åttiotrenollettnollfem

Dagen idag är en skitdag. Allt för många saker har gått åt skogen. Bäver, bäver, bäver.

Mitt jobb är bäver. Jag känner mig grå, alltså bäver. Jag har städat så frenetiskt så att jag förlagt skruvarna till sängen. Johan hittade den lilla vita påsen med alla skitsktuvar fem minuter innan han drog till jobbet. Fem minuter innan fyndet råkade samma Johan krossa en lampa i hallen. Glas på golvet. Dubbelbäver. Ska jag gnälla extra mycket kan jag informera om att ljudet mellan glaskross och beiga klinkerplattor från 90-talet inte är ett bra gig. Trippelbäver. I argen har jag vikt tvätt och nu ska jag plocka ut diskmaskinen.

Hjälp mig. Jag behöver förändring. Dagen får fem bävrar av fem möjliga. En toppendag med andra ord.

Jag kan verkligen störa mig dem som lyssnar på musik och har så hög volym att det mesta av oväsendet hamnar utanför de alldeles för stora, eller små hörlurarna. Grymt irriterande. När jag idag klev på bussen för att åka hem fanns det en plats ledig längst fram. Där satt sedan tidigare en kille. En kille som jag tror är lite annorlunda och ser väldans snäll ut. Som en nallebjörn fast i människogestalt. Jag frågade om jag kunde sitta där och han svarade högt och tydligt Javisst, var så god och sitt. Han är uppfostrad tänkte jag, och ägnade en tanke åt de andra ungdomarna som sitter längre bak och alltid låtsas sova över två säten. Jag slår mig ned bredvid honom. Det är då jag hör oväsendet. Musikläckage. Försöker med mitt tränade SingStar-öra precisera vad det är han lyssnar på. Genom den mörkhåriga killens lurar strömmar Bara hon älskar mig, en Lena PH-hit och Se på mig med med Jan Johansen. Lurarna är inte kopplade till en minimanick i sockerbitformat, utan till en vanlig hederlig freestyle. Killen lyssnar alltså på blandband. Under vissa låtar spolar han, byter sida, och till och med byter band. Jag slutar bry mig om musiken. På något sätt blir jag berörd. Av killen som är annorlunda. Han är den han är och verkar nöjd med det. Det är något att ta till sig. Osammanhängande, men viktigt.

För några timmar sedan var jag en sväng på byn och gjorde några ärenden. Trivsamt. På vägen hem stannar jag vid en skylt som visar väjningsplikt. I mitt vänstra synfält ser jag en kvinna komma gående med en lös tax i släptåg. Nåja, mitt otränade hundöga registrerar rasen tax.  Hur som helst, plikttrogen som jag är stannar jag vid skylten men blir sedan otroligt irriterad på den lösa hunden som springer över vägen. Vägen som jag ska köra på. Jag gasar. Kvinnan ryter högt, så högt att jag hör det inne i mitt säkra och helsvenska fordon. Jag blir het. Det är inte mitt fel att kvinnan inte använder koppel på sitt husdjur, som sig börs. Jag tittar på henne och tänker ofina tankar, skakar på huvudet, och kör vidare.

Jag har redan filat på en insändare till Piteå-Tidningen som ska signeras med mitt namn. Jag hatar lösa djur. Främst husdjur, med tanke på att det skulle se lustigt ut om alla domherrar satt kedjade i trädkronorna...

De senaste två mornarna när jag har gått från bussen har jag haft sällskap av en mörkhyad engelsman. En mycket pratglad och kontaktsökande engelsman. När vi i morse skiljdes vid hans jobb säger han Bye darling, see you soon! Förstummad fortsätter jag min promenad i kylan. Går fort för att slippa frysa. Hör hur han fumlar med sina nycklar för att låsa upp dörren. Hans ord ekar i mitt huvud Bye darling, see you soon! Bye darling, see you soon! Är det normalt att säga så till en person som du totalt har pratat med i ca 8 minuter? Tror inte det. Känns som att jag medverkar i en engelsk komedi. Väntar bara på att Hugh Grant tar plats i min vardag. Kanske sitter han på bussen idag och möter mig med Hello darling, nice to see you! You look great!

Google-annonserna som visas på mitt utrymme stör mitt öga. Budskapet är ibland ok men det är liksom i vägen. Fult. Störigt. Ska jag måsta betala 49 kr per månad för att få en fri yta att skriva på? Suck. Bör kanske specificera att Faringe inte räknas som störningsmoment.

Härligt att äntligen få in annonsintäkter!