åttiotrenollettnollfem

Sinne! Ramlade i trappan tidigare i eftermiddag. Jag var helt övertygad om att hinna hejda fallet då det tycktes ske så långsamt. Ack så fel. Är uppenbarligen inte så reaktionssnabb som jag trott. Typiskt. Inget brutet, tack och lov. Levi kom springandes till mig där jag låg färdig för räven och frågade Jikk de bra? Blåste på armbågen och ryggen och erbjöd plåster. Fina, omtänksamma unge. Mitt lyckopiller.