åttiotrenollettnollfem

Nu har jag stökat klart! Pyntet är på plats, bara de fina julkulorna som saknas. Och de får vänta ett tag till. Men några är framme. Årets skörd som jag fick av fina Lena igår. De ligger på femvåningsfatet och förgyller vårt köksbord. Mina klara favoriter är hackspetten och skridskon. Underbart vackra! Levi fick också en klapp. En übersöt julkula föreställandes en röd bil, modell bubbla. Tack! Lingonkaka, rocky roads och bullar med saffran och mandelmassa ligger i tryggt förvar i frysen. Ljus i olika former är beställda och förväntas levereras senare ikväll. Och mina gamla trotjänade till köksgardiner har fått gå i pension och ersatts av stormönstrade havstulpaner i röda och rosa toner. Med andra ord. Jag är beredd. Nu kan julen komma!

Piffar med stjärnor, ljusstakar och glittriga kulor. Undra om våra grannar på gavlen gör korstecken...

JOHAN 091121. Så står det, med stora bokstäver i den ring som idag har suttit på mitt vänstra ringfinger i exakt ett år. Jubileum! Det firar vi med köttfärssås och makaroner!

I söndags hämtade vi hem lära-gå-vagnen. Från 1983. Min gamla. Levi gick och gick och gick. Med vidöppen mun. Imponerad av sina egna framsteg. De senaste dagarna har vi övat Levis balans. Riktigt underhållande. Släppt hans små händer när han haft bra ordning på fötter. Och låtit han stå själv. För varje dag har han blivit bättre och bättre. Igår stod han nästan 15 sekunder. Själv! Sedan tog han två steg mot mig och jag tog emot honom med öppna armar. Manji! Så duktig!

För en vecka sedan strosade jag och Maria omkring på gatorna och shoppingstråken i huvudstaden. I väntan på Emma. Suktade efter fina prylar som inte alls går hand i hand med ersättningen från Försäkringskassan. Bara suktade. Köpte inte en enda pryl. Däremot hittade jag lite kläder, vilket passade min skrikande garderob bra. För ett tag.

Hur som haver. I dagarna tre skrattade vi och pratade gamla minnen. Läste mail som jag skickat till Emma. Elva år gamla. På den tiden hade vi små bekymmer. Inte för att vi har stora nu heller. På lördag mötte vi upp Emelie. Härligt! Dold design & innovation förenades för en kväll. Vi åt god mat, skålade med höjda glas och hade allmänt trevligt. Mitt i allt kändes det som att vi var 18 år, nyss hade fått körkort och beslut om utbildning, framtid och äventyr låg framför oss. Märkligt. Tänk hur livet ter sig. Att vägarna bär åt olika håll. Att vi gått tillsammans i tre år, för att efter det skiljas åt i en fyrvägskorsning. Hittat olika stigar och följt olika kompasser. Men då och då hamnat på samma slinga igen. Som i lördags. Där satt vi vid i en restaurang på St. Eriksgatan 180. Med olika liv och mål, men med hjärta och omtänksamhet för varandra. Det är underbart!

Hotellet vi bodde på var enastående! Dock inget jag kan rekommendera allmänheten, eftersom de bara tar emot speciella gäster... Tack, Emma och Magnus för er gästfrihet! 

I eftermiddags gick vi en promenad till kyrkogården för att täda ljus på mammas grav. Det var så fint! Däremot var det inte vidare värst plogat på vägarna. Förutom på just kyrkogården. Det är bra, då vet man att skatten används till något vettigt också. Hur som helst. Skönt med frisk luft! Och tack för all omtanke.

Det blir ingen weekend för Levi i helgen. Han är fortfarande förkyld, hostar och snorar. Trist, eftersom manji var något av huvudnumret för helgen. Men. Hälsan går före. Så istället för snicksnack med tjejerna får Levi njuta av lugnet i stugan och kvalitetstid med Johan. Förresten började Levi morgonen med att ligga i spjälsängen och säga Papp-papp-papp. Då hoppar hjärtat ett extra slag. Pappas pojke. Det är jag helt säker på. Så fort Levi ser Johan avfyrar han ett leende större än solen. Det är härligt!

Idag är det en speciell dag. 49 år sedan ett litet flickebarn kom till världen. Min mamma. En levande människa med visioner, drömmar och mål. Med känsla för färg och kombination, smak och stil. Med bruna nyfikna ögon och rapp mun. Som gav svar på tal och hade humör värre än ett lejon i bur. Vars låga brann ut alldeles för tidigt. Nio år har gått sedan sist vi sågs.

