åttiotrenollettnollfem

Solstrålarna som sökte sig in genom dörrar och fönster gav förhoppning om varmt väder. Efter en uppiggande dusch och expressfrukost stämplade Amanda in kl. 07.00. Hon började genast locka mitt hår och några hårprodukter senare var mitt barr konverterat till en respektabel frisyr. Under tiden anlände Ingegerd med sin väska som fem minuter efter ankomst förvandlades till sminkbord med ett aldrig sinande utbud samt regissörsstol. En plats för en stjärna. Min plats för dagen! Kan väl säga att Ingegerd tog fram mina bästa sidor. Jag har aldrig tidigare känt mig så vacker. Någonsin. Klänningen kom på plats när underkläderna äntligen hittat rätt. Jösses. Vilket projekt. Men är det konst så är det. Hur som haver. Klänningen satt som ett fodral och de röda klackarna och mormors halsband gjorde inte saken sämre. Jag kände mig som världens åttonde underverk. Det är sant. Faktiskt.

Under tiden jag blev omhändertagen av mina fina fixade Johan ärenden, Levis transport till hotell Stryckselsgatan och sist men inte minst, sig själv. Han var makalöst vacker. Vi hann äta jordgubbar, choklad och svepa ett glas färskpressad juice innan fotografering stod på schemat. Då kom den. Nervositeten. Den som för min del varit bortblåst sedan några dagar tillbaka. Så med skakiga ben, hjärtklappning och solsting mötte vi upp Matilda och Fabian. Rara, vana och otroligt duktiga. Med bagerimuseéts avskavda panel i bakgrunden knäpptes de första bilderna. Sedan vidare till ingången med den fina röda skylten, via myror och kryp och slutligen fart under fötterna bland höga tallar och gung. Det var olidligt varmt. Hysteriskt. Särskilt på vägen upp till vattentornet som var vår andra destination för photo shoot. Emil kom som räddaren i nöden med stege, engångshandskar och törstsläckare. Måste erkänna att vägen upp till toppen av tornet inte riktigt var anpassat till en tyllbakelse i smurfstorlek. Men det gick. Och det var värt en lösnagel. Utsikten var magisk! Omringade av skog, vatten och oändlig himmel. Mina klackar gjorde märken i tjärpappen, knott sökte sig in i alla lager av tyll och pollen drog sig till Johans mörka outfit. Vi dansade och snurrade under reglarna som med sina glödlampor påminner en dansbana från svunna tider. Like it!

Efter fotograferingen åkte vi till kyrkan där vi väntade i ett svalt och för dagen ypperligt utrymme. Skönt. När klockan närmade sig 13.00 kom den friska fläkten och vaktmästaren Carina för att hämta oss. Hon startade klockringningen och vi gick runt kyrkan i sommarvärmen för att komma till huvudingången. Johan la sin hand på mitt bröst och kände mina hjärtslag. Hög puls, check. Jag höll stadigt i buketten. Efter kontroll att ringen var på plats i höger ficka och näsdukar i vänster, bad jag och vi tog djupa andetag.

Portarna öppnades och kantorn började spela ingångsmusiken på piano. Skärgårdsdoktorn. Det är det absolut största ögonblicket för mig. Jag får rysningar bara jag tänker på det. Magi. Känslorna som sprudlade inne i kroppen går inte att beskriva. Plötsligt var det på riktigt. Det var nu vi två skulle bli ett. Våra nära och kära stod upp med stora leenden och blanka ögon. Ja. Några rensade tårkanalerna redan här. Själv grät jag inte. Även om det var nära några gånger. Jag var bara så obeskrivligt lycklig. Fridfull. De kändes så rätt. Johan var rörd och höll tårarna inne men var vid några tillfällen ändå tvungen att nyttja näsduken. För dagen speciellt inhandlad med ett mönster av cupcakes. Lite 50-tal. Ska det vara så ska det. Nästa moment som jag för alltid kommer att minnas är våra tydliga Ja, Johans fantastiskt vackra ögon när han avgav löftet och ringen som han trädde på mitt finger. Ingegerd förgyllde vigseln med sångerna Fly with me och Kärleksvisan. Inte ett öga torrt. Så vackert! Vigseltalet träffade mitt i prick och till tonerna av Sagan om ringen tågade vi ut som man och hustru. Hurra!

Efteråt blev det kramar, ris och såpbubblor. Sedan drog vi vidare till Konstgården där det vankades tårtkalas. Menyn bestod av fyllig smörgåstårta, chokladtårta med beroendeframkallade fudgeöverdrag, cheesecake med blåbär och vit choklad, morotsmuffins med vit frosting och skopa kärlek, löfteskakor av bokstäverna J som i Johan och A som i Anna. Ja. Ibland är jag sannerligen kreativ och har dubbelbottnade budskap. Kolakakor, polkaklubbor och godis. Och bröllopstårtan. Naturligtvis! En kulinarisk smakupplevelse med chokladbottnar, färska hallon, vaniljgrädde och chokladmousse. Med ett vitt täcke av marsipan och vita prickar av smörkräm. På toppen av tårtan hade vi ett brudpar i lego eftersom jag finner alla andra i plast ofantligt intetsägande. En trollkarl fick byta händer från vita till gula och blev en brudgum och en surfare och delar av en dansös blev med lite gängtape och rester från min egen klänning en brud. Som hittat. Pimp my toys. Äntligen hittade jag ett användningsområde för min samling! Bland tylldukar, prickiga servetter, randiga sugrör och flaskor med egna etiketter, prat, sockerintag och pauser hölls det tal och lästes telegram och dikt. Rörande! Pappa sjöng den efterlängtande visan, en åtta verser lång sång med egenkomponerad text på pitemål. Om mitt liv. Allt från kaniner, både levande och döda, barfota vandring på kinesiska muren, Johans skoterkarriär och noggrannhet, vårt vita sockerbit, lockhåriga Levi och dagens löfte. Så uppskattat! Uppträdandet gav många skratt och lika många tårar. Mycket rörande! Det hurrades och skålades om vart annat.

Efter några timmar bland nära och kärna tackade jag och Johan för oss. För alla som på olika sätt gjort vår dag minnesvärd, magisk, fantastisk och alldeles underbar. Vi drog vidare till Luleå och där välkomnades vi av kyld skumpa, rosor, frukt och choklad i alla möjliga utföranden. Efter en tre rätters måltid som saknar motstycke, gott vin och massa surr, minnen och framtidsplaner tog vi hissen till våning fyra och svidade om till Hefner i varsin mjuk morgonrock. Resten är obligatorisk.

En makalös dag som ligger fint förvarat i hjärtat. Och med en symboliskt ring på fingret som vittnar om att jag övergått från fröken till fru och vi tagit steget till från två till en. Tills dödes skiljer oss åt. Ett projekt som rekommenderas! Fem hjärtan av fem möjliga!