åttiotrenollettnollfem

Jag kan verkligen störa mig dem som lyssnar på musik och har så hög volym att det mesta av oväsendet hamnar utanför de alldeles för stora, eller små hörlurarna. Grymt irriterande. När jag idag klev på bussen för att åka hem fanns det en plats ledig längst fram. Där satt sedan tidigare en kille. En kille som jag tror är lite annorlunda och ser väldans snäll ut. Som en nallebjörn fast i människogestalt. Jag frågade om jag kunde sitta där och han svarade högt och tydligt Javisst, var så god och sitt. Han är uppfostrad tänkte jag, och ägnade en tanke åt de andra ungdomarna som sitter längre bak och alltid låtsas sova över två säten. Jag slår mig ned bredvid honom. Det är då jag hör oväsendet. Musikläckage. Försöker med mitt tränade SingStar-öra precisera vad det är han lyssnar på. Genom den mörkhåriga killens lurar strömmar Bara hon älskar mig, en Lena PH-hit och Se på mig med med Jan Johansen. Lurarna är inte kopplade till en minimanick i sockerbitformat, utan till en vanlig hederlig freestyle. Killen lyssnar alltså på blandband. Under vissa låtar spolar han, byter sida, och till och med byter band. Jag slutar bry mig om musiken. På något sätt blir jag berörd. Av killen som är annorlunda. Han är den han är och verkar nöjd med det. Det är något att ta till sig. Osammanhängande, men viktigt.