åttiotrenollettnollfem

Yrvädret med livliga lockar som de senaste dagarna krossat glas och spillt välling i mängder har fått märkliga utslag. På vaderna. Upptäckte det efter att han smakat ägg med Johan som efter nattskiftet åt frukost i mellanmålstid. Känns inte bra. Särskilt inte efter att jag googlat. Nu är jag helt övertygad om att han är allergisk. Nästan. Imorgon blir det raka vägen till BVC. Käre Gud. Vifta bort utslagen så de är borta när han vaknar. Amen.  

Så var alla fönster putsade. Nytt rekord, snabbare och snäppet bättre än sist. Helt galet! Och det bästa av allt är att jag inte ens rört en skrapa. Med måttot att göra det man själv är bra på och lämna resten åt andra, kommer man rätt långt. Bekvämt!

Vilken härlig helg! Fredagkväll hos Ronny, Brittan och Alma med thaimat, Så ska det låta, husplaner och en ny smakupplevelse. Dagen efter grillade vi hos Mattias, Johanna och Ella. Drömde oss bort till en kryssning i Karibien med all inclusive, hårtork och utflykter. Jag vill! Ikväll har Emil och Maria varit här. Vi har delat på päronpaj och vaniljvisp under tiden Ingemar Stenmark krossade och vann Mästarnas Mästare. Värdigt!

Dagen till ära lagade Johan middag och svängde även ihop redan nämnd efterrätt. Jag önskar det var Mors dag lite oftare! Själv köpte jag ett fång blommor och gjorde fint på mammas grav. Krattade bort dorgnålar, vissna strån och ogräs. Rättade till hjärtat av kottar som snart har legat där i tio år. Fina, rara mamma. Grattis på din dag!

I fredags träffade var det dags för konsultation och testfotografering. Matilda Holmqvist ska med kamera, objektiv och talang föreviga vår stora dag! Känns tryggt och spännande. Förväntansfullt!

Om två veckor är kan jag titulera mig nygift. Då kommer allt runt bröllopet att övergå till imperfekt. Förutom själva äktenskapet som ständigt är i presens. Det flesta bitarna i bröllopspusslet är på plats. Eller åtminstonde sorterade enligt färg.

Klänningen är överlämnad till Carina som fått uppdraget att sprätta sömmar, klippa, nåla och sy in. I efterhand hade jag kunnat ta en mindre storlek och bespara henne en del jobb. Men. Lätt att vara efterklok. Bröllopstårtan är provsmakad och den var god! Perfekt balans mellan syrligt och sött, precis i min smak. Och Johans. Blommorna till buketten är beställda och förlovningsringarna är putsade och blankare än någonsin. Faktiskt så fina att vi inte tagit på oss dem än. Vill ju inte nöta i onödan!

Totalt ointressant. Men dock.

Måndag: En heldag i gränsstaden men ovanligt lite shopping. Lakan, lakan, lakan, värmeljus och växter. Johan undrar förvånat om jag börjar växa ifrån Kamprad. Men oavsett längd på kvittot har jag och Jennie en härlig kvalitetsdag med surr, skratt och gamla minnen. Måste göras om!

Tisdag: Värk i huvud, bihålor och mun. Börjar undra varför jag aldrig blir frisk. Uppdaterar medicinskåpet med naturpreparat, spray och skölj. Promenerar i blåst, vilket inte direkt gör under för mitt välbefinnande. Däremot gör Jonas, NVM, under med våra rör och plötsligt har vi inkopplat vatten i garaget. Jippi! Försöker förgäves få information om Levis dagisplats och förundras över det byråkratiska systemet som ingen uppdaterar till 7.0.

Onsdag: Värk i huvud, bihålor och mun. Huset fullt med Juni och Meja. Och tillhörande mammor. Agerar dagmamma till Juni under tiden Ida blir saxad i håret. Konverserar med min arbetsgivare angående datum, tider och tänk inför jobbstart. Ångest. Träffar Dr. Låt-mig-utveckla look a like som fixar remiss till ortoped. Fikar med liljorna. Frid.

Torsdag: Vuxen-Barn. Inser att det inte är många tillfällen kvar innan sommaruppehåll och en kommande höstsäsong som innefattar jobb och verklighet istället för föräldraledighet. Kaffepaus med Maria. Klickar hem hårprodukter, köper kläder och kikar på nya brillor. Målar en sida på garaget. Dömmer mig bort i Big Brother, tycker freeze, tease, release är underhållande. På riktigt.

