åttiotrenollettnollfem

En diskett. Är det något som existerar idag? Kommer ihåg hur jag sparade skolarbeten och diverse annat tjafs på dessa tunna CD-fodralstora produkter som efter lite knorrande visade sig ha lagrat information. Och det rymdes inte mycket. När jag sist använde en diskett har jag inget minne av, alltså borde det betyda att det var rätt länge sedan.

Så till min fråga och iakttagande. Hur kan det komma sig att Windows, trots övergången till skivor och diskettens frånvaro i datavärlden, fortfarande har just en diskett som symbol för att spara? Är inte det rätt dåligt? En liten uppdatering på symbolfronten vore minsann på plats!

Natten till idag drömde jag att svägerska Johanna bad mig packa BB-väskan. Hmm... Kan det ligga någonting i det, eller kan jag svalt avvakta i några veckor till? Förmodligen det sistnämna, men om, om, det skulle sätta igång inom kort, vore det bra att vara förberedd!

Nu är vi hemma igen efter en hel helg i stugan. Vi har ätit som aldrig full, jag har inte känt minsta hunger en enda gång. Menyn har bestått av julbord, smörgåstårta och prinsesstårta. Inte vidare trist, med andra ord. Tack, Adela! Längtar redan till julafton och nästa bord. Mums! Som vanligt har vi skrattat och roat oss på varandras bekostnad. Det är kul. Särskilt för ormviskaren Cillan, som förresten fyller 25 år idag. Grattis!

Stugan ger mig dock lite dåligt samvete eftersom det finns oräkneliga projekt som borde tas tag i. Allt från att måla klart knutar, foder och underspikning på utsidan, till att fixa klart i toaletterna, tapetsera i vardagsrummet och slutföra köket med fina luckor och ett helt innertak. Som att inte det vore nog så är hela trappen klädd i en tragisk filtmatta som ska väck och väggarna i hallen bör färdigställas. Pust. Hade jag en stor plånbok skulle jag när detta är klart, ringa Handplockat och be butiken att omgående leverera några släpvagnar med inredning. Då vore det någolunda färdigställt och jag skulle kunna vara i stugan utan dåligt samvete och hela gården skulle osa Bullerbyn. Men vi är inte rikigt där. Än.

Pepparkakor hör ju julen till. Så även pepparkakshus. Husprojektet har jag inte börjat med än, det brukar jag ta tag i runt mitten av december. Oftast slutar det med andra gadens brännskador på händerna, superlim, godis som rasar efter taket och rinnande kristyr som bildar plumpar runt fönsterfodren.

Åter till pepparkakorna. De bakar jag aldrig själv eftersom jag ser det som ren vinst att köpa färdigpaketerade snygga spröda hjärtan istället för att smutsa ned hela köket och det hela slutar med två plåtar brända historier som varken är spröda eller snygga. Eller förpackade.

För att göra en lång och osammanhängande historia kort, så har jag och Ulrike idag handlat 125 pepparkaksburkar. I arbetssyfte, naturligtvis. Jag kan bara meddela att det är en modern kombis fulla bagageutrymme. Förstår någon vidden av detta? Det är alltså pepparkakor som kan göda en hela bygd i decennier. Ingen röd tråd i detta inlägg. Men en massa pepparkakstugg.

Igår var jag hos Linda igen. Eller så var det dagen före? Jag har sjukt dålig koll på dagar, tider och viktiga hållpunkter. Kruts hjärta bankade på med 140 slag per minut och mitt SF-mått har ökat med ytterligare en cm sedan sist. Nu ligger det alltså på 31 cm. Betydligt mindre än vad jag hade väntat, med tanke på att det känns som att jag har antagit formen av en mindre utrotningshotad dinosaurieart. Kanske lite kryddat, men nu börjar det verkligen ta emot. Kroppen säger ganska snabbt ifrån. Blodtrycket var bättre än sist och inte lika högt. Skönt. Jag slipper gärna krämpor!

Idag är det exakt två månader kvar till den 25 januari och imorgon ska jag och Johan på den första av totalt tre föräldrautbildningar. Blir spännande. Vad ska vi lära oss? Känns som ett ganska roligt ämne att driva lite med, men jag tror jag lägger det på hyllan än så länge. Får väl se om morgondagen erbjuder fragment till ett nytt blogginlägg om det hela...

