åttiotrenollettnollfem

Det ser ut som att ett gäng mullvadar har varit i vår källare och gjort en arkeologisk utgrävning. En riksväg passande mullvadsdjuret har skapats under de tre senaste dagarna och sträcker sig från duschrummet via hallen och slutligen in i pannrummet och ut i friheten. Ett tjockt lager av damm täcker alla ytor. Förhoppningsvis kan vi grovstäda senare ikväll. Vi. Jag har inget emot att städa, tycker det är befriande och skönt. Men i just detta fall får vi nog hjälpas åt, annars blir jag kvar i källarvåningen för all framtid, mumifierad av all smuts efter en kvarts arbete.

På tal om arbete så jobbar jag hemifrån hela veckan eftersom det har kört ihop sig. Slår två flugor i en smäll då jag gör en god gärning och samtidigt tjänar pengar och sparar dagar. Det går faktiskt ganska bra, även om jag känner mig ringrostig och mer som en nyutexaminerad scout. Men. Tacka vet jag att vara föräldraledig. Det är nästan pinsamt att jag ens visar missnöje över min enda arbetsvecka under det senaste halvåret. Särskilt med tanke på att jag är uppkopplad mot Polardörrens server och fixar det som ska göras med ett laptop modell micro och en mobil. Från mitt eget köksbord. Nej. Skärpning! Jag har absolut ingenting att klaga på! Livet leker!

Jag är ingen festivalmänniska. Kanske beror det på att jag är tre äpplen hög och saknar allt vad överblick heter i stora folkmassor. Jag blir liksom ett med massan. Ett litet kugghjul i en gigantisk maskin. Det kan också bero på att jag har stort kontrollbehov över mig själv. Trivs inte i samnmanhang där jag inte vet när, var och hur. Och i ett stort folkhav där jag inte ser någonting kan ju vem som helst räkna ut att jag inte har något att göra. Men även om jag inte är typen som köper den dyraste biljetten, ilar runt bland alla scner och kan program och hålltider utantill, så tycker jag att det är skandal att ett så pass stort arrangemang som Hultfredsfestivalen kastar in handduken en vecka innan avspark. Illa!

Har nyss bokat klipptid för att forma mitt penntrollsliknande skatbo till frisyr. På tisdag är det dags. Jag ska se ut som Linda Bengtzing gjorde i gårdagens allsångsprogram. I håret, alltså. Inte i övrigt. Det ni! Perfekt eftersom vi ska på bröllop om två veckor. Kusin Fredrik och söta Johanna ska ingå äktenskap. Och då vill man ju ha ett respektabelt barr! Brittan, slipa saxen!

Midsommarafton till ära fick Levi sin första smakportion av banangröt. Av ansiktsuttrycken att döma var det väl ingen höjdare. Men nu några dagar av träning senare går det betydligt bättre! Även om det verkar mer intressant att försöka äta upp haklappen. Konkursförvaltaren av min portabla restaurang har förresten gjort bokslut så nu är den verksamheten finito. Hoppas dock att jag inte är belagd med näringsförbud för framtid, förhoppningsvis lär jag hamna i samma bransch någon fler gång. På tal om mat. Det är så roligt nu när Levi får se flaskan. Han verkar förstå exakt vad som vankas. Står den blåfärgade juvelen inom räckhåll sträcker han på armarna och försöker nå. Och så gapar han. Lilla fågelungen. Pip.

