vi landade i Sunderbyn efter en mycket väl utförd körning av Johan. Tack till den som uppfann farthållare. Väl mött av kutryggade barnmorskan Vibeke med dansk brytning togs vi emot och fick direkt göra CTG. Efter en halvtimmes koll med vad som kändes som flygplansbälten på magen, var jag öppen fem cm. Hade regelbundna värkar hela tiden men eftersom jag aldrig varit med om denna enorma upplevelse tidigare, var det svårt att inse hur nära bebis vi var just då. Jag mådde otroligt illa under värkarna och var tvungen att kasta upp, som det så fint heter. Efter det blev jag som en ny människa. Tackade också ja till lavemang. Kändes inte som att jag ville få två leveranser under själva krystandet. Det är ju barnet jag ville åt, inte nummer två. Funkade skitbra.

Tanken var att jag skulle hinna duscha eller bada. Men där gick jag bet. Efter klyxet blev värkarna hysterisk olidliga. Smärta. Nu var jag öppen sju cm. Jag meddelade barnmorskan att jag helt och hållet överlämnade mig i hennes vana händer och hade inga förutbestämda val gällande smärtlindring. Lustgasen blev min bästa vän och tack vare den kunde jag på något oförklarligt sätt sova mellan värkarna. Det var ljuvligt. Och lustgasen var ljuvlig. Johan var imponerad av mig. Jag var trött som en sengångare. I övrigt försökte jag slappna av, fokusera och andas. Och så bad jag.

När jag var öppen nio cm tog de hål på hinnorna och fostervattnet forsade ut. Forsade var kanske överdrivet, men det kände som en mindre skurhink. Varmt. Barnmorskan fäste en elektrod på huvudet för att fortsätta mäta hjärtljudet. Efter ett tag, har ingen uppfattning om verklig tid, kände jag att allt ändrades. Det var dags för att krysta. Aldrig någonsin har jag trott att jag besuttit en sådan kraft. Var finns den vanligtvis? Transformerssängen byggdes om för att passa till själva utdrivningen och jag låg på rygg med benen i vädret. Inte bara benen, förresten. Vibeke arbetade lugnt och metodiskt och efter några kryst informerade hon om att jag kunde känna barnets huvud. Gah! Jag röck till och blev nästan rädd när jag sträckte fram min hand. Äntligen skulle Krut komma ut! Det ser ut som att han har på sig en vintermössa, sa den andra barnmorskan, Sigrid. Jag trodde hon överdrev. Jag blåhöll i Johans handled och det kändes som att jag besatt samma kraft som vilken seriehjälte som helst. Saknade bara en färgglad mantel och tight trikå. Johan assisterade mig med lustgas, peptalk och fanns bara till. Kände sig själv hjälplös, men jag tycker han gjorde ett kanonjobb!

Klockan 04.28. Från ett kryst till ett annat, och så var huvudet ute. Jag kände ena axeln, hörde ett skumt ljud och plötsligt var hela den lilla kroppen ute ut min kropp. Upp på min mage. Det är en pojke, hörde jag Johan säga. En pojke. Vår pojke! Och vintermössa var ingen överdrift! En rejäl brunsvart kalufs och två stora ögon som tittade på mig. En mun som skrek. Han var så fin! Johan klippte navelsträngen och jag blev sydd med två, tre stygn. Drog några sista andetag av gasen och hann i ruset glömma bort att jag just fött barn. Blev paff när det avtog och en liten miniatyr låg inlindad på min mage. Krut!

Efter mätning och vägning konstaterades Krut till en vikt på 3 600 g och 54 cm över havsytan. Vid mätningen låg måttbandet felvänt och jag avläste först 75 cm. 75 cm!Trodde jag skulle svimma. Men insåg strax att det var fel. Tur... Johan var rörd och tårarna rann, jag kände ett lugn och allmän frid. Lycka! Tacksam över att få ett så välskapt barn med tio fingrar och tio tår.

Idag är vår ännu namnlöse son fem dagar. Han är söt som en karamell, liten och formbar som krusidullet på ett paket och fantastisk fantastisk. Och han blir bara bättre och bättre för varje dag som går. Var ska detta sluta? Vi är världens lyckligaste.

PS. Självklart gjorde det hela ont. Men smärtan är absolut av den grad så att man klarar av att uthärda den. Absolut ingenting att känna panik inför. Nu hade dessutom jag turen att tilldelas en snabb förlossning, vilket också gör det hela till en mycket positiv och bra upplevelse. Men det viktigaste av allt är den egna inställning, för det är den som leder en själv genom hela projektet. Helt klart en kraftfull upplevelse som jag hoppas att jag får vara med om fler gånger!

Äntligen! Nu finns världens skönaste att beskåda på webbisar! Idag har vi varit på slutbesiktning i Piteå och Krut fick ett Ok stämplat i baken. Skönt! Ytterligare ett gulsotstest gjordes eftersom Krut är lite indianfärgad i skinnet. Inte ett pip från vår storögde guldklimp under hela tiden nålen satt i handen för att samla blod. Man blir som stolt. Hur som haver så visade provet inte på någon större mängd, så lite dagsljus och problemet är löst. Fint!

I övrigt flyter allt på bra. Känns onaturligt naturligt. Nästan för bra. Krut äter, sover, skiter och är allmänt nöjd. Gråter i princip bara när blöjan ska bytas och kläderna måste av för att inte vara i vägen. I förrgår när vi skulle byta blöja passade han på att bajsa och kissa under tiden. På mig. Raketbajs. Då var jag inte så kaxig. Men eftersom både jag och Johan är lite kräsna var det bara att bita ihop. Johan började hulka och jag fick ett skrattanfall. Men det gick bra. Hoppas dock att Krut lär sig lätta på trycket under andra omständigheter framöver.

