åttiotrenollettnollfem

Smärtlindring eller ett jävlar anamma. Vaginalt eller snitt. Blöjor eller tygtrasor. Amning eller ersättning. Märkeskläder eller ta tre, betala för två. Kolik eller nöjd bebis. Vakna nätter eller timmar i sträck av sömn. Hipp vagn eller begagnad från svunna tider. Burkmat eller hemlagat i iskubsstorlek. Hurtiga promenader eller ryggläge i soffan. Tuttinuttstunder eller alldeles för mycket att göra. Egen tid utan sockerbit eller all tid med sockerbit. Lämna bort över natten eller lämna bort en stund på dagen. Eller inte lämna bort alls. Pedagogiskt uttal med överdriven artikulering eller dialekt, som vanligt. Ständigt ett vakande öga eller låta pyret upptäcka själv. Punktligt klockslag för det ena och det andra eller låta det bero.

Mamma. Det är vad jag är. Levi är snart nio månader, vilket betyder att jag har haft den ärofyllda titeln under lika lång tid. En ansvarsfull befattning som skapar samhörighet med andra mammor och blir till ett outtömligt samtalsämne. Men. Att vara morsa är inte alltid plättlätt. Även om det ofta framstår så. Det är inte alltid sockersött på svävande moln, men vind i håret, ett jollrande barn i famnen och fallande glitter i bakgrunden. Levi är nöjd. Han använder byxblöjor, sover hela nätter och är i princip alltid på glatt humör. Trots att han äter mormos kallops som i verkligheten är tillverkat i Helsingborg, inte har exakta rutiner för sömn och ofta roar sig själv för att jag har saker att göra. Och han får säkert en för liten dos av frisk luft eftersom jag är dålig på att ta mig ut med vagnen. Och ett minimalt intag av D-vitamin. Men. Jag känner mig rätt bra ändå. För ingen är perfekt. Och det är ganska skönt att veta.