Levi firar med en alldeles för stor krans. Så har midsommar passerat med god mat, trevliga människor, stugliv och insektsinvasion. Med andra ord ännu en härlig helg att lägga till minnet. I furstedömet Pilträsk har jag och Johanna gått en världslång promenad. Kändes det som. Jag som i mitt stilla sinne trott att jag på ren envishet skulle orka jogga samma sträcka. Inte det. Efter powergången där min ytterst målinritade svägerska inte ens tog i 100 % var jag i samma form som en halvt uppäten geléråtta. Orättvist. Men skönt att röra på sig! Johan och Mattias har monterat ett fönster i grillsugan och Ella har haft konsert på balkongen med en riktig sommarinspirerad repetoar. Vi har sett älg, rantat runt bland utspridda familjermedlemmar och gjort blixtvisiter på Strandvägen och i Moskosel. Innan vi begav oss hem städade vi gården och fyllde hela släpet med skräp och krafs. Nu är det bara alla blomrabatter som behöver sig en omgång, i övrigt är det fräscht på gården! Men jag hoppas att en riktigt stormvind blåser omkull de läskiga cementfgurerna vid flaggstången. Och svanen med oproportionerligt lång hals. De är läskiga.

För några timmar sedan anlände vi till stugan. Vi ska för första gången fira midsommar här. Alla tidigare midsomrar har vi spenderat i Åbyn hos Linus och Sus. Jag saknar redan utbudet av plockmat som brukar vara oslagbart! Silltårta, smaskiga pajer med räkor och lax. Snittar och färsk potatissallad. Obeskrivligt gott! Och allsång runt eldstaden, munspel och gitarr. Däremot saknar jag inte stökiga människor, hög musik och kylig havsbris. Det klarar jag mig utan. Men allt annat. Det saknas. Förresten kom jag idag på att imorgon är det på pricken ett år sedan vi offentliggjorde sockerbitens existens till allmänheten. I Åbyn. Till välkomstskålen. Då tog Sus till orda och berättade att det fanns ytterligare en midsommarfirare i min mage. Så fint. Och nu är han här, Levimanji.

Nu har det gått ett bra tag sedan sist jag var här. Förlåt. Anledningen är att det har hänt ungefär lika mycket som 1-1. Noll. Trist. Men några saker har jag kommit fram till. Det är aldrig gott att äta om det inte finns inspiration till att införskaffa råvaror. Därför. Köp aldrig laxbollar i konservburk. Smakar bäver, trots att måltiden piffades till med dill. Köp heller aldrig lättkorv, även om det är extrapris just den dagen du passerar charken. Blä. Jag kan heller inte rekommendera matlagningsyoughurt. Surt och syrligt. Inte bra. Med andra ord har veckan som passerat inte gått i gastronomins tecken. Hoppas på förbättring kommande dagar! Annars då? Ja, dagarna ser ut som de gjort de senaste månaderna. Jag känner att jag behöver förnyelse! Har hamnat i trista hjulspår. Trist.

Denna dag går till historien av många olika anledningar. För egen del därför att jag suttit bänkad framför en SVTs sändning i ungefär tio timmar. Jag kan inte komma ihåg att jag någon gång gjort det tidigare i lika utstäckning. Jag har haft flyktigt sällskap, bortsett från vykortet på kungligheterna, kaffekoppen och de goda pralinerna á la Victoria och Daniel.

Det kungliga bröllopet. Så kungligt. Så fantastiskt. Så vackert. Vid detta lag har väl de flesta svenskar sett en eller annan sekvens från delar av spektaklet, så det finns ju egentligen ingen anledning för mig att göra en sammanfattning. Men dock. Hon är ju så vacker. Ögonen lyser ju värre än på ett tecknat rådjur och liksom fångar magi. Victoria är klassisk. Går aldrig över gränsen, utan håller sig till det tidlösa. Jämt. Klänningen. Kamédiademet och spetsslöjan. Det enda trista var buketten. Den var tråkig. Daniel var ju klassisk han också. Vad annars? Mitt enda frågtecken är varför han valde att bära glasögon, då han bevisligen också använder linser. En miss. Läste förresten att Victorias skor är inklädda i brudklänningens tyg. Betyder det att de sitter fast? Please. Hoppas Daniel är medveten om det innan mörkret sänker sig över Haga. Nåväl. Vigseln var ju vacker som bara den, och When you tell the world you're mine lär ju bli en riktig bröllopsdänga.

