åttiotrenollettnollfem

På det glada 90-talet var det inne att skaffa kanin. Vet egenligen inte varför, men plötsligt skulle varenda unge ha en hårig rackare. I samma veva råkade en hel kaninkommun bosätta sig i veddahuúse (vedhuset, på svenska). Förstå lyckan! Första ungen, en svartpälsad liten krabat, fångade pappa, jag och Olle med hjälp av ett fiskenät. Funkade skitbra. Hur söt som helst. Döpte min nya vän till Alexis efter den omåttligt populära serien Dynasin, som visades på tv varje eftermiddag. Jag var så nöjd.

Alexis behövde en kompis. Fiskenätet funkade inte så bra när jag skulle fånga själv, så istället överick jag till en fiskehåv. Ett mycket praktisk redskap. Kräver dock lite mer fokus eftersom fångytan är vesäntligt mindre än med ett helt nät. Men jag lyckades. Felicia, en brunfärgad liten unge fick avstå friheten under veddahöögen (vedhögen, på svenska) och istället hamna i mitt grepp. Såklart också döpt efter en skådis, denna gång en av huvudrollsinnehavarna i General Hospital.

Idag ligger de små liven begravda på baksidan av gården hemma i Vistträsk. Med kors och inristade namn. Faktiskt fick de dödsannonser också. Fina, som mamma skrev ihop. Jag har kvar dem någonstans. Varför är det egentligen så vanligt att barn ska skaffa husdjur? Nästan som en oskriven regel. Är det inte en kanin, så kanske en guldhamster eller vandrande pinne. Eller takråtta. Undra sa flundra...