åttiotrenollettnollfem

Första arbetsdagen avklarad. Är egentligen sjukskriven i en vecka till men trotsar spelreglerna. Nåja. Tiden lär ju utvisa om det var ett klokt beslut. Vissa fördelar finns faktiskt. Fina jobbarkompisar levererar kaffe när helst jag vill. Och ingen lägger krokben i korridoren. Dessutom har jag lärt mig hur man parerar kopplingen med hälen, hur man dammsuger på ett ben och vikten av att fördela barnets vikt för att undslippa fall. Vilket jag tyvärr misslyckades med första gången och hamnade på rumpa. Tur den är buntad. Nu. Tidig kväll och tidig morgon, rutin och ordning. Skönt!

Jag älskar när jag faller över ting som ropar Köp mig, köp mig! Då jag likt magnetisk kraft dras till de mest förtjusande skapelser. Pladask. Det händer då och då. Då den känslan infinner sig vet jag att det inte finns någon utväg förrän den utvalda saken tillhör mig. Förmodligen ett släktarv.

Det hände igår. I skyltfönstret stod den och ropade på mig. Jag kunde inte motstå. Därför är nu lampan Orgel Grande i min ägo. Dock dyr. Men. Fin, finare, finast! Givetvis med röd textilbeklädd sladd. As usual. En annan kärlek som flyttat hem till oss är namnskylten i svart pannå från Byggfabriken med texten Här bor Levi. Inga färgglada bokstäver i trä här inte. Nix. Rätt, slätt och retro. Under helgen ska den monteras på yrvädrets dörr. Jag är nöjd. Levi hoppar jämnfota. Och Johan är tacksam över sin fantastiska fru som hittar de mest perfekta saker. Ironi. Jag älskar det.

Jag känner mig som Askungen! Även om det är svårt att tro när jag kryckar mig fram eller hoppar på ett ben tills höften skaver. Johanna la om mitt paket här om dagen. En ren befrielse. Och. Bäst av allt. Foten är numer nätt och smal! Förvisso blå, svullen och med ett ärr som ser ut som en daggmask. Whatever.Helt klart värt besväret! One to go!

Gårdagen var en milstolpe i Levis språkutveckling. Sockerbiten satt på golvet och lekte med några bilar som han fått av våra grannar. Små racerbilar i neon, en ambulans, en fyrhjuling och en mini. Plötsligt hör jag han säga En, tå, te, ira, äm. What? Levi, ett år och tio månader gammal rabblar matematiska ramsor. Jag vill inte skryta. Men Levi är unik. Precis som alla andra barn. Fantastisk!

Nu är jag på benet igen! Med min opererade fot i gips och bandage, på kryckor och smärtstillande. Operationen gick finfint och jag var i dvala bland molnen uppe hos kosmoskatten under tiden. Hörde någonstans långt borta ljudet av en cirkelsåg. Läkaren tyckte jag var på gränsen till för ung för att genomföra operationen. Ung? Under dagen var det visst jag och en kvinna född 1939 som fick det utskjutande partiet av mellanfotsbenet avmejslat, genomsågat och tån uträtad. När Gud skapade mig måste han ha haft en gammal version av fotvalv som inspiration. Typsikt.

Nå. När bedövningen släppte på kvällen var jag inte så kaxig längre. För mig som i vanliga fall aldrig har ont i kroppen, förutom benvärk utan växande effekt, har detta varit och är, en upplevelse utan motstycke. Huga. Men. Jag ska inte klaga. Jag har hamnat på all inclusive i mitt eget hem. Markservicen på Norrabyvägen 9 är top notch. Johan är ett fantasktiskt manligt hustruämne. Han hämtar saker, lämnar saker, fyller på drickbart och delar vita piller. Värmer vetekudden oavsett tid på dygnet, håller ställningarna och låter mig vila med foten i högläge. Hela tiden. Jag som inte tycker om att vara andra till last har rätt svårt för detta. Visst. Det är skönt att bli ompysslad, soffhänga och nöta Sons of Anarchy. Men det är inte optimalt. Ineffektivitet är inte mitt signum. Men. Långsamt leder också någonstans!

När jag var liten hade min kompis Elin det mesta som jag villa ha. Hon hade glasögon, hörapparat och tandställning. Dessutom hade hon ett par kryckor och bandagelindor hemma. Jag ville så gärna ha åtminstone något av dessa hjälpmedel. Glasögon fick jag med tiden. Hörapparat och kryckor var aldrig aktuellt. Och det närmsta tandställning jag kom var de stora hubbabubba som jag tuggade på, smetade upp i gommen och sedan la i ett glas med iskallt vatten. Så prototypen skulle stelna. Kreativiteten var det minsann inget fel på.

Men. Nu, över tjugo år senare är det äntligen dags. Kryckorna står redo att användas och jag kommer äntligen få min barndomsdröm uppfylld. Huga. Tyvärr känns det inte lika hippt idag som det gjorde då. Men. Något alternativ finns inte. Kl. 11.00 imorgon ska jag infinna mig hos Dr. Vitrock för att ta farväl av hallux valgus på vänster fot. Spännande!

Jo. Förresten. Under dagarna i huvudstaden gjorde jag en ovetenskaplig undersökning. Slutsatsen är övertygande. Det är stor skillnad på mammor i storstäder och mammor i glesbygd. Min jämförelse ägde rum på Underbara Barn, mässornas mässa för småbarnsföräldrar aka konsumenternas konsument. Jag lovar. Hög ljudnivå. Hysteri. Hybris.