Igår var det min tur! Dagen började precis som alla andra. Fram till att någon knackade på för att leverera ryggsäck, kängor och pergament. Någon var Tord. Smått nervös läste jag det medföljande brevet, hoppade i duschen och fixade till mig. Tiden kändes knapp. Prick kl. 11.00 var jag redo. I en utstyrsel á la Pippi Långstrump, men utåtstående flätor i explosivt orange, olika färger på sockarna och något för stora skor. Samma tidpunkt parkerades en motorcykel på gården. Hjärtklappning. Jag fick på mig ett skinnställ, hjälm och gasade iväg bakom ryggen på min gamla gymnasielärare Conny. What? Hur hamnade han på min möhippa? Jag anade destination Storforsen men det visade sig fel när vi efter broarna runt parkerade på Selholmen. Turen gick finfint även om jag antog formen av ett järnspett och bad till Gud att visa barmhärtighet och skona oss från krasch. Raksträckorna var inga problem. Men kurvorna. Jösses. Svindel!

Väl framme på Selholmen väntade Elias med byrackan Mira, en käpphäst, väska och vin. Aha. Brevet jag fick på morgonen antydde djurtema med tanke på min förkärlek till päls och fyrfotingar. Försedd med alla attiraljer och karta, lufsade jag runt på åsen med en fluffig pälsförsedd tik vars signalement är gravt underbett. Hade lite problem med kopplet men i övrigt gick det bra. Tack och lov sket hon inte så rullen med bajspåsar som låg förvarad i ryggsäcken kom aldrig till användning. Mercy! Kartan visade ett kryss vid lusthuset i Lomtjärn och när jag och Mira kom travandes nedför skogsbrynet såg jag mina fina vänner.

Efter kramar och skratt vankades picknick i parken med silltårta och bubbel. Mums! Några gungsving senare och jag stötte på världens största dalmatin aka Mats. Bara en sådan sak. Plötsligt ser jag att det sitter något prickigt vid vårt bord. Han passade perfekt till mitt tema och just då trodde jag att det var det närmsta Lilla gubben och häst jag skulle komma under dagen. Jag hade fel. Efter en bilfärd med ögonbindel hamnade vi i stallet. Jag var helt övertygad om att det var ett skämt. Men icke. Jag lotsades fram till den största dinosauren av dem alla. Till den som överlevt både krita, jura och tiras. Jag som tidigare varit kaxig blev plötsligt ödmjuk och lite rädd. Men. Med hjälm, skyddsväst och Herr Nilsson på axeln fick jag hjälp att svinga mig upp och plötsligt såg jag jorden från ett annat perspektiv. Tre varv fick jag rida, sedan var det dags för trav. Trav? Är inte något man ser på söndagar men alltid flippar över? Inte. Någon fallenhet för riding har jag inte, men så här i efterhand var det riktigt kul!

Vidare. Till kommunens hjärta, alltså krokarna av Vistträsk. Närmare bestämt Skatan och Victorias keramikverkstad. Hur mysigt som helst! Under tiden mina rara homies skulpterade i lera fick jag dreja. Jag har alltid velat testa och nu fick jag chansen. Dessutom med en expert! Efter en härlig stund, med shingel under fötterna och några lerklumpar som slutligen blev två krukor, drog vi vidare. Vidare till Ängsvägen 4, där en timmes helkroppsmassage väntade. Ord är överflödiga. Men det var underbart. Och behövligt.

Kvällen fortsatte med thaimat, chokladtårta och snacks. Varmt bad i tunna under ljus sommarkväll, foton från mitt liv och filmat quiz. Rörande. Paket och bidrag til morgondagens resa. Där emellan några glas vin, lite bubbel, skratt och allmänna trevligheter. Alltså. Vilken tur jag har som är omringad av så härliga människor! Och det bästa av allt är att var och en är speciell på sitt sätt. Så. Syster, svägerskor, barndomsvänner och vuxenvänner. Tack till var och en! Ni är så rara!

För en tid sedan fick Levi en t-shirt av Assar och Adela. Med en traktor på. Idag hade Levi på sig det ljusblå tygstycket. Jag pekade på den och sa Traktor. Takkto, svarade Levi. Jepp. Motorintresset är ett faktum.

