090604
Då har tiden kommit till den 4 juni. Igen. Åtta år sedan mamma dog. Känns så nära men samtidigt så långt bort. Så mycket har hänt, har kommit till och tagits bort under dessa år. Ibland går livet inte riktigt den väg man vill. Följer liksom inte den kompass som man själv har ställt in.
För några år sedan hade jag en dröm. Jag drömde att det var sommar och vi befann oss i Lasses hus i Selsborg. Solen sken in genom de tunna blommiga gardinerna, vinden blåste i trädkronorna och fåglarna kvittrade. Det var varmt. Vi var i ett kök, med gamla skåpluckor i pastellfärg. Nostalgiskt på något vis. Helt plötsligt var det dags för mamma att ge sig av. Vi visste att hon inte skulle få vara hos oss mer, så vi gick ut ur huset för att ta farväl. Jag kramade mamma. En varm och skön kram. Jag frågade mamma, Ser du oss från himlen? Mamma svarade Jag ser er inte, men jag känner er.
Drömmen var så verklig. När jag vaknade var jag övertygad om att det fanns ett budskap i drömmen. Jag tror att mamma känner oss i sitt hjärta. Hon vet hur vi har det, vad vi går igenom och hur vi mår. Det känns tryggt. Och vi har mycket positivt att se fram emot!
Tänker på dig och dina nära idag, Anna, och gråter en skvätt när jag läser ditt inlägg. Love ya!