Ibland är livet inte rättvist. Man utsätts för prövningar och elände. Igår lyssnade jag på Christer i P3 som avhandlade minnen och saknad av människor man älskar. Morgan sa Den här tomheten och saknaden har gått över i en märklig form av tacksamhet. Jag håller med. Sorgen ändrar skepnad och övergår till ljusa glada stunder. Fina minnen. Tyvärr blir vissa mer suddiga med tiden. Jag kommer inte ihåg mammas röst eller hur hon sa mitt namn. Jag kommer inte ihåg vad hon har lagat för mat. Men jag kommer ihåg hennes ögonbryn och händer. Hennes fantastiska chokladtårta och kolasås. Men det spelar ingen roll. För det är känslan och upplevelsen av olika ögonblick som värmer mitt hjärta mest.  

And if you want to cry, I am here to dry your eyes. And in no time, you'll be fine.

För mig är det en gåta hur förvånade mänskligheten söder om Ångermanland blir varje år snön faller. Märkligt. Det är som att snön är en redan utdöd flygödla från tidig juraperiod. Som återuppstår. Please. Snö är nederbörd i form av enstaka eller sammanfogade iskristaller som faller från ett moln. Om någon inte visste. Kanske slipper vi nu känsloyttringar och storögda stadsbor som gråter ut i nyheterna för att lokaltrafiken är avstängd. Snälla.

Ordförrådet utvidgas! För en stund sedan satt Levi i Johan knä och drack vatten ur flaskan. När han druckit klart sa Johan Tack, tack. Levi kontrade med Tatt, tatt. Så höll det på ett tag. Några klunkar vatten, Tack, tack och Tatt, tatt. Härmapa. Kul!

Gah! Levi är sjuk. Olägligt. På fredag är det nämligen premiär för megaman. Första flygturen. Jag och Maria håller i trådarna. Destination Stockholm, bästa Emma, shopping på Söder, blöjbyten på offentliga toaletter, god mat och snicksnack. Längtar!

Levi blev nio månader igår. Förra helgen reste han sig upp vid bord och spis. Vi var hos Ronny, Brittan och Alma när det hände. Han ville väl imponera på den framtida flingen... För en stund sedan upptäckte Agneta aka Levis farmor ytterligare en diamant på den nedre tandraden. Den andra totalt. Levi fick sin första tand i juli och den har frodats väl och levt alldeles ensam. Fram till nu. Nu är det samboliv, delad ekonomi och pensionssparande fram till tandlossning som gäller för de vita små grynen.

Sitter i stugan och har just avnjutit Ellas fantastiska kladdkaka. Hallon och grädde till. Hon är ett riktigt konditoriämne! Snön ligger vit på marken och levande ljus sprider frid inomhus. Vi har det rätt bra här!

Herre min skapare! Erik Svedberg i Robinson... Med sameinspirerad tröja. Och orange mössa. Eller helst utan. Yummi! Antingen har Happy People produktplacering de luxe eller så är han bara ett fan av sortimentet. Något av det.

Är det inte överkurs att Dressman erbjuder livstids knappgaranti på sina skjortor? Det innebär att kunden får en helt ny skjorta i inbyte om en knapp skulle lossna. Oavsett hur gammal skjortan är. Kan det verkligen bära sig? Eller kanske är det just det det gör. Kunden köper en skjorta, använder den, sliter bort en knapp, lämnar in den felaktiga och tar ut en ny. I slutändan har kunden bara betaltat för en skjorta men under en livstid nyttjat hur många som helst. Kanske det bär sig. Trots allt.

Nu är det klart. Efter höjda ögonbryn och överväganden till modern strukturtapet så bestämde vi oss. Det blir vitt. Spännande! För att lattja till det så valde vi också två rullar av en rätt hysterisk tapet från boken Bella Rose. Är tänkt att sitta på avsatsen mellan trapplanen. Ungefär fyra våder i ett hörn. Ett rum i rummet. Beigeskimrande botten med vita prickar. Och på det, grafiska talgoxar och andra småfåglar. Ehe. Ganska impulsivt... Schysst med prickar, fjäderfäna känner jag mig dock lite osäker på. Jag var inne på röd botten och vita prickar. Eller rosa. Men det gick inte hem. Märkligt. Nåväl. Måste dubbelkolla under morgondagen. Kvitter!

