åttiotrenollettnollfem

Gah. Levi bajsade just i duschen. Skönt för mannen. Mindre bekvämt för mig. Seriöst. Jag mår illa. Visste inte att jag var så känslig. Men det är i svåra stunder man lär känna sig själv. Om det händer fler gånger hoppas jag innerligt att det är Johans tur... Usch.

Gårdagen var helt suverän. När vi chit-chattade i bilen, strosade i butiker och käkade på Nodo insåg jag att jag drabbats av svält inom kategorin egen tid. Självklart trivs jag bäst när jag har miniatyren med mig. Vi är ju pusselbitar som passar utmärkt ihop. Men det är klart behövligt att få åka bort med en väska av mindre modell och lämna blöjor, wipes och dreggellappar hemma. Underbart! Dessutom är det viktigt att Johan och Levi får egen tid tillsammans. A win-win situation! Naturligtvis kunde jag inte hålla fingrarna borta från alla textilier som butiken erbjöd. Inte oväntat. Så Fokus fabric fick följa med hem. Adela, här har du en prickig utmaning till projektet!

Morgonstung har guld i mund! Sitter med en kopp israeliskt kaffe och väntar på att Levi ska vakna. För andra natten i rad har han sovit i egen säng fram till morgonkvisten då Johan kommit hem från brödfabriken. Sedan somnat om i vår. Yes! Börjar undra om han på allvar trodde att jag skulle kunna byta honom mot frimärkessamlingen? Hmm. Dagens planer innefattar promenad i det fina vädret och en sväng till Luleå. Presentsök och förhopningsvis köp. Kaffe hos svägerska och hennes familj med den ännu namnlöse sonen.

Strax drar jag och Sus till Piteå. Marimekko, here I come! Invigning av den nya butiken! Kul!

Som sagt. Ibland är jag lite väl snabb. För några minuter sedan var jag otrevlig i luren. Hade ett samtal med en kvinna på banken eftersom jag trodde att väsendet lurat av oss några tusenlappar. Men det visade sig att så inte var fallet. Det månatliga autogirot går raka vägen till min pensionsförsäkring. Jaha. Oj. Jag bad om ursäkt. Flera gånger. Ops.

Jag är liten, har synfel och ibland så snabb att jag ser ut att flyga. Vore jag ett djur skulle det rimligen vara en fladdermus. Det som säger emot min teori är att jag föredrar att sova på natten. Jag har ett stort sömnbehov och sover så länge jag kan. Fram till samvetet vaknar och jag inser att jag borde göra något vettigt av dagen. Levi delar inte mitt behov i samma utsträckning. Femminutersmetoden har fungerat klockrent med undantag för några bakslag. Inga problem. Han somnar oftast direkt eller inom några minuter. Mycket väl godkänt.

Nu har han dock börjat med en underlig rutin. Nämligen att vakna mitt i natten. Antingen är han ledsen och grinar eller så pratar han på sitt oförståeliga språk eller så står han upp i spjälsängen och väntar tills jag hämtar över honom till vårt hav av fluff. Där han i princip alltid somnar om direkt. Men. Inte natten till idag. Levi vaknade och jag humpade över honom. Han somnade inte. Istället låg han och snorade, hostade och dreglade i våra renbäddade sängkläder. Vände sig om. Satte sig upp. Nös, snorade och hostade lite till. Ungefär som fontänen i Lomtjärn. Klockan 01.06 var mitt mått rågat. Jag var tröttare än Snövits dvärg och kastade tillbaka guldklimpen, som då i mina ögon kändes helt ok att byta mot en större frimärkessamling. Jösses. Jag var på dåligt humör. Störd i min sömn. Levi var inte bättre han. Han vred och vände sig i sin lilla borg. Skrek och grät. Jag stängde ute hans grin och stålsatte mig. I ren utmattning somnade han senare med huvudet vid fotändan och nallen vid sin sida. Äntligen. I morse konstaterade jag följande. Dåligt samvete, check. God sömn, check. Glad Levi på morgonen, check. Glad mamma på morgonen, check. Det bev bra. Tillslut. Sömn ska inte underskattas.