När jag vaknade imorse kände jag mig relativt pigg. Relativt innebär hosta, nysattacker och ett huvud med vikt som en medicinboll. I övrigt fräsch. Så jag drog till Luleå för lite fix inför bröllopet. Vidare till Piteå för ännu mer fix och destination arbetsplats och kafferast. Dock hann jag inte dit eftersom Johan ringde och lät döende. Jag tog mitt pick och pack och pesade hem. Hem till en livlig Levi som inte förstod varför farsan ockuperat soffan och antagit skepnad av en genomskinlig. Faktum är att jag aldrig i mitt liv har sett Johan så ynklig. Med feber, frossa och avdomningar. Det slutade med ett besök hos Dr. Humor som efter provtagning inte kunde konstatera något särskilt. Skönt. Johan som till och med bett till Gud eftersom han trodde att stunden var kommen. 1-0 till mig. Min tro kanske har smittat av sig. Någonstans. Långt in. Mehe. Näe. Nu är det tid för oss att friskna till. Detta duger inte.

Usch. Jag kräks över uppdaterade statusrader på facebook. Uäk. Punkt.

Jag är inte skrockfull. Lägger nycklar på bordet utan betänklighet, bryr mig inte om en svart katt går över vägen och tror inte att en krossad spegel ger sju års olycka. Men. Att Johan ska flyga hem fredag den 13 känns onödigt. Jag är inte skrockfull. Lovar.

Denna dag går till historien som en av världens längsta. Levi aka täljstenskaminen har fortsatt feber, snorar och hostar. Bortsett från en sväng till människobyn för att uppdatera medicinskåpet har vi bara varit inomhus. Suck. Han har sovit, slappat och haft några vakna stunder. Där emellan har han i halvvaket tillstånd ramlat från soffan och kilat in örat mellan golvtiljorna. Det märkte jag först efter ett tag då han gråtit lite längre än vanligt. Tratten har numer en röd rand längs kanten och ser lite öm ut. Hur Levi lyckats med detta är en gåta men i efterhand är det lite komiskt. Hoppas innerligt att han inte har ärvt sin farfars klantighetsgen. Och hoppas han är bättre imorgon. Då tar vi nya tag!

Status på Norrabyvägen 9. Johan är på plats i Düsseldorf. Där ska han spendera två dagar tillsammans med kollegor från brödfabriken. Gå på mässa och spana in maskiner. Levi är sjuk. Han har feber. 39,8º för att vara exakt. Inte underligt att han var hängig och rödrosig om kinderna tidigare ikväll när vi träffades på Ebban. Själv ska jag förflytta mig en trappa upp för att slumra in i drömmarnas land. Morgondagen var tänkt att bli en rantardag med kaffe och snicksnack hos nära och kära. Men med tanke på Levis kroppstemperatur känns det just nu inte så aktuellt. Nåväl. Det är ju övergående.

Gissa vad? Spårade paketet tidigare idag. Oförändrad status. Ångeeffekten... Men! I dagens posthög låg en vit avi. Snabbare än snabbast befann jag mig på utlämningsstället. Fladdrig. Helt i onödan. Därför att. Klänningen är perfekt. Perfekt. Till och med finare än vad jag föreställt mig. Bara en sådan sak! Ivory visade sig vara ett utmärkt färgval. Modellen likaså. Enkel och stilren med fokus på tyllkjolen. Välgjord av vana händer. Nu ska den bara justeras så den sitter som en smäck! Tack gode Gud för klänningen. Amen.

Har klurat en smula på Levis kläder till bröllopet. Under vigseln kommer han nämligen att sitta i kyrkbänken precis som alla andra gäster. Förhoppningvis. Förutsatt att han inte hinner klättra upp på altartavlan och modernisera konsten till impressionism med hjälp av sitt saliv. Gossen är helt befriad från uppgifter eftersom jag inte är vidare förtjust i små näbbar. En människa på ett år och tre månader går inte att lita på. Låter hårt. Men det är fakta. Känner jag mig själv rätt är jag i nervöst tillstånd redan flera dagar innan bröllopet. Det sista jag behöver är ytterligare en punkt att känna andnöd över. Hur som haver. Ingen minikostym här inte. Nej. Levi kör på street och sailor från Oii.

Få se. Valborgs spenderades med Ronny, Brittan, Alma och Bettan, god mat och en kortlek. Första maj såg vi oräkneliga motorcyklar och drack kaffe i snålblåst för att hålla värmen. Efteråt firade vi Ella som fyllde nio år. Nio år! Under veckan som gått har vi träffat Juni, Meja och Maja. Hängt med kids i kyrkan, fridens liljor och vandrat på vägarna i trist väder. Ella har cyklat till oss efter skolan och Levi har fått låna hennes batteridrivna leksak på tre hjul. Middag hos grannarna och uppesittarkväll hos oss. Grillat och soffhäng på andra sidan järnvägen. Kort och gott för mitt usla minne. Men nu är jag i fas.

