åttiotrenollettnollfem

Förlåt. Det är ett stort ord. Att förlåta är också stort. Kanske större. Vikten av detta är något som min pappa lärde mig som barn. Att vara samvetsgrann. Jag har under en period försökt få Levi att säga förlåt när han gjort rackartyg. Han har vägrat. Tittat bort. För några dagar sedan var Ella på besök. Levis favorit. Plötsligt skrek hon till och det visade sig att Levi kastat en nyckelknippa i hennes huvud. Då. För första gången liksom med känsla och ånger, sa Levi Flåt. Han gav henne en kram och sa det igen. Flåt. Puh. Det är en utmaning. Vad som är rätt och fel. Här om kvällen kastade han en leksaker hej vilt omkring sig. I argen. Jag förklarade för honom att det inte är ok och hänvisade till Woody och Buzz i Toy Story. Att man ska vara snäll mot leksakerna. Då hände det mest komiska på länge. Levi plockade upp varenda leksak, kramade den och sa Flåt traktorn, flåt minin, flåt bilen. Hurra! Länge leve mänskligheten!