Kortegen, båtturen och slutligen, intåget till slottet gick ju smärtfritt. Jag la dock märke till några intressanta detaljer. Som. De stackars kostymprydda SÄPO-agenterna som sprang för brinnande livet bredvid kortegen där de nygifta lyckligt vinkade med den typiska vickade handleden. Lustigt. Eller vad sägs om matroserna som såg ut att göra sig ett med fartygens segel? Inte bekvämt att stå i givakt i fem graders lutning, styrbord. En annan sak som är intressant är ju alla gäster. Det verkar ju ha färdats från jordens alla hörn. Men trots att de rest långt såg de fräscha ut. Annat är det med de som bor några tunnelbanestationer bort. Kungens systrar. De kan ju tyvärr inte skylla på jet lag. Om det vore så väl. Nu ska jag inte dra alla över en kam, men sammanfattningsvis så tror jag att en långärmad klänning hade gjort sig bättre på en gammal kropp. Övrigt. Prinsessan Madeleine är utan tvekan söt. Men jag tror hon känner sig snuvad på sitt eget bröllop. Prins Carl Philip är inte lika snygg som tidigare. Synd. Norges Haakon och Mette Marit ser ju ut att vara hur härligt som helst, deras karaktärer skulle lätt passa in i Desperate Housewives. Prins Albert av Monaco har fått sig en riktig böna och måste bero på pengarna. Drottning Margrethe av Danmark påminde om en levande prinsesstårta, men var vacker ändå. Och det är ju en bedrift i sig. Mona Sahlin valde en bättre klänning än gårdagens krossade sammetshistoria. Jesus, han hon ingen stylist? Slutligen. Westlings familj. De ser liksom lite bleka ut i jämförelse med alla andra kungligheter. Men de blir väl bättre med åren.

Nej, nu ska tårtan skäras. Den ska enligt säkra källor vara ungefär sju våningar hög. Det kan jag inte missa.

Om ungefär 13 timmar anländer världens finaste Ella. Morgondagen ska hon spendera hos oss. Blir kul! Senare drar vi vidare till stugan där jag väntar mig arbete i form av städning. Jag ska försöka hinna med så mycket som möjligt under dagen för att kunna vara lite fri på lördag. Mina damer och herrar, då nalkas det kungliga bröllopet! Inte tråkigt! Rara Johanna var förbi igår med en royalistisk gåva. Två kort på Victoria och Daniel. Bör jag tillägga att de pryder kylskåpet tillsammans med Carl XVI Gustaf och Silvia Sommerlath i magnetform?

För en stund sedan åt jag en kulinarisk rabarberpaj. Himmelskt god! Vet inte om det var mitt undermedvetna som fick mig att gå ut och skärna några stänger från min odling. Precis när pajen var klar och hade svalnat fick vi nämligen besök av Petter och Erika. Emil och Maria anslöt också. Trevligt! Den knäckiga rabarberpajen får fem kockmössor av fem möjliga!

500 g rabarber
150 g margarin
0,5 dl sirap
1 dl vispgrädde
2 dl mjöl
2,5 dl havregryn
1 tsk bakpulver
2 dl socker

Sätt ugnen på 175. Skär rabarberstängerna i småbitar och lägg dem i en ungsform. Strö på lite socker. Smält margarinet och vispa ihop med sirap och grädde. Dra av kastrullen från plattan. Blanda i resten av ingredienserna och häll fyllningen över rabarberna. Grädda i 25-30 minuter tills ytan är lite knäckig. Servera med vaniljvisp. Snabbt, stiligt och simpelt!

Jag funderar på att lägga ut CV och annan allvarlig information på bloggen som en särskild kategori. Varför inte? Visst, jag har ett jobb, men tänk om? Tänk om en potential arbetsgivare driver omkring på min sida, läser om mitt liv och tycker jag verkar vara en hyvens människa? En intressant person som kunde passa som hand i handske för en viss uppgift? Då vore det ju utmärkt om den framtida chefen fick lite bakgrund om mig, innan denne slår mig en signal och erbjuder mig värsta positionen. Ett drömjobb. Ja, ungefär så. Inte dumt, eller hur? När jag ändå är inne på arbete. Vore jag arbetslös och hade några kronor över skulle jag använda dessa till att göra en smaskig annons och marknadsföra mig själv i de lokala blaskorna. Hur smart är inte det? Precis.

