120307
För några veckor uppstod ett magiskt ögonblick. Levi upptäckte månen. Pekade och tittade storögd på den gigantiska lampan som lyste upp i vintermörkret. Vi stod ute och jag höll i honom och berättade om månen och stjärnorna. Déjà vu. Plötsligt är jag själv liten igen. Sitter på broräcket till det senapsgula huset i Selsborg hos min mammas morbror Bengt. Han står bakom mig och pekar upp mot den mörka himlen och berättar om gubben i månen. Mitt första minne av månen. Tillbaka till verkligheten. Sedan den stunden är vår nyfriserade tvååring fascinerad av rymden. Föredrar Leonardo DiCaprios röst i dokumentären om det stora eviga framför tecknat. Pratar om Särnorna, Taket och Himjen. Och igår. Då vi kikade på månen igen. Då kom de fina orden. De finaste jag hört. Dessutom rekord i antal ord i ett sammanhang. Månen flyger luften. Blåsa månen. Och så blåste Levi. Som om månen var rester av en torkad maskros som virvlade i det fria. Ett dammkorn i oändligheten. Stort. Ett ögonblick att förvara närmast hjärtat.
Så vackert Anna, så poetiskt! och att pappa Bengt visade dig månen. Han gillade alltid stjärnhimlen. Det var kul att höra.