Förresten. Jag skulle aldrig byta bort min son. Inte för allt i världen.

Nu går han! Hjärtegrynet Levi. För precis en vecka sedan började han frivilligt släppa taget om tryggheten. Kanske blev han inspirerad av Maja eftersom allt började när de lekte tillsammans på Ebban. Under dagarna som gått han har blivit mer och mer orädd. Men han är ändå fortfarande mycket försiktig. Det ser jag som positivt. Han har ingen överdriven äventyrslust, så jag har svårt att tro att han i framtiden bestiger världens högsta topp, hoppar bungyjump eller dyker efter försvunna skatter på havets botten. Än så länge. Skönt.

Ikväll har vi haft familjen Sundman på besök. Härligt, som vanligt. Vi bjöd på två sorters pajer, sallad, dressing och bröd. Eftersom jag inte är någon mästerkock skulle jag aldrig få för mig att bjuda på något obeprövat. Men. Det blev lite hastigt och lustigt så jag testade ett nytt recept. Klockrent. Kanske de godaste jag ätit på länge. Fem sliskiga italienare av fem möjliga! Kan nästan garantera att rätten inom kort serveras på Barkargatan. Ingredienserna torde tilltala min kära vän.

1 pkt smördeg
1 burk soltorkade tomater
150 g brieost
1 pkt ruccolasallad
2 st ägg
2,5 dl matlagningsgrädde
1,5 dl riven parmesanost
salt
peppar
chilipulver
1 pkt riven mozarellaost

Sätt ugnen på 175º. Tryck ut smördegen i en ugnsform. Grovhacka de soltorkade tomaterna och skär brieosten i bitar. Lägg allt i pajskalet. Strö över ruccolabladen. Vispa ihop ägg, grädde och parmesanost. Smaka av med salt, peppar och chilipulver. Häll blandningen över alla italienska råvaror. Toppa med mozarellaost. Grädda i ugnen i ca 30 minuter. Tasty!

Jag kanske var lite luddig i mitt tidigare inlägg. Texten jag skickat in till redaktionen berör inte lättprodukthärvan. Även om jag tycker att det som serveras är vanvett. Både små och stor gryn behöver näringsriktiga måltider och det gäller både rätter och komplement. Nej, min insändare handlar om min diagnostiserade allergi till grannkommunens självupptagna egopropell. Piteå-Tidningen. Våga vägra prenumeration!

Nyttjade nyss en app på Facebook som räknade ut mina favoritord. Med mina statusrader som underlag. På första plats. Kaffe. Ehe. Ok. Först på tionde plats kommer Levi. Undra hur jag prioriterar?

Inom kort publiceras förhoppningsvis min text i Piteå-Tidningen. Pappersupplagan. Jag har nämnligen skickat in den till redaktionen. Johan tyckte det såg ut som att jag skulle begå mord på dataskärmen. Jag har varit så upprörd. Är upprörd fortfarande. Men jag ändrade i texten. Från atomfysiker till biokemist. Den som följer med i debatten om eleverna på Tärnstigen som ratar lättprodukter förstår säkert. Humor. Ironi. Jag känner mig som Lars Ohly.

Med motiveringen För sin uppfinningsrikedom och envishet, för sin vilja att hitta lösningar som inneburit att han trots sitt handikapp kunnat tävla mot, och besegra, de allra främsta i sin sport, fick Mats Öhman under stående ovationer, tidigare i veckan ta emot Sportspegelnpriset på Svenska Idrottsgalan. Priset har delats ut i nio år och är en hyllning till någon av alla de fantastiska personligheter som programmet Sportspegeln möter under ett år. Med andra ord behöver man inte vara insatt i motorsport eller ha en titel inom atomfysik för att förstå att det är en ära att bli utsedd. Den rörda pristagaren avslutade med Det är en stor ära och ni ska veta att när jag sitter i den där bilen så känns det som om mina händer och fötter fungerar som förr. Inte ett öga torrt.