Han strejkade i tre dagar. Efter det gav han upp. Tur att Levi inte är fackombudsman i någon upprorisk förening, jag tror inte de skulle vara nöjda över hans insats. Det jag menar är att min restaurang själv har förstatt sig i konkurs. Dålig likviditet och soliditet. Dock en trogen kund, men som alla vet så krävs det en större marknad för att göra pengar. Jag har börjat med ersättning. Känns så skönt! Jag är tacksam över att amningen har fungerat toppen, för det har den verkligen gjort. Men grabben växer. Ska snart få börja med gröt och smakportioner. Och då känns det bra att innan dess fått honom att acceptera ersättning. Jag ammar fortfarande, främst på nätterna, men ska försöka att trappa av eftersom. Känns som ett beslut som ligger rätt i tiden. Och så länge Levi är nöjd över det han får så är det ju inga bekymmer. Hakuna matata!

Det artar sig! Har någon missat sommarens stora projekt så kan jag informera om att extraisolering och fasadbyte på vårt barbierosa och sockerbitsstora hus står på agendan. Människorna som vi köpte huset av hade antingen en gigantisk pelletsförbrukning eller så var de klädda i merinoull från topp till tå från oktober till februari. Maken till kallare hus får man leta efter med ljus och lykta. Så bytet är välbehövligt och kommer att piffa upp vårt boende. Pink trash, rest in peace.

Imorgon levereras panelen. Vi har beslutat oss för att trotsa midjor, svarvade pelare, kryssräcken och sadeltak. Inget fel i det egentligen med jag har svårt att tro att vårt hus som är byggt 1949 skulle passa i den klädseln. Så. Det blir standardpanel på hela huset, likadan som den på garaget. Bortsett från gavelspetsarna som ska kläs med liggande fjällpanel. Fasad, foder och knutar ska målas i Emalj från Alcro. En ljusgrå, mild färg. Vindskivor och underspikning ska kladdas på med vit NCS 0502-Y, alltså precis samma ton som garageportarna. Tror det blir finfint att liksom göra skillnad på vägg och tak, särskilt eftersom all takavvattning också är vit. För att göra framsidan lite mer effektfull har vi valt liggande panel även på takkupan, från tak till tröskel. Här är vi inte 100 % säkra, men det lutar åt att måla även detta parti i vitt. Pricken över den berömda bokstaven är den svarta ytterdörren. Finfint!

Med andra ord är det bara att bege sig till Gårdings senare i veckan för att köpa litervis med färg. Panelen ska grundas ett varv och sedan strykas på med färg, innan den sätts upp på huset och för all framtid begraver den rosa tonen. Me happy! Nöjd är jag också över valet av att leja bort hela projektet. Till ingen mindre än Emil Söderstens Bygg. Emil är grymt duktig, noggrann och framförallt lyhörd över våra önskemål! Så vårt hus är i trygga händer. Det känns fantastiskt bra! Och det bästa av allt är att projektet startar efter midsommar. Snart!

Har ju glömt! Levi blev efter dopet uppvaktad ungefär i samma utsträckning som en 50-åring. Dock ej tal, telegramläsning eller käcka dikter på rim om svunna tider och minnesvärda händelser. Nej, livet har ju just börjat för vår lille solstråle.

Han fick pengar, blommor och fina kläder. En riktig outfit perfekt för sommarkvällar med linne, byxa och hood i limegrönt. Sweet! En mysig nallebjörn som jag antar får agera trygghet i framtiden. En hipp och fancy Fulda Bobby car i svart. Snyggare och coolare än originalet! Värsta fordonet! Bästa boken om mig och Pekbibeln. En tavla med den klassiska bilden på skyddsängeln och barnet, ett halsband från Israel och mjukisarna Kiss och Bajs. Och säker något mer som jag har glömt. Hur som haver, jättefina saker! Levi tackar ödmjukast!

