åttiotrenollettnollfem

Kaffe i handen, Levi i löplina. Nej. Så är det inte. Men just nu hade det varit en smart lösning till vår morgonpigge son som utforskar varje liten yta. Öppnar, drar, plockar. Vänder i sina händer och förflyttar. Snabbheten själv. Visar ingen hänsyn till sin arma moder som fortfarande har kvar rester av John Blund i ögonen.

Jag sitter i köket. På väggen framför mig hänger ett svartvitt fotografi föreställandes tant Betty. Hon sitter försynt i en soffa som ser stum och hård ut. Hon har håret uppsatt i en stram frisyr och händerna knäppta i knäet. Ansiktet är vänt till vänster och blicken är stadigt fokuserad. Munnen är stängd, men jag kan anan ett belåtet leende i hjärtat. Tant Betty. Faster till Johans mormor Adela. Mor till ett antal barn med olika öden. Hustru till en arbetande man. Kan bara gissa att Betty var en kvinna som visste sin plats, men som samtidigt var noggrann med rätt och fel, ditt och mitt. Samvetsgrann. Så i brist på annat sällskap vid frukostbordet så hänger jag med Betty. Inte fy skam.

Dagens planer innefattar en skotertur till Lillnjalle för att hälsa på Marcus och Therese. Fågelvägen har vi våra cribs rätt nära varandra. Sedan ska svärmor grädda våfflor, stugan ska städas och vi ska åka vidare till människobyn. Där väntar hockey, fix inför årsmöte och förhoppningsvis en snabb träff med Joel och Sanna. Och första avsnittet av Stockholm-Båstad. Frid!