Nu har jag adventspyntat klart. Nästan. Måste dammsuga och skura också, men det orkar jag inte göra idag. Det har tagit mig två kvällar att ta fram den minimala mängd julgrejer som finns framme i vårt hem. Två kvällar. Jag som vanligtvis är snabbare än en vessla och hinner göra oräkneliga saker samtidigt. Men nu orkar jag bara inte. Det finns ingen överflödig energi att hämta, så jag får ta det i omgångar istället.

Många skulle nog inte ens ge min adventsansträngning godkänt, eftersom det inte finns en enda tomte framme. Inte än. Jag är inte så mycket för tomtar. Jul för mig är tända ljus, ljusstakar och pappstjärnor och naturligtvis granen fylld med fina julkulor. Är inte så förtjust i tomtar. De tomtar som faller mig i smaken är av den gamla sorten, de som ser buttra och bestämda ut, på gränsen till arga. Ofta från Tyskland. Hemma i Vistträsk har vi en sådan nisse, som sitter på en stubbe med benen i kors och knäppta händer. En tomte med respekt. Tomtar i bokmärkesstil är också fina.

När jag handlade idag införskaffade jag de obligatoriska enarna. Me like. Kastade även i tre förpackningar med flamsäker mossa i korgen. Tänkte att mossa kan ju inte kosta mycket. Där bedrog jag mig! 25 bagare för en miniförpackning av naturens egen isolering. Det kallar jag rån! Nästa höst ska jag minsann plocka egen mossa och bunkra upp inför juletider. Kanske kränga några påsar på bloggen. Frågan är bara hur i hela världen mossa kan vara flamsäker? Det låter ju för bra för att vara sant. Och jag gick på det.

När jag lyssnar på nyheter och världshändelser om krigsdrabbade områden i fjärran länder, dödade människor, soldater och djur, så har jag mycket svårt att ta till mig det. Eftersom det har blivit vardagsmat i nyhetsflödet så har man liksom vant sig och reagerar inte över plötsligt funna massgravar, minor eller självmordsbombare som satt skräck i en hel byggnad. Det går in genom ena örat och ut ur det andra, utan att fasta minsta lilla.

Men när något händer på hemmaplan är det annorlunda. Då plötsligt känns det så ofattbart nära. Igår ringde min kusin Josefin och berättade att det var våra tremänningar som omkom i bilolyckan utanför Arvidsjaur. Inte för att vi kände varandra, visst har vi setts några enstaka tillfällen, men inte mer än så. Blotta tanken på de människor som är kvar av deras familj ger mig gåshud. Så idag tänker jag lite det extra på dem. Må ljuset lysa trots mörkret.

Tack, tack, tack för alla gratulationer som vi fått av nära och kära i verkligheten, per telefon, sms och blogg!

PS. Roger the man with the whistle, våga kommentera, jag vet att du smygläser!

Ok, vi byter på tre. Ett, två, tre. Jag älskar dig! Ungefär så gick det till när vi förlovade oss. Igår, den 21 november 2009. Äntligen! Som jag har väntat på detta ögonblick. Och plötsligt hände det!

Förra fredagen gick Johan ned på knä och friade (Ja, Marie, du var inne på rätt spår). Han sa fina ord och superlativen haglade. Så tog han min hand och frågade om jag ville gifta mig med honom. Ja! Ringarna valde vi tillsammans, enkla och raka linjer i rostfritt stål. Stora raka bokstäver ingraverat. Inget kursivt krusidull. Precis som vi vill ha det.

Gårdagen spenderades på rosa moln med tända ljus, kaffe och tårta i soffan, ett kulturellt besök på Teknikens Hus, snabbshopping i übervarma gallerior, bio med vampyrer och varulver och slutligen trerätters kinamat. Eller förresten, inte alls slutligen. När vi kom hem senare på kvällen stod en presentpåse med skumpa, jordgubbar och choklad på bron. Vi mös och skålade. För oss. Och kärleken. Och Krut. Och framtiden. Nu vankas det bröllop!