Vackerbarn. Den fina bilden har Ida knäppt. Imorgon är det dags för träff med Juni och Meja. Kul! Los amigos!

Nu är större delen av vår källare tom. Empty room. Anledningen stavas läcka i avloppsrör. Bäver. Försäkringsbolag, fackmän och kunniga har varit här och bedömt. Det innebär att golvet ska bilas upp, från dusch till så långt det behövs. Kan alltså bli en rätt bra bit. Sammanfattning. Damm, damm, damm. Och en ny dusch. Så jag kan tänka mig att leva i smuts den tid det tar för att fixa det hela. Att säga farväl till vårt duschutrymme med beigerosa kakelplattor och klinker som inte har symetriska fogar ska bli mig ett sant nöje. Ett extra adjö ska jag ge till den blommiga bården i samma nyans. Efter det välkomnar jag det vita. Det tidlösa. My love. Men först. Damm. Damn!

Idag har jag och Levi varit i Lomtjärn. Levi levde rövare och klättrade likt Tarzan i rep och nät, svingade sig från gungställningen och avslutade med att göra Taj Mahal i miniatyr i sandlådan. Vilken unge! Nja. Riktigt så var det kanske inte. Han sov till och från i vagen under tiden jag och Liza språkades. Trevligt! Efter besöket i den fina lekplatsen begav vi oss mot Klippet för att införskaffa en present till syster.

När jag korsar torget ser jag ett gäng barn i ögonvrån. Plötsigt börjar en av dem att tjoa och tjimma, hoppa och sträcka armarna i luften. Hej! Skriker Ella och kommer springandes. Med henne ett gäng kids. Jag blir nästan lite överrumplad. Åh! Min kusin Levi! säger hon stolt och börjar genas gulla med underbarnet i vagnen. Hennes klasskompisar kikar lite blygt. Då kommer en fröken. Jaha, är han som döptes nyss? Jag svarar och förklarar att Ella och Levi är kusiner. Jo, vi har hört en del om Levi... säger fröken och ler. Fina, fina Ella. Hon jobbar på bra för att göra vår son berömd och känd.

För några dagar sedan stötte jag ihop med en kille som jag var tillsammans med under en sommar i högstadiet. Jag var kär och såg allt i rosa skimmer. Han hade en lite lurvig frisyr och var klädd i skateoutfit. Säckiga jenas, t-shit med stort tryck och den klassiska ryggsäcken. Skateboarden var liksom inte prio ett, visst hängde den med, men det var nog mest stilen som var the shit. Hur som helst. Efter några månader svalnade mitt intresse och jag gjorde slut. Det var inte så uppskattat. Nåja. Det roliga med denna kille, som ska nämnas är mycket trevlig och bra på alla sätt och vis, är att jag förknippar honom med en viss produkt. En produkt som 1998 var sjukt cool. Personsökaren.

Den lilla manicken som bars på fickan och satt fast med en käck kedja. Som pep till när man blev efterlyst och som kunde visa korta siffer- eller textmeddelanden. Så totalt onödig! Men stentufft för drygt tio år sedan. Min dåvarande kärlek och hans kompis hade ett kodat meddelande som betydde att ciggen var slut. Humor. Undra vilka produkter jag kommer håna och skratta åt om ytterligare tio år?

Levis rum närmar sig mållinjen. Äntligen! För en liten stund sedan fick jag min beställning från Haparanda hemlevererad. Av snälla Ida. Tack! Pappa listade i taket igår och idag har jag duttar med lite fogmassa och färg. Det enda som saknas är golvlist och foder vid och runt innerdörren, en plastsamlare för kablar och ett varv med rollern på garderoben. Enligt min beräkning torde allt vara på plats innan helgen. Det betyder att då börjar det roliga! Jag längtar!

Spjälsäng med innehåll, check och delvis check. Byrå att förvara kostymer i, check. Stringhylla för böcker och fina ting, check. Taklampa i guldimitation, check. Fatboy, check. Jag behöver en matta och tror mig ha ett billigt och bra alternativ. Jippi!

Levi har varit febrig idag också! Bäver! Men han blev piggare eftersom och nu när han hoppade i säng för natten kändes han som vanligt. Skönt. Ska man nu se något positiv i en hängig gosse så är det att han sover. Som aldrig förr. För kung och fosterland. Det innebär i sin tur tid. För att sammanfatta det hela så har jag och Johan varit uppe med tuppen, fixat, donat och trixat. Börje från Fastighetsbyrån har nämligen varit på besök för att värdera vårt hus. Skönt att ha det klart!

Idag har vi varit på BVC för obligatorisk mätning och vägning. Levis leende tog syster Gunilla med storm och jag hann just berätta att han nästan jämt är på glatt humör, då underläppen började darra och han stämde in i toner lika Bach. Parveln är 66,5 cm lång och väger 7 580 g. Han har med andra ord vuxit 12,5 cm på fyra månader och ökat sin vikt med 3 980 g. Fördubblat sin vikt, med andra ord. Jag förstår inte var detta ska sluta. Lite kuriosa är att jag själv vid ett års ålder var ynka 71 cm och vägde 8 020 g. Ingen tvekan om att han har sin fars gener…

I övrigt har han varit hängig sedan besöket. Grinig och matt, inte alls likt sitt rätta jag. Jag vet inte hur många gånger han har somnat och slumrat. Mina kunskaper i FASS har gjort bedömningen feber. Kanske. Hoppas han är på benen imorgon!

Nu kan jag andas ut. Igår döptes Levi i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Jag har varit nervös i flera dagar. Totalt i onödan. Ceremonin tog ungefär 30 minuter och endast de närmaste var bjudna. Föräldrar, syskon och mor- och farföräldrar. Med andra ord bara känt folk. Men ändå. Prästen Anna-Karin är en kul typ. Lättsam, positiv och glad. Vanlig. Helt underbar. Hon skötte sig med bravur. Kanske inte så konstigt med tanke på att hon genomfört ett och annat dop. Levi var exemplarisk trots att han var klädd i klänning. Inte ett enda ljud. Log då och då och fingrade med sina små händer. Blev extra nyfiken när han vändes på rygg och vattnet sköljdes över håret. Fina Ella var så duktig och hällde upp dopvattnet, torkade Levis man och tände dopljuset. Så söt. Själv bet jag mig i tandköttet för att hålla tårarna borta när fröken Thorngren pratade om vattnet som färdats lång väg för detta dop. Och när Ingegerd med sin otroligt vackra röst sjöng Handens fem fingrar. Då blev det jobbigt. Och inte bara för mig, Levis fastrar tjöt med i bänken. Otroligt fint, alltihop. Vi är jättenöjda!

Efter kyrkan drog vi vidare till Konstgården där vi käkade smörgåstårta, marängtårta och fika. Och kaffe. Här måste jag passa på att ge mig själv en eloge. Porslinet som fanns på stället räckte inte. Och jag är inte så förtjust i udda dukningar vid speciella tillfällen. Men, samlare som jag är så är jag stolt ägare av ett större parti porslin med symbol DUF. De ungas förbund, EFS första ungdomsförbund som bildades 1902. Kyrkporslin. Det prydde den vita pappersduken tillsammans med prickiga servetter i ljusblått, termosar i pastell, klara ljuslyktor och levande blommor. Fint och enkelt. Att termosen och servetten matchade klockrent är det förmodligen bara jag som noterade, men den vetskapen räcker. Mätta och mycket belåtna hade vi avslutat det hela, städat lokalen och checkat ut runt 17.30. Effektivt!

Idag har jag känt en så stor tacksamhet till alla runt omkring oss. Alla som tycker om oss, hjälper till och bara finns. Det känns så skönt i hjärtat.

Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du.