åttiotrenollettnollfem

Nu har bacillerna tagit grepp om Levi. Han har gråtit, snorat och yrat sig genom natten. Sovit i omgångar och vaknat och varit superledsen. Det hör till saken att han i normala fall vaknar med världens största smile och pigga ögon. Men inte nu. Själv har jag ont i halsen. Det blir en lugn dag idag. Trist!

Lite uppdatering om Levis bravader. Först och främst. Under kräftskivan för några helger sedan satt vi alla runt köksbordet för att avnjuta kaffe och efterrätt. Johan kommer in i köket strax efter oss andra och då han närmar sig bordet säger Levi Hej, där han sitter i mitt knä mitt emot den stol som Johan slår sig ned på. Förmodligen inte medvetet, men ändå anmärkningsvärt! Det passade så bra in i sammanhanget.

Att sockerpaketet sitter stadigt sedan en tid är ju ingen nyhet. Däremot är han inte lika intresserad av att lära sig krypa. Ligger han på mage viftar han mest i luften med armar och ben. Som en säl. Som Anja Pärson. Men Levi verkar ha kommit på en annan teknik. Här om dagen satt han utan sockar på vårt nyskurade köksgolv. Från ingenting började han trycka ifrån med fötterna och på så vis fick han fart och tog sig fram. Eller bak. Felvänd, visserligen men det verkar inte spela någon roll för en sexmånaders charmör.

Sist men inte minst har han fått sitt första skrapsår. När vi besökte Kraft & Hälsa förra veckan. Levi fick upp så hög fart på löpbandet... Nästan. Nej. Han fick ett sår på foten när han satt och lekte på en matta, noga övervakad av Ella som högt informerade Levi blöder! Flygandes i Landstingets hjältecape med plåster och bandage i högsta hugg kom Nurse Converse 2, Mimmi, till undsättning. Tur!

Levi. Just nu sover du i min famn. Ligger så stilla. Du är makalös. Helt fantastisk. Dina ögon blundar, men ibland kisar du lite. Nyfiken. Det har du ärvt av mig, garanterat. Du spottade just ut tutten. Men suger på den ändå, i luften. Som luftgitarr. Tuttgitarr. Din pappa tror att du har en estetisk ådra. Att du blir grym på något instrument, börjar sjunga eller har skådespelartalang. Nåväl. Du får bli vad du vill, bara du är lycklig.

Ditt hår är fortfarande mörkbrunt, men har blivit ljusare. Och manen som du skavt bort tidigare växer sakta men säkert tillbaka. Fint. Du luktar så gott. Och din hud är så mjuk. Kittlig är du också. Tidigare skrattade du nästan alltid när jag kittlade dig på låren. Men nu är det magen. Oj, du kan verkligen skratta. Det är underbart! Du är alltid glad. Med undantag för när du är hungrig. Du har en mat- och sovklocka. Eller, främst en matklocka. Det är ett arv från din pappa. Du är bra på att äta. Sover gör du fint på nätterna och lite varierat på dagarna. Men det spelar ingen roll, det viktiga är att du är nöjd!

Jag kan titta på dig hur länge som helst. Dina ögon är så stora och fina. Och gröna. Och glada. Du har glada ögon. Och långa ögonfransar. Det känns jobbigt inför framtiden. Blotta tanken på att du ska växa upp, få grönska på knäna, börja skolan, fråga chans, köra moped, hånga med tjejer och flytta hemifrån gör att jag får ont i magen. Men allt har sin tid. Nu ligger du hos mig, med lapptäcket och dinglisen. Och Emma Green tog just silver. Du är sex månader på torsdag. Ett halvt år.

Jag pussade dig precis. Du suckade i sömnen. Jag älskar dig.

För några dagar sedan passerade Levi fem månader. Fem månader! Jag är så glad att Johan för tillfället är föräldraledig och får vara med och ta del av alla framsteg. För faktum är att det händer nya saker nästan varje dag! Levi kan nu sitta själv korta stunder men har alltid kuddar eller oss som sarg. Ibland känner jag mig som Ravelli när jag tvingas göra räddningar åt både höger och vänster. Och inte nog med det. I slutet av förra veckan kom Johan hem med en gåstol. Sockergrynet förstod direkt att gåstolen var ett fordon och tog sig genom vardagsrummet och fram till soffan där jag lockade likt en saltsten till en älg med vitaminbrist. Alltså, manji använde sina knubbiga spiror till ben och pinnade på. Nu gick det inte på någon rekordtid som kan ge Usain Bolt konkurrens, men det är ju mindre viktigt. Heja, heja! En annan sak som också har förändrats är Levis sovmönster. Han har ju alltid sovit bra på nätterna men ändå vaknar för att tanka en eller två gånger. Men inte nu längre! Nej, nu somnar han ungefär samtidigt som sista nyhetssändningen innan midnatt och sover fram till morgonkvisten. Underbart! Så har han gjort nu i snart två veckor, så jag tycker jag har rätt att säga att världens åttonde underverk har fått en fin rutin. Och till sist. En liten vit diamant gror i den undre rabatten. Ja, första tanden har snart spruckit fram!

Midsommarafton till ära fick Levi sin första smakportion av banangröt. Av ansiktsuttrycken att döma var det väl ingen höjdare. Men nu några dagar av träning senare går det betydligt bättre! Även om det verkar mer intressant att försöka äta upp haklappen. Konkursförvaltaren av min portabla restaurang har förresten gjort bokslut så nu är den verksamheten finito. Hoppas dock att jag inte är belagd med näringsförbud för framtid, förhoppningsvis lär jag hamna i samma bransch någon fler gång. På tal om mat. Det är så roligt nu när Levi får se flaskan. Han verkar förstå exakt vad som vankas. Står den blåfärgade juvelen inom räckhåll sträcker han på armarna och försöker nå. Och så gapar han. Lilla fågelungen. Pip.

Han strejkade i tre dagar. Efter det gav han upp. Tur att Levi inte är fackombudsman i någon upprorisk förening, jag tror inte de skulle vara nