åttiotrenollettnollfem

Har du sett den mannen som går upp på Söder,
sparkar på en tidning med sin utnötta sko.
Hans gång är något vinglig och blicken utan stolthet,
men snart öppnar fiket, dit han går varje dag.
 
Men många av oss, som har det så bra,
alltid klagar vi på nåt.
Låt mig ta dig med genom gatorna på Söders höjder
och visa dig något, som många har glömt.

                                                                                                        

I morse hörde jag en gammal goding som jag efter många om och med kände igen från körentiden i Vidsel. Nämligen Gatorna på söder. Sorglig men otroligt vacker text. Kören. Nästan hela skolan var med i den sjungande kören som så många gånger fick sig ett och annat ackord och stamp i golvet till utskällning av en högröd Börje. Om vi var särskilt duktiga på att sjunga vill jag ha osagt, men jag har många fina minnen därifrån. Som när jag och Marie drömde oss bort i isblå ögon varje gång vi hörde Bright Eyes med Simon & Garfunkel. Eller när vi sjöng Till havs i alldeles för hög ton. Alla gånger killarna sjön Götas anal istället för Göta kanal. Eller när två personer prompt alltid skulle sjunga solo. All for one.

 

Det var tider det! 1997, var har du tagit vägen nu? Beige Eastpak-ryggsäck, utsvängda jeans och Maries väska Jean-Pierre. Tunikor med fula mönster, tjärtabletter och godis från OK på lunchrasterna. Tråkiga brygder och lackmuspapper på NO:n och en märklig lärarröst som svajande frågade Har ni tid med det här? Spån-Jesus och Rune Tovetuss med guldtand. Människor som har bidragit med många historier som fortfarande är roliga att prata om. Ja, högstadiet i Vidsel är verkligen ett kapitel för sig. Minnesvärt och underhållande!