Utbudet i sig var inget att hurra för. Hade förväntat mig betydligt mer. Så. Efter att ha inhandlat årets första klappar ägnade jag min tid bland folket med att betrakta. Stereotypen för en cafelattemorsa lyder som följer. Tighta jeans och bruna klackar av rejäl modell. Stickad tröja i pastell. Håret i stram svans alternativt spänne. Enkla smycken. Slimmad barnvagn av märket Bugaboo med så få hjul som möjligt. De få som finns av svirvelmodell. Skötväska med klassiskt elefantmönster av ikonen Estrid Ericson, inköpt på Svenskt Tenn. Då det lilla barnet i trikåmössa med retromönster inte ligger i den citychicka vagnen, vilar det tryggt och nära i en sele av textil. Kort och gott. Jag var på främmande mark. Längtade hem till Levi, min rejäla vagn med fyra hjul som tar sig fram i den allra märkligaste terräng. Hem till min turkiska kopia av den numer berömda kroppsstrumpan. Hem. Bort från popcorn, skrikande ungar och ballonger i regnbågens alla färger. Hem till norr. Där det är skönt att vara sig själv en stund.

Och. Om någon tog illa vid. Jag klagar inte. Jag konstaterar bara.

Årets Hem & Villa är över och så även mitt sista gig med dörrfabriken. Utmärkt. Mässan erbjöd som vanligt en salig blandning av allt från skruv till färdiga husmoduler. Intressant och underhållande, eftersom det skapar behov av produkter som jag inte visste jag behövde. Som ett nätt badkar på tassar. Eller en vägghängd spis i ren och enkel design. Eller ett uterum i glas. Eller täckbrickor till innerdörrarnas gamla handtag i teak. Mässans höjdpunkt stavas dock inte min inhandlade illustration av Lisa Bengtsson. Även om jag är galet nöjd över den. Nix. På första plats kvalar Anders aka arga snickaren in. Som engagerat och på kommando alldeles för nära mitt ansikte hytte med nävarna och skrek Johanna, du har ju ingen plan! I samma ögonblick som min iscensatta inspelning skulle börja la min mobil av och rara Ulrike blev nervös och glömde trycka på rec. Så allt gick åt skogen. Den mycket trevliga snickaren stressade iväg och möjligheten med den. Men. Tanken var god och jag ringde upp min händiga svägerska och berättade att hon plötsligt, som genom ett under, blivit rikskänd och nämnd av självaste gurun för hemmaprojekt. Jag hade betalat en hög summa för att se hennes min när det plingat till i iPhonen och den storögda pagefrisyren rytit tukt och förmaning. Humor.

Dagarna i huvudstaden har främst spenderats med tre personer. Bland utsökt mat, för stora glas, avslappnad stämning och högt i tak. Ulrike, Thomas och Emma. Tre fantastiska människor som jag är tacksam över att stå nära. Livet är bra härligt.

Den senaste tidens hiss: Jobbet. Roligt, roligt, roligt. Mina plastiga glasögon och kortklippta frisyr. Min nya jacka med tillhörande mössa och vantar som jag införskaffade på nytt shoppingrekord. Tveklöst.

Den senaste tidens diss: Länsförsäkringar. Say no more. Jag kommer aldrig någonsin att vara kund i det bolaget igen. En handläggningstid på drygt ett år i kombination med totalt ointresse och radioskugga ligger bakom detta. Inkompetenta idioter.

Den senaste tidens miss: Björnen som busvisslade i närheten av oss under vår vandring till toppen av Pilträskberget. Våra stigar korsades tyvärr inte. Men vetskapen och beviset i form av färsk avföring styrker den lurviges existens. Spännande!

Den senaste tidens piss: Våra finfina grannar som gått skilda vägar, sålt huset och börjat packa ner livet i kartong. Usch. Det finns inga ord som beskriver hur tråkigt det är. Depp.

Den senaste tidens fniss: Levis Mamma, varje gång han ser kon som käkar hö i det nya favoritprogrammet Stora maskiner. Förvisso. Jag har under fyra månaders tid stämplat in som Alfa Laval med ett väl fungerande juver. Men någon fler likhet än så kan jag tyvärr inte se. Lyckligtvis.

Den senaste tidens triss: Miljonlotteriet. Var är alla utlovade vinster? Och båtresan till öst?

Den senaste tidens Nice: De kommande dagarna som jag ska spendera i huvudstaden på Hem & Villa. Sukta efter prylar, drömma mig bort och utvidga mina projekt. Sova i fluff, tuffa frukost och hänga med härliga människor. Som Emma! Hurra!

Det är ju fantastiskt att det faktiskt finns folk som besöker min blogg trots min usla uppdatering. En av dessa är Ylva. Så. Detta inlägg är tillägnat den pratglada och trevliga frun i röd kalufs. Som förmodligen har fler verktyg i de blå byxorna än gemene kvinna. Som varit på en och annan hockeymatch. Och. Som dessutom alltid uppskattar mina ord. Härmed bekräftar jag min existens. Kort och koncist men med hopp om liv. Så att folk i allmänhet och mina torgna i synnerhet inte ska tro att jag drunknat i den senaste tidens nederbörd. Jag lever! Tack vare mina nya stövlar. Även om jag är hes, har bräcklig röst och vildvuxen frisyr.