091102
I helgen var jag för första gången på mycket länge på mammas grav. Det hör ju liksom till att tända ljus och tänka lite extra på de människor som har gått före oss. Är inte särskilt förtjust i all hysteri kring halloween. Varför måste vi fjanta till döden och dessutom göra det på ett komersiellt sätt? Kan vi inte istället ta på allvar att det faktiskt kommer en punkt när livet tar slut och övergår till något annat? Är människor så rädda för sanningen att vi måste spöka ut det mest naturliga och egentligen det enda som vi vet att vi alla ska gå till mötes?
Det var faktiskt jobbigt i år. Tidigare har det känts lättare och sorgen har på något sätt lagt sig till rätta och blivit en del av mig. På ett ljust och fint sätt, inte destruktivt på något vis. Men i helgen var det lite extra jobbigt än vanligt. Och när kören i lördags sjöng Flyttfåglar, då var det svårt att hålla tårarna inne.
Det väntar en sommar där borta,
ett varmare skönare land
Ja, blott några vingeslag korta,
sen ser vi den soliga strand
En dag lyfter tusende vingar,
för fjärran långmila färd
Och flyttfågelstrecket sig svingar,
mot himlen, Guds eviga värld
