åttiotrenollettnollfem

Igår var det min tur! Dagen började precis som alla andra. Fram till att någon knackade på för att leverera ryggsäck, kängor och pergament. Någon var Tord. Smått nervös läste jag det medföljande brevet, hoppade i duschen och fixade till mig. Tiden kändes knapp. Prick kl. 11.00 var jag redo. I en utstyrsel á la Pippi Långstrump, men utåtstående flätor i explosivt orange, olika färger på sockarna och något för stora skor. Samma tidpunkt parkerades en motorcykel på gården. Hjärtklappning. Jag fick på mig ett skinnställ, hjälm och gasade iväg bakom ryggen på min gamla gymnasielärare Conny. What? Hur hamnade han på min möhippa? Jag anade destination Storforsen men det visade sig fel när vi efter broarna runt parkerade på Selholmen. Turen gick finfint även om jag antog formen av ett järnspett och bad till Gud att visa barmhärtighet och skona oss från krasch. Raksträckorna var inga problem. Men kurvorna. Jösses. Svindel!

Väl framme på Selholmen väntade Elias med byrackan Mira, en käpphäst, väska och vin. Aha. Brevet jag fick på morgonen antydde djurtema med tanke på min förkärlek till päls och fyrfotingar. Försedd med alla attiraljer och karta, lufsade jag runt på åsen med en fluffig pälsförsedd tik vars signalement är gravt underbett. Hade lite problem med kopplet men i övrigt gick det bra. Tack och lov sket hon inte så rullen med bajspåsar som låg förvarad i ryggsäcken kom aldrig till användning. Mercy! Kartan visade ett kryss vid lusthuset i Lomtjärn och när jag och Mira kom travandes nedför skogsbrynet såg jag mina fina vänner.

Efter kramar och skratt vankades picknick i parken med silltårta och bubbel. Mums! Några gungsving senare och jag stötte på världens största dalmatin aka Mats. Bara en sådan sak. Plötsligt ser jag att det sitter något prickigt vid vårt bord. Han passade perfekt till mitt tema och just då trodde jag att det var det närmsta Lilla gubben och häst jag skulle komma under dagen. Jag hade fel. Efter en bilfärd med ögonbindel hamnade vi i stallet. Jag var helt övertygad om att det var ett skämt. Men icke. Jag lotsades fram till den största dinosauren av dem alla. Till den som överlevt både krita, jura och tiras. Jag som tidigare varit kaxig blev plötsligt ödmjuk och lite rädd. Men. Med hjälm, skyddsväst och Herr Nilsson på axeln fick jag hjälp att svinga mig upp och plötsligt såg jag jorden från ett annat perspektiv. Tre varv fick jag rida, sedan var det dags för trav. Trav? Är inte något man ser på söndagar men alltid flippar över? Inte. Någon fallenhet för riding har jag inte, men så här i efterhand var det riktigt kul!

Vidare. Till kommunens hjärta, alltså krokarna av Vistträsk. Närmare bestämt Skatan och Victorias keramikverkstad. Hur mysigt som helst! Under tiden mina rara homies skulpterade i lera fick jag dreja. Jag har alltid velat testa och nu fick jag chansen. Dessutom med en expert! Efter en härlig stund, med shingel under fötterna och några lerklumpar som slutligen blev två krukor, drog vi vidare. Vidare till Ängsvägen 4, där en timmes helkroppsmassage väntade. Ord är överflödiga. Men det var underbart. Och behövligt.

Kvällen fortsatte med thaimat, chokladtårta och snacks. Varmt bad i tunna under ljus sommarkväll, foton från mitt liv och filmat quiz. Rörande. Paket och bidrag til morgondagens resa. Där emellan några glas vin, lite bubbel, skratt och allmänna trevligheter. Alltså. Vilken tur jag har som är omringad av så härliga människor! Och det bästa av allt är att var och en är speciell på sitt sätt. Så. Syster, svägerskor, barndomsvänner och vuxenvänner. Tack till var och en! Ni är så rara!