Smärtlindring eller ett jävlar anamma. Vaginalt eller snitt. Blöjor eller tygtrasor. Amning eller ersättning. Märkeskläder eller ta tre, betala för två. Kolik eller nöjd bebis. Vakna nätter eller timmar i sträck av sömn. Hipp vagn eller begagnad från svunna tider. Burkmat eller hemlagat i iskubsstorlek. Hurtiga promenader eller ryggläge i soffan. Tuttinuttstunder eller alldeles för mycket att göra. Egen tid utan sockerbit eller all tid med sockerbit. Lämna bort över natten eller lämna bort en stund på dagen. Eller inte lämna bort alls. Pedagogiskt uttal med överdriven artikulering eller dialekt, som vanligt. Ständigt ett vakande öga eller låta pyret upptäcka själv. Punktligt klockslag för det ena och det andra eller låta det bero.

Mamma. Det är vad jag är. Levi är snart nio månader, vilket betyder att jag har haft den ärofyllda titeln under lika lång tid. En ansvarsfull befattning som skapar samhörighet med andra mammor och blir till ett outtömligt samtalsämne. Men. Att vara morsa är inte alltid plättlätt. Även om det ofta framstår så. Det är inte alltid sockersött på svävande moln, men vind i håret, ett jollrande barn i famnen och fallande glitter i bakgrunden. Levi är nöjd. Han använder byxblöjor, sover hela nätter och är i princip alltid på glatt humör. Trots att han äter mormos kallops som i verkligheten är tillverkat i Helsingborg, inte har exakta rutiner för sömn och ofta roar sig själv för att jag har saker att göra. Och han får säkert en för liten dos av frisk luft eftersom jag är dålig på att ta mig ut med vagnen. Och ett minimalt intag av D-vitamin. Men. Jag känner mig rätt bra ändå. För ingen är perfekt. Och det är ganska skönt att veta.

Idag har jag förresten följt Johan till soptippen. Han har hela sommaren tjatat om hur viktigt det är att jag lär mig köra med släp. Naturligtvis för att jag ska kunna bistå ÅVC med några lass. Men jag har vägrat i sten, nästan börjat gråta och självklart stampat i golvet. Stamapa i golvet är obligatoriskt när jag måste göra något jag verkligen inte vill. På så sätt har jag undviktit körlektionerna och Johan har lastat på och av och kört en och annan vända till Korsträsk. Hur som haver. Idag tog jag mig i kragen och följde med. Till den nya sopstationen på industriområdet. Vilken överraskning! Vilket paradis! Ordning och reda, plats för allt skräp i världen. Me like! Häpp, häpp! Lågenergilampor ska kastas i denna box! Jo, där fick jag på fingrarna för att jag råkade kasta fel. I min iver att sortera sopor. Länge leve miljön!

Vi kommer inte överens när det gäller tapeter till trappen och utrymmet intill. Jag har lagt fram ett billigt och enfärgat förslag. Silvermetallic. Låter hysteriskt som bara den men faktum är att provbiten är ljus och skimrar. Såklart särskilt när den reflekteras i ljus. Eftersom det är stort ljusinsläpp där den är tänkt att hänga så känns det ultimat. I dunkelt ljus är den som vilken tapet som helst. Johan säger absolut nej och tycker att skapelsen ser ut som Kenny Starfighters rymdskepp. Morr! Jag förstår inte varför det ska vara ett problem att välja en enfärgad tapet. Jag är allergiskt mot nästan osynliga mönster som imiterar skuggor, marmor eller linne. Även om det senare egentligen är helt ok. Och jag är inte intresserad av att betala flera hundralappar per rulle för en enda färgtryckning. Sist men inte minst så måste de tilltänkta våderna passa med övriga tapeter. Röd tråd.

På tal om rymden så har Johan köpt nya lågenergilampor till utebelysningen på garaget. Jag skäms! Våra grannar har varm och mjuk belysning ute. Ser hemtrevlig ut. Vi däremot. Vi har numer två punkter som kastar ut blått iskallt ljus. Huga! Skulle platsa på vilken landningsbana som helst. I jämförelse måste jag meddela att lite skimrande tapeter ganska lättsamt...

Färdigt! Fint? Fult? Jag är nöjd! Senapsgult är min nya favoritfärg. Särskilt tillsammans med pastellblått. Jag blir nästan rädd för mig själv! Och förresten. Typsnittet Marketing Script kanske inte är standard, så det går att hämta hem. Gratis. Då blir allt liksom ännu finare. Jag har utvecklats till en hacker. Någon som vill snacka HTML, taggar, <br> och padding? Jippi!