åttiotrenollettnollfem

I slutet av augusti hade jag en ärofylld uppgift på min agenda. Jag utgjorde nämligen 50 % av värdparet på min finaste barndomsväns bröllop. Ett galet roligt uppdrag som planerades i detalj och slutligen genomfördes med checklistor, lila peruk, uppskattade lekar och finsk brytning. Musik som fick fötterna att smattra likt ettöressmällare, känslofyllda tal och brudgumens egenkomponerade hit till bruden. Som legat på topplistan sedan de träffades. Inte ett öga torrt. En rosa dröm med touch av my little pony och Darth Vadar. Otroligt personligt och fantastiskt roligt. Ni ser ju själva. Porträtten fotades med biosalongens retroplysch i bakgrunden av min idol Matilda Holmqvist. Innovativt! Riktiga lyckopiller till minnen som man blir glad av en regning dag som denna. Jennie och Patrik. Än en gång. Stort grattis fina ni. Och som telegrammet informerade om, Hågge jär hågge...

Precis nu. Exakt. Från och med kl. 16.01 kan jag prata om mitt jobb i imperfekt. Morgondagen bjuder på nya utmaningar i min roll som försäljningsassistent. Tillbaka till brödfabriken. Nytt jobb, nya möjligheter. Jippi! Livet leker!

De senaste tre veckorna har varit intensiva. Och intressanta. Jag har blivit korthårig. Shorty. Jag har lämnat en gråtande Levi på dagis och hämta honom elva timmar senare. Och jag har tagit ett viktigt beslut. Jag har bildligt talat knycklat ihop min befintliga livskarta och kastat den i sopkorgen. Jag har blivit uppsagd. Och gissa. Jag känner frid, lycka och framtidstro. Det är sant. Även om det verkar helt obegripligt.

Jag har själv anmält mig frivillig. Bakgrunden till detta är att i mina arbetsuppgifter krävs det flexibilitet. Att resa land och rike runt ungefär var tredje vecka. Vilket inte på något sätt fungerar särskilt bra med Johans skiftande tider. Så. När företaget varslade anmälde jag mig frivillig. Där är vi nu. Förhandling med facket avslutades tidigare idag så från och med dagens datum är jag uppsagd och har två månader till godo.

Att framtidens åtta timmar per dygn ska spenderas någon annanstans känns spännande. Som ett oskrivet blad. Ett impulsivt bungyjump. Men som Sarah Dawn Finer sjunger, Moving on. Och det är det fler som gör. Wish me luck!