Hur som haver. Trots Piteå-Tidningens brist på intresse för vår kommun så hade jag ändå en förhoppning om ett stort och fancy reportage om kungen av bilsport. Med ljuset riktat på honom och den drivna resa som han gjort inom sitt intresse. Uppmärksamhet. Vad möts jag av? Rubriken Magnus och Joakim årets idrottsledare. Nog är det väl ändå märkvärdigt! Nu menar jag inte att Magnus Ingesson och Joakim Abrahamsson på något vis inte är värda sitt pris. Absolut inte. Sverige har fantastiska skidåkare som presterar i världsklass. Bravo. Men naturligtvis vinklar reportern Staffan E Johansson hela texten till fördel Piteå. Som läsare får jag veta att Abrahamssom fortfarande är förbundskapten för herrarna medan Ingesson är personlig tränare för några av damerna. Jag får även veta att Ingesson är ny sportchef för Piteå Elit. Precis vad jag ville veta. Dessutom får jag information om att Ingesson spillde delar av efterrätten på sin skjorta och var tvungen att byta. Hoppsan. Utöver det lite runt skidlandslaget, tacktal och bröstspänningar. Sist i texten läser jag En annan norrbottning som uppmärksammades på Idrottsgalan var rallycrossföraren Mats Öhman, från Älvsbyn. Han fick ta emot Sportspegelns pris och hyllades länge av publiken.

Tillåt mig känna avsky för Piteå-Tidningen. Pappersprodukten är en enda hyllning till Piteå. Nu har en person i vår kommun fått en fin utmärkelse och motorsport i allmänhet och bilsport i synnerhet har fått ett stort erkännande. Det uppmärksammas med en mening och ett citat. Dra mig baklänges. Hade det varit en pitebo hade tidningen försetts med en extra bilaga. Inskränkt nyhetsredaktion, check.

Ack, så snart lugnet vänder, någon knackar på och vill ut. Plopp, så har ni fulla händer, och Johan kan sprätta en öl som salut. Ryktet går genom städer och länder, förlossningen gick på en minut. Och viskningar ljuder på Thailands stränder, de som i fjol var här, nu har fått en liten Krut. Mamma som kränger dörrar, pappa som fajtar bränder. Vad månne bliva av denna Knut eller Rut, Lilly, Evert, Ivar eller Lavender? Vad ska du heta, vad föds du med för attribut? Oh, vad vi längtar, en igångsättning vi nu sänder.

Som sagt. Ett ytterst märkligt fenomen. Snart ett helt år.

De senaste kvällarna har vi haft maraton och sett hela första säsongen av Solsidan. Svensk humor när den är som allra bäst! Ser verkligen fram emot morgondagen och nya avsnitt! Kvällen har spenderats hos Emil och Maria där vi lagat mat tillsammans, surrat och sett Solsidan. Igen! Lika roligt som första gången. Om inte roligare. Tjena mannen!

Av en slump hittade jag för några dagar sedan en blogg. En mycket inspirerande sådan. Matilda Holmqvist. En 18-årig tjej från Piteå som fotograferar i världsklass. Jag är mållös! Bilderna förmedlar så mycket känsla och liv. Jösses! Spana in!

Gårdagen var startskottet för ett spännande projekt! Mer om det senare. Nu ska jag sy gardiner. Jag och symaskinen med tillhörnade instruktionsbok ska ha en kreativ stund tillsammans. Det är min avsikt. Hoppas nålen och tråden har samma förhoppning... Alltid är det någon som ska bråka!

Dagen idag är en märklig dag. Den är din. Gårdagen föll ur dina händer. Den kan inte få mer innehåll än du redan givit den. Morgondagen vet du ingenting om. Men dagen idag har du. Använd dig av det. I dag kan du glädja någon. I dag kan du hjälpa en annan. Dagen i dag är en märklig dag. Den är din.

Mina böner går just nu till en härlig familj. Med luft under vingarna och rara personligheter. En familj som just nu befinner sig i en svår situation. Där en sjukdom tagit grepp. Jag ber om styrka. Om hopp. Om närhet. Om helande. Det tycker jag att var och en kan göra! Även om du inte ber till Gud i vanliga fall, är det faktiskt helt ok att ändå anropa universums skapare. This in an emergency!

Jag lever. Vi lever. Även om vi drabbats av en konstig symptom. Magsjuka light, den utan spya. En lättare variant med illamående, feber och en märklig obehagskänsla i kroppen. Huga. Det började med att jag åkte dit i slutet av förra veckan och igår kom Johan hem med samma diagnos. Men förloppet går i rätt riktning så nu är han i princip uppe ur träsket. Skönt.

Lyckligtvis har jag sluppit feberdrömmar. Förvisso har jag inte haft det sedan jag var liten, men det är en läskig upplevelse. Jag kommer tydligt ihåg en av dessa monster som besökte mig som barn. Jag ligger i dunkel och hör ett ljud. Ett oljud. Oljudet blir högre och högre för varje sekund som går. Tillslut ser jag en hög med fåtöljer, bord, ja, ett helt möblemang i den mörka skyn. Möblerna komma närmare och närmare min sjuka och ynkliga kropp. Precis innan den ljusgröna öronlappsfåtöljen med ekben träffar min kropp för total mangling, vaknar jag och ligger i mammas och pappas säng, med ett vitt överkast vid fötterna. Usch. Jag blir nästan svettig i skrivande stund. Undra om det är alla resor till det blågula varuhuset som har präglat mig? Man börjar ju undra.  

Så är födelsedagsfirandet över för denna gång. För första gången känner jag min gammal. Mot min vilja. Och trots att jag inte önskade mig något så blev jag minsann uppvaktad. Allt från champagneglas till tulpaner. Underbart! Men varmast i hjärtat, precis som året innan, blev jag av Mariannes telefonsamtal och de klassiska raderna Du vet väl om att du är värdefull. Tack!

Fotoblixtar skär ut små skivor av evigheten.
Bosse Åhl, lokalreporter i rymden

Idag är första dagen på nästan en vecka som Levi har ätit en hel portion. Sedan han blev sjuk dagarna före nyårsafton har hans aptit varit som bortblåst. Han har viftat med händerna likt ett vindkraftverk för att protestera. Men. Äntligen äter han utan att se spyfärdig ut efter några skedar. Det ser jag som ett friskhetstecken! Han har däremot börjat bli lite kräsen. Gröt är inte alltid godkänt, ej heller välling. Men nyheter från brödfabriken äter han med god aptit! Lokalpatriot!

Imorgon fyller jag år. Jag har inte önskat mig någonting. Förutom en bukett tulpaner. Tänk, det är tio år sedan du var 18 år, sa Johan när jag uppmärksammade honom på att jag enbart kräver ett fång krispiga lökar. Muntert. Tack för påminnelsen. Känner mig genast yngre.

Jag fick en anonym kommentar här om dagen. Någon som tyckte att jag skrev så bra att jag borde författa en bok. Jag satt vid köksbordet och var allmänt irriterad när jag läste den fina responsen. Jag blev genast glad! Tack! Roligt att mina rader uppskattas och underhåller!

För en liten stund sedan vinkade jag av släktens nykomling. Lillabror, som Alfons kallar honom. Ett sött litet pyre, inte större än en honungsmelon. Plötsligt förvandlades Levi i storlek från XS till XL. Jösses! Vilken skillnad! Ella, Alfons och Levi har lekt tillsammans och kommit bra överens. Leksaker med ljud har spelat och blinkat, bilar har kraschat och flygplan har störtat. Och trots allt stoj har pyret softat, käkat och softat lite till. Härlig inställning till livet!

På tal om kusiner så var solstrålen Maja hos oss på Resort Norrabyvägen igår. Hennes minspel, grimarser och ljud är högst underhållande. Jag förstår inte särskilt mycket av hennes språk, men hon förstår mig. Så vi förstod varandra ändå. Levi kiknade av skratt när hon gömde sig bakom en kudde och hoppade fram i en frisyr á la bed head. När Lisa kom för att hämta sötnöten meddelade hon att hon just hört tydliga och fina hjärtslag av det syskon som gror i hennes mage. Kroken ska bli storasyster! Levis kusinskara är som fondhandeln. Ökar stadigt!