Levi är inte tråkig. Igår lunchade vi på Baan Thai. Varje gång någon av de anställda med kisande ögon och otydligt uttal pratade med Levi knep ungen ihop ögonen och kisade tillbaka. Mehe. För några veckor sedan kopplade han ihop uttrycket Tjing tjong med sneda ögon och rakt leende. Uppenbarligen behöve han inte höra orden för att förstå att härma en asiat. Pinsamt. Men underhållande!

Johan har god smak och bra stil. Har alltid haft. Han nyttjar flest garderober i hushållet och arkiverade förra veckan en kartong med skjortor som Levi kanske finner intressanta om 20 år. Hur som helst. När han igår stod i provhytten klädd i svarta chinos, vit skjorta och svart fluga var han stiligare än stiligast. På ett avslappnat och icke högfärdigt sätt. Perfekt outfit! Så fin! Så fräsch! Och tänk. Han är snart min man!

We hope you have a fab wedding day! Så avslutas det mail jag nyss läste. Klänningen skickades igår och paketet slussas inom kort vidare till Svea. Kanske finns den hos mig redan nästa vecka. Hurra!

Projekt två. Vigselringen är en symbol för kärleken. Jag trodde att min ring skulle se exakt likadan ut som förlovningsringen. Rostfritt stål, enkla och raka linjer. Men inte 7 mm bred utan en tunnare variant. Tyvärr visade sig att den modellen inte finns. Så. Efter modigt övervägande och velande hit och dit, beslutade jag mig för en ring i silver. Från Efva Attling. Med enkla och raka linjer. 4,5 mm bred. Graverad med stora raka bokstäver. Inget kursivt krusidull. Finfint! Lite oväntat materialval men faktum är att kontrasten mellan silver och rostfritt stål är rätt schysst. Känns bra!

Naw! Jag är obotligt förälskad i mina nya skor. Röda. Fina. Med hög klack som gör mig hela tio cm längre än vanligt. Kommer att sitta som en smäck till bröllopet! Jag är nöjd. Jag är nöjdare. Jag är nöjdast! Nu ska jag bara spatsera omkring i de röda rubinerna varje dag så de känns som luft den 11 juni. Om inte lär jag förmodligen få en akut operationstid för hallux valgus. Förutsatt att min klänning kommer i tid och sys av en sömmerska vars mellannamn är noggrannhet, känns det som att min outfit är under kontroll. Någorlunda. Skönt!

Alltså. Jag vet inte om jag drabbats av någon typ av demens. Jag blandar ihop allt och alla. Här om dagen berättade jag för Johan att Bjön Borg blivit utnyttjad av sin tränare. Oj. Fel. Det var visst Patrik Sjöberg. I mitt stilla sinne hann jag tänka att båda hur som helst spelade tennis. Men innan jag hann säga fel igen kom jag på mig själv. Ehe. Kvällen efter min floskel pratade jag om en kompis lillebror som bestigit Mount Everest. Millimetermannen jag lever med ifrågasatte om han verkligen klättrat till toppen eller till en basstation. Vad vet jag, en bit i alla fall. Johan tyckte det var lite skillnad. Whatever. Det slutade med att jag, som faktiskt hade rätt bra betyg i geografi poängterar att världens högsta berg ligger i Neapel. Fel. Igen. Mount Everest är visst placerat i Nepal. Utöver detta har höger blivit vänster. Jösses. Jag är faktiskt bara 28 år. Ungefär 7 % av alla svenskar över 65 år lider av en demenssjukdom. Jag börjar tro att jag är ett undantag.

Äntligen. Äntligen. Äntligen. De tapeter vi inhandlade för ett halvår sedan är nu på plats. Vitt och fräscht i hela trapphuset bortsett från avsatsen med det stora fönstret som nu ramas in av prickar och småfåglar. En hyllning till Otto. Nästan. Taklist, golvsockel, foder och salning ska förskaffas nästa vecka. Sedan ska trappräcket målas och ledstången slipas och lackas. Det långdragna projektet är snart slut. Förhoppningsvis inom kort. Det är på tiden! Samtidigt som jag och Johan har nynnat på Tapetklister under mina skor och spatserat på byggställning med hysteriskt långa våder har Levi varit incheckad på Resort Stryckselgatan. Guld värt! Tack för hjälpen!

Jag skäms! Saknar inspiration! Kan inte formulera mig längre! Stress! Inte underligt att min statistik är vikande. Förlåt.