Våra familjer har varit på besök de senaste dagarna för att beskåda tillökningen. Alla är rörande överens, Krut är underbar. Och vi håller med. Han är skapad så perfekt, ett litet mirakel med hela livet framför sig. Det är stort.

När Han skapade alla stjärnor gav Han namn åt dem med sin starka röst men när du skulle födas saknade Han ord. Du är ett mästerverk. Konungabarn.

Jag kan inte med ord beskriva de senaste dygnens upplevelser. En förväntan som byggts upp under nio månader får plötsligt ett resultat. Ett svar. Världens vackraste människa. Krut! När vår miniatyr väl bestämde sig för att komma ut gick det i ett rasande tempo. Mammaarvet... Under klockning av värkar (tack, varktimer.se), halvpanik och förvirran glömde jag publicera sista inlägget. Så håll till godo, även om det redan är historia.

Prisa Gud! Graviditetsåterbäringen är här! Inte i from av ett neonfärgat kuvert med obegripligt innehåll, nej, värkar och smärta! Krut verkar ha bestämt sig för tekning. Jag på ena planhalvan, värkarna på den andra och Krut är pucken själv. Johan är min personliga coach och befinner sig utanför isen med strategiplan, vattenflaska och peptalk. Återstår att se ställningen efter de tre perioderna. Förlängning? Straff? Återkommer med information när matchen är slut. Nu ska jag snöra skidskorna. Hårt. Stanley cup-bucklan i sikte!

Sammanfattningsvis kan jag bara meddela att den pigge blåögde skapelsen med brunsvart kalufs som föddes 100205 kl. 04.28 är det absolut bästa som har hänt oss. 3 600 g, 54 cm lång. Den vackraste i världen. Vår son.

Inga nyheter på livmoderfronten. Nix. Dagens besök hos Linda bjöd inte på något nytt, allt är ungefär som sist. Blodtrycket är fortfarande högt, men ändå för lågt för någon typ av insats. Jag väger mindre idag än jag gjorde för två dagar sedan. Skumt. Förstår inte varför det framskrider så otroligt sakta. Känns som att jag har sammandragningar konstant, magen liknar en rostfri paltgryta. Stor, orubblig och fast. Något borde det väl ändå ge? Men. Får väl hoppas att när det väl är dags så är det på riktigt. Jag är hoppfull. Bättre gå över tiden än må illa i flera månader!

091231, pojke. Svägerskan
100101, flicka. Frida
100105-100106, flicka. Johanna
100107-100108, flicka. Anna
100110, pojke. Pappan
100110, pojke. Cillan
100112, flicka. Johanna Skate
100113, flicka. Agneta
100118, flicka. Lynette J
100120, flicka. Louise
100121, flicka. Ivanhore
100121, flicka. Ella
100125, pojke. Amanda Sis
100126, pojke. Svägerskan
100127, flicka. Marie
100128, pojke. Jenka
100129, pojke. Hemlige Arne
100130, pojke. Elias
100131, flicka. Jonas J (Brio-omslagskillen)
100202, pojke. Elin Lindgren
100203, flicka. Frida
100208, flicka. Ylva Lindström

Jag är inte på bra humör just nu. Kom nyss hem från MVC. Med min kropp har det hänt ungefär lika mycket som det gör om du sitter och vaktar på räv en snöig dag som denna. Alltså i princip ingenting. Kruts hjärtslag ligger på 140 slag per minut. SF-måttet har ökat till hela 36 cm. Det har tidigare stått stilla i tre veckor på 34 cm.

Det finns två saker som jag oroat mig för under graviditeten. Det ena är att få bristningar. Trodde jag kunde tacka min lyckliga stjärna och slippa detta men inte det. Läste dessutom i en bok att man som gravid skulle se positivt på det hela och se de fula märkena som en medalj för moderskapet. Medalj. För moderskap. Eller hur? Jag hade hellre tagit emot en billig buckla från ett lokalt skidlopp. Det andra är att föda ett stort barn. Det har jag varit rädd för sedan dag ett och det beror självklart på Johans gigantiska jättegener. Jag känner mig så liten i jämförelse. Eller, brukade känna mig liten. Nu har jag panik. Krut blir ju inte mindre för varje extra dag som går. Panik.

Det enda som var bra var att jag hade högt blodtryck. Så jag ska tillbaka på torsdag för att checka av det igen. Hoppas faktiskt att det är högt då också, så kanske det måste göras en insats. Det är egostiskt, jag vet. Om inte annat är det ny tid på måndag och spec MVC på tisdag, 42+0.

Tack Gud, för ditt bönesvar som aldrig kommer. Hur länge har du tänkt pröva mig? Måste alla kvinnor bli straffade bara för att Eva inte kunde stå emot det röda blanka äpplet? Det är orättvist. Ett straff. Jag vill inte mer. Hjälp mig.

Om nu Krut skulle vara en Lilly kanske denna sockervadd kunde värma det lilla huvudet? Eller vad sägs om byxorna? Underbara! Kommer från Emy Little och hela serien är designad med inspiration från Dalarnas folkdräkter genom tiderna. Kul! Finns även som knäbyxa med en barnsligare variant av knätofsar. Humor!