åttiotrenollettnollfem

Gissa vad? Spårade paketet tidigare idag. Oförändrad status. Ångeeffekten... Men! I dagens posthög låg en vit avi. Snabbare än snabbast befann jag mig på utlämningsstället. Fladdrig. Helt i onödan. Därför att. Klänningen är perfekt. Perfekt. Till och med finare än vad jag föreställt mig. Bara en sådan sak! Ivory visade sig vara ett utmärkt färgval. Modellen likaså. Enkel och stilren med fokus på tyllkjolen. Välgjord av vana händer. Nu ska den bara justeras så den sitter som en smäck! Tack gode Gud för klänningen. Amen.

Har klurat en smula på Levis kläder till bröllopet. Under vigseln kommer han nämligen att sitta i kyrkbänken precis som alla andra gäster. Förhoppningvis. Förutsatt att han inte hinner klättra upp på altartavlan och modernisera konsten till impressionism med hjälp av sitt saliv. Gossen är helt befriad från uppgifter eftersom jag inte är vidare förtjust i små näbbar. En människa på ett år och tre månader går inte att lita på. Låter hårt. Men det är fakta. Känner jag mig själv rätt är jag i nervöst tillstånd redan flera dagar innan bröllopet. Det sista jag behöver är ytterligare en punkt att känna andnöd över. Hur som haver. Ingen minikostym här inte. Nej. Levi kör på street och sailor från Oii.

Johan har god smak och bra stil. Har alltid haft. Han nyttjar flest garderober i hushållet och arkiverade förra veckan en kartong med skjortor som Levi kanske finner intressanta om 20 år. Hur som helst. När han igår stod i provhytten klädd i svarta chinos, vit skjorta och svart fluga var han stiligare än stiligast. På ett avslappnat och icke högfärdigt sätt. Perfekt outfit! Så fin! Så fräsch! Och tänk. Han är snart min man!

We hope you have a fab wedding day! Så avslutas det mail jag nyss läste. Klänningen skickades igår och paketet slussas inom kort vidare till Svea. Kanske finns den hos mig redan nästa vecka. Hurra!

Projekt två. Vigselringen är en symbol för kärleken. Jag trodde att min ring skulle se exakt likadan ut som förlovningsringen. Rostfritt stål, enkla och raka linjer. Men inte 7 mm bred utan en tunnare variant. Tyvärr visade sig att den modellen inte finns. Så. Efter modigt övervägande och velande hit och dit, beslutade jag mig för en ring i silver. Från Efva Attling. Med enkla och raka linjer. 4,5 mm bred. Graverad med stora raka bokstäver. Inget kursivt krusidull. Finfint! Lite oväntat materialval men faktum är att kontrasten mellan silver och rostfritt stål är rätt schysst. Känns bra!

Naw! Jag är obotligt förälskad i mina nya skor. Röda. Fina. Med hög klack som gör mig hela tio cm längre än vanligt. Kommer att sitta som en smäck till bröllopet! Jag är nöjd. Jag är nöjdare. Jag är nöjdast! Nu ska jag bara spatsera omkring i de röda rubinerna varje dag så de känns som luft den 11 juni. Om inte lär jag förmodligen få en akut operationstid för hallux valgus. Förutsatt att min klänning kommer i tid och sys av en sömmerska vars mellannamn är noggrannhet, känns det som att min outfit är under kontroll. Någorlunda. Skönt!

Dagen har jag till stor del spenderat i Luleå hos Amanda på Killerqueen. Testat frisyrer. Svårare än väntat! Började morgonen med romantiska vågor men innan lunch hade håret formats till tsunamiliknande rockabilly. Coolt. Får se vad det blir, än finns tid att jobba på barret! På salongen införskaffade jag ett snitsigt örhänge från Hard Helgas Hantwerk. Skapat av en serieälskande brud som för tillfället läser på Folkhögskolan i Älvsbyn. Smart!

Ungefär tio veckor kvar innan jag kan titulera mig Anna Olofsson. Så blir nämligen mitt framtida varumärke. Övervägde att behålla Berggren i mellannamn, bara för att känna samhörighet med Stakka Bo. Anna Bo. Men avstod. Olofsson blir bra. Anna Olofsson. Och hindersprövningen är postad.

Mitt huvudkontor har fullt upp just nu. Oavsett vad jag gör så cirkulerar bröllopet i mina tankar. Frustrerande. Jag har ingen tydlig översikt klar, så detta måste jag införskaffa omgående. En to-do-lista med allt från morgongåva till tackkort. Omfattande till 100 %. Återkommer med den!

Sitter i stugan med en kopp kaffe och ett trassligt pappersark framför mig. Arket var från början tänkt att genom origami resultera i en fågel. Lättare sagt än gjort. Gick inte så bra. Min japanska karriär slutade innan den börjat eftersom det var betydligt svårare än jag trodde. Skit. Jag hade en bra idé till dekoration.

Stora delar av helgen har ägnats åt research. Inför the wedding. Johanna har klickat hem kläder som andas 1950-tal och för tankarna till reklamaffischer med retro typsnitt, navy och dots. Vi har suktat efter skor med klack, genomtänkta detaljer och material. Komponerat ihop moodboards och kopierat och klistrat in. Det finns så mycket fint att se på. Utbudet är enormt och oändligt! Pion eller ranunkel? Kanske både och? Vilka örhängen ska matcha mormors halsband? Ska Johan ha en randig eller prickig fluga? Cupcakes eller tårta? Hur ska de dekoreras? Inspiration hittar jag på Once Wed och Style Me Pretty. Bland annat. I-landsproblem. En smula.

Nu är klänningen beställd efter många om och ännu fler men. Jag har med ljus och lykta letat efter klänningen. Och inte vilken klänning som helst. Nej. The dress. Hittade en underbar skapelse från The English Dept. Kanske bland det vackraste jag sett. Men att köpa ett fodral för närmare 8 000 kr känns lite saftigt med tanke på antalet timmar jag ska bära den. Tyvärr. Och att hyra en klänning för flera tusen känns ovärt. Så. Valet föll slutligen på en himmelsk tårtbit från Honeypie Boutique. En knälång axelbandslös tyllhistoria i ivory där antalet underkjolar bestämmer vidden. Med ett betydligt humanare pris och flera meter fluff. Finfint! Nu hoppas jag bara att drömmen levereras i tid och att den efter lite trix och fix kommer att passa min kropp perfekt! Hurra!

Nu borde en väl utvald skara fått en inbjudan med dagens post. I ett transparent kuvert med vitt innehåll, 148 x 148 mm. Därför kan jag nu offentliggöra mitt pågående projekt. Det innefattar tyll, pioner, Kärleksvisan och ytterligare en ring på mitt finger. Ja! Vi ska gifta oss. Den 11 juni kl. 13.00 avger vi våra löften. Spännande!

Det blir en enkel och lättsam tillställning med familj och närmaste vänner. Tårtkalas och kafferep. Som vi vill ha det! Vårt fokus ligger på själva löftet. För det är ju faktiskt det som är det viktiga. Allt övrigt bara bonus. Och efter surr, skratt och en egenkomponerad sång av pappa, så drar jag och Johan vidare. Bara vi två. Efter en oförglömlig dag med två tydliga Ja i kyrkan och med ett gemensamt efternamn!