Har just nu ett hysteriskt behov av frukter med lite syrlig smak. Igår slevade jag i mig en passionsfrukt innan jag släpade mig upp för trappen och stupade i säng. När jag kom till jobbet på morgonkvisten angrep jag ett granatäpple som jag varsamt nog sparat till lämpligt tillfälle. Jag som i vanliga fall tycker att frukt hör hemma på tystlåtna bibliotek med ljuddämpande plattor i taket eller i sällskap med friluftmänniskor som förberett sin matsäck med extra vitamintillskott. Men det är tydligt att frukt även hör hemma hos mig. Trots att jag varken är tystlåten eller klädd i windbreakerutrustning med förstärkning på knäna. Det är mycket nu.

Igår hade Ångsågen i Piteå ett event med sina byggkunder så jag och Ulrike jobbade där hela eftermiddagen och kvällen. Massor med människor, flest äldre herrar med stor portion humor och sinne för mat och dryck. En grymt trevlig tillställning i en grymt trevlig butik. Som tjej har man klar fördel i byggbranschen. Irriterande att det är på det viset, men faktum är att vi får betydligt mer tid och uppmärksamhet från kunderna. Hård jargong och vassa skämt studsar mellan väggarna, så det gäller att stå på sig och visa att man minsann är med i matchen. Men det är härligt! Extra skoj var att jag fick en hel låda från Essve full i skruv med mig hem. Gav den till Johan som blev lycklig och glad. Tack för den, Birger!

Idag har jag stått själv i butiken tillsammans med flera andra leverantörer. Betydligt lugnare jämfört med igår, men det är ändå tröttsamt att ständigt vara alert. Resultatet är att jag är trött. Trött med stora bokstäver och utropstecken. Funderar starkt på att svänga ihop lite kvällsfika, ta en dusch och hoppa i säng. Tror jag gör så.

Skam den som ger sig! På lunchen begav jag mig till min numera favoritbutik, Hanséns. Där införskaffade jag på tre röda minuter ett par jeansleggings, två långärmade tröjor, en tunika och ett par fina strumpbyxor. Allt från ett märke som bara gör mammakläder. Känns skönt att ha bukrat upp lite. Och förhoppningsvis kan jag ha tunikan på Majas barnvälsignelse på söndag. Spännande! Hoppas bara att hennes present hinner komma innan dess.   

Kan någon förstå att jag har varit gravid i 211 dagar och bara har 69 dagar kvar, om nu Krut mot förmodan skulle se världens ljus den 25 januari? Fatta! 69 dagar. Det är snart över! Nu måste jag börja memorera hur det känns när barnet sparkar och rör på sig. Är rädd för att glömma. Och den läskiga men intressanta upplevelsen när hela magen förflyttas och Krut möblerar om i den lilla ettan.

Kanske dags att ta några bilder snart. Har verkligen varit usel på det. Många blivande mammor verkar dokumentera varje vecka, men det kan jag tyvärr inte stoltsera med att ha gjort. Faktum är att vi inte ens har tagit ett enda seriöst kort. Dumt. Men, men, känns lite sent att börja ångra det nu. Däremot vore det kul att ha några finfina bilder nu när magen är stor och jag ännu inte har blivit deformerad och attackerad med vattensamlingar. Kanske jag skulle ta tag i saken.

Hur som haver. Snart är vi mamma och pappa. Snart. Hur galet är inte det? Totalt overkligt, fortfarande.

Kom hem från varmvattenbadet för ett tag sedan. Lika härligt idag, dock lite svårt att göra alla rörelser rätt, sist hade jag ju hjälp med det, plus att jag känner mig sjukt okoncentrerad. Men jag blir väl förhoppningsvis duktigare nästa gång. Övning ger färdighet!

Samma lätta Nemo-känsla infann sig även idag och bättre blev det när jag upptäckte att jag hade en kompis i revet, nämligen Jennie aka Doris, min äldsta granne av grannar. Vi var med varandra konstant när vi var yngre och bodde på Ängsvägen men som i de flesta fall så hamnar man lätt ifrån varandra ju äldre man blir. Tyvärr. Men det finns vissa människor som man klickar med ändå, trots att tider har passerat. Jennie är en sådan vän, och det är jag glad för! Hoppas bara att hon blir bättre i sin onda rygg och slipper knapra mängder av piller för att hålla sig på banan.

Måste duscha nu, fick inte med mig schampo och balsam och jag vill ju inte tas för en ny ljusdoft på partyt. Jag ser mig själv som en klotljus i turkost med doft av klor och desinfektionsmedel. Nyhet 2010!

För två år sedan satt jag i en varm buss på väg hem från en oförglömlig båttur i Halong Bay i nordöstra Vietnam. Min mobil piper till och i meddelandet som jag tar emot läser jag Syrran har fått. Detaljmannen Johan slog till igen och gav mig nyheten att lilla Alfons kommit till världen. Att det var en pojke och att allt gick bra fick jag naturligtvis veta efter ett evigt messande och telefonsamtal, eftersom min personliga informationscentral i Sverige inte var särskilt bra på att informera. Så idag tänker jag och Johan lite extra mycket på lintotten med blå ögon och en förkärlek till motorljud. Grattis Alfons på 2-årsdagen! Ser fram emot kalaset på söndag, Krut är inte den som tackar nej till ett tårttillfälle!

Blev ingen utstyrsel á la Leila idag, insåg att jag saknade ungefär alla ingredienser och inte hade bil. Och nu när det är snorhalt ute håller jag mig helst inomhus. Känns lite övermäktigt att dra på sig en trasig lårbenshals för att få en burk med julgodis ur världen.

Istället har jag plockat här hemma, dammtorkat, vattnat våra stackars blommor, dammsugit och gjort lite fräscht. Alltid roligare att komma hem om det känns lite städat. Använde mitt senaste rengöringsmedel från Dollarstore som jag trodde skulle lukta himelskt. Eller hur. Det stank äcklig parfym, en tung stark doft. Urk. Otroligt störigt när förpackningar lovar guld och gröna skogar men istället är fyllda med överblivna sekundaröror med redan utgånget bäst-före-datum. Men. När rengöringsmedlet inte gör sitt blir det liksom mer legitimt att köpa ljus för en dyrare slant. Därför ser fram emot ljuspartyt hos svägerska Johanna! Vem vill att det ska lukta gammal farbror i ett rent hus när det istället kan dofta päron och champagne? Förstod väl det.

Tänker klä mig i pastell, rutigt förkläde och mitt finaste leende och leka Leila när jag kommer hem. Helt enkelt vara lite huslig och slänga ihop lite Rocky Roads. Snabbt, enkelt och fantastiskt gott. Rekommenderas till alla förutom nötallergiker.

600 g mörk kvalitetschoklad 70 % (överskattat, vanlig blockchoklad funkar lika bra)
2 påsar dumlekola
2 nävar minimarshmallows
3 dl salta jordnötter

Smält chokladen på låg värme i vattenbad. Blanda samtliga ingredienser. Fyll smeten i en plåt, cirka 3 cm tjock och låt stelna i kylskåp. När kakan har stelnat, skär upp den i stänger. Frys in i en fin burk, själv har jag införskaffat TRIPP från IKEA. Innebär att jag har två sorter till att tillverka innan alla är fulla! Claro!

Vi har skaffat ett nytt husdjur. Jag köpte det lilla livet i lördags på byns blombutik och för 149 riksdaler åkte den hem i en genomskinlig påse. Vår nya fyrfota vän är en liten svartskinnad jycke i taxformat med hängöron och lång rygg. Så nu kan vi liksom testa på prov eftersom Johans önskan är en riktig hund. En levande, inte en leksak med mjuk stoppning. Så, innan jag låste dörren om mig för att bege mig till jobbet på morgonkvisten ställde jag taxen på köksbordet och skrev en lapp som började med en kärleksförklaring och avslutades med Glöm inte rasta hunden! Under förmiddagen messade vi och jag påminde ingen om hunden som behöver motion. Till svar fick jag att han hade rastat jycken, och även gett den mat. Jag måste vara en av världens roligaste människor.

Gårdagen spenderades på Ebban med ett gäng människor av kvinnligt kön. Kvinnodag, helt enkelt. Fantastiskt trevligt! Började dagen med lovsång, predikan och bön med närvaro de luxe. Schemat fortsatte med lunch, Mary Kay (för hundrade gången i år, fortfarande skeptisk), fika och ytterligare ett möte under kvällen. Mellan alla pass, en massa prat, skratt och charm av lilla Maja, förresten den yngsta deltagaren. Härlig stämning! Lisa, saknade dig!

Fredag den 13 november är verkligen en dag att minnas. Fantastiskt.

Måste bara åter igen få gnälla lite över att alla mammakläder är töntiga, tråkiga och trista! Varför verkar alla andra gravida människor hitta kläder utom jag? Jag blir tokig! Det enda jag begär är simpla basplagg som en enfärgad tröja, t-shirt eller tunika. Inga fula skapelser med ordet bebis på magen. Det klarar jag mig utan.

En parentes igen. Efter målning av garagetaket har nu Johan så ont i ryggen att han går som en grottmänniska från tidig Juraperiod. Eller som han själv uttryckte sig Jag går som en blandning mellan Hulken och Kryck-Robban. Människan kan inte stå rakt. Tvivlar på att han jobbar inatt.

PS. Förlåt Kryck-Robban, jag menar inget illa. Tror dock inte att du läser detta. Tur.

Har glömt betygsätt varmvattenbadet som jag var på i måndags. Jag ger det fem snäckskal av fem möjliga. Helt underbart! Kände mig som Nemo i ett korallrev; liten, smidig och söt (jämfört med många andra fiskvarianter i olika storlekar och utförande). Tyngdlös och snabb. Min självbild förändrades dock drastiskt när jag entrade torra land och insåg att min Nemofigur övergått till en av krabbtrålarna i Deadliest Catch. Typiskt.

Den trevliga sjukgymnasten visade mig olika övningar och allt utfördes med ljuv musik i bakgrunden. Otroligt rogivande och skönt för kroppen. Jag ser med glädje fram emot kommande tisdag när jag ska i plurret igen. Längtar!

En parentes är att samtalen i bassängen bestod av muskel- och ledvärksbekymmer, massagetider, huruvida Miljöpartiets Peter Eriksson kör bil eller inte, samt det varierande bensinpriserna på byns mackar. Rätt intressant. Vi människor är olika, både till kropp och sinne.

Mamma hade hysterisk många ettor i sitt personnummer. 611111. Idag är det mammas födelsedag. Hade livet sett annorlunda ut hade vi hälsat på hemma, käkat tårta och gett bort paket med fint presentpapper. På mammas 48-årsdag. Grattis mamma! Jag är säker på att du känner oss i ditt hjärta.

Hittade denna fantastiskt vackra bild på lilla Hugo som är min kusin Emmas guldklimp. Och Pers guldklimp också, för den delen. Vilken otrolig känsla av trygghet fångad på bild! Tänker på dikten Fotspår i sanden som avslutas med När du bara såg ett par fotspår – då bar jag dig.

Mors! Sitter vid köksbordet och har just avnjutit en enklare frukost. Inga hotelldimensioner en måndag. Började morgonen med en liten minipromenad i dimman efter att ha parkerat pappas bil och ett besök på Shell.

Om 35 minuter är det nedsläpp och varmvattenbad. Längtar! Efter det bär det av hemåt en sväng för att strax efteråt köra kosan vidare mot jobbet. En kort arbetsdag, alltså. Inte mig emot. Förresten har jag räknat ut att jag, förutom just denna arbetsdag, endast har 32 dagar kvar på jobbet. 32 dagar minus vissa dagar när jag måste sluta tidigare för MCV-besök, bad och diverse andra saker. Min tanke är allså att jobba fram till jul, jobba några av mellandagarna (inte klart hur många) och efter det, vara ledig en lång, lång tid framöver. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag längtar! Inte för att jag tror att det är soft att vara föräldraledig, men jag ser fram emot ett miljöombyte. Från tegelkomplexet i Öjebyn till frihet i Älvsbyn. Lite känsla av Prison Break. Underbart.

Nu har jag och Johan äntligen kommit överens när det gäller byte av fönster. Jag har röstat för att byta allihop till sommaren när huset ändå ska extraisoleras och få ny panel. Min starkaste trumf för detta har varit att vi liksom ändå håller på med fasaden. Inte så bra belägg egentligen. Johans har inte haft samma åsikt och hans förslag har varit att behålla de förskräckliga 70-talsrutorna men byta ut de dragiga eländena i toaletten, skrubben och trappen eftersom de är betydligt äldre än de övriga. Hans trumf har varit att det är hiskeligt dyrt med nya fönster till hela huset. Vilket han tyvärr har alldeles rätt i.

Jag vägrar i sten att måla alla fönster vita. Bara jag tänker på projektet så får jag mjälthugg och avdomningar i penselhanden. Dessutom vet jag att det kommer att bli dåligt, det kan jag räkna ut på förhand. Och mitt humör vill jag inte ens tänka på. Så, därför har vi gått halva vägen var. Vi har kommit fram till att vi byter alla fönster på övervåningen, tar bort balkongen och ersätter med ett glasparti, samt byter de som är äldst på nedervåningen. Totalt sex fönster. Och jag står ut med de mörkbruna fönsterstommar som är kvar till dess nedervåningen får sig en rejäl make over. Jippi! Känns som seger! Bara hoppas att vi inte ändrar oss...

Wiho! På morgonen ringde det en vänlig själ från sjukgymnastiken och meddelade att jag får tid i varmvattenbadet. Halleluja! Introduktion på måndag morgon kl 08.00. Då ska Stora My befinna sig i plurret ombytt till sälklädsel, redo för lite stretch. Bäst att inte simma ur bild! Efter det blir det bassängtid tisdagar kl. 15.00. Min rygg längtar, det kan jag lova! Tack, Linda, för att du puffade lite extra för mig!

Min pappa är världens bästa. Så säger de flesta, men min är snäppet bättre än genomsnittet. Igår kom han förbi efter jobbet och efter en portion köttfärssås och spagetti á la Johan, började han härja med vår gamla och tragiska ytterdörr. Eländet i teak, ommålat i gräddvitt åkte ut och efter ett par minuter ersattes den med en ny skönhet. En svart Numero som matchar våra garageportar. Med nummer 9 i frostat glas.

Jag är salig. Vi leder tävlingen om Norrabyns snyggaste ytterdörr. Tyvärr vet jag inte hur informerade de övriga hushållen på vår sida om älven är om tävlingens existens, men i just denna ligger vi etta. Dock ligger mycket sämre till i övriga grenar. Nu är det ju bara husets utsida kvar. Och insida. Men ytterdörren är på plats och set är ju alltid en början!

PS. Som ni förstår så är det inte vårt hus som är fotat. Nej, vårt är barbierosa för den som har glömt. Och har en förfärlig ribbpanel som kanske var fräsch för hundra år sedan.

I helgen var jag för första gången på mycket länge på mammas grav. Det hör ju liksom till att tända ljus och tänka lite extra på de människor som har gått före oss. Är inte särskilt förtjust i all hysteri kring halloween. Varför måste vi fjanta till döden och dessutom göra det på ett komersiellt sätt? Kan vi inte istället ta på allvar att det faktiskt kommer en punkt när livet tar slut och övergår till något annat? Är människor så rädda för sanningen att vi måste spöka ut det mest naturliga och egentligen det enda som vi vet att vi alla ska gå till mötes?

Det var faktiskt jobbigt i år. Tidigare har det känts lättare och sorgen har på något sätt lagt sig till rätta och blivit en del av mig. På ett ljust och fint sätt, inte destruktivt på något vis. Men i helgen var det lite extra jobbigt än vanligt. Och när kören i lördags sjöng Flyttfåglar, då var det svårt att hålla tårarna inne.

Det väntar en sommar där borta,
ett varmare skönare land
Ja, blott några vingeslag korta,
sen ser vi den soliga strand

En dag lyfter tusende vingar,
för fjärran långmila färd
Och flyttfågelstrecket sig svingar,
mot himlen, Guds eviga värld

Idag har jag varit hos Linda igen. Det är alltid lika efterlängtat! Kruts hjärta slår fint men denna gång med lite färre slag per minut. Min mage växer i enlighet med kurvan och SF-måttet ligger på 30 cm. Ökat i vikt har jag självklart också gjort, dock (tack gode Gud) inte lika hysteriskt som gången innan. Då var jag allvarligt nervös inför framtiden. Men det ser fint ut. Stadigt uppåt! Imorgon går jag in i vecka 29, vilket innebär att jag snart har jag passerat 30 veckor. Heja, heja! Bra blodvärde har jag också, inte en endaste järntablett har passerat mitt gomsegel. Rätt nöjd. Däremot var blodtrycket lite högre än sist, så vi får väl se vad det kanske kan medföra under tiden som är kvar. Annars mår jag prima!

På tal om prima kommer jag osökt att tänka på den bilbarnstol som numer är i vår ägo. En Brio Primo som vi har köpt av Jonas och Helena. Svart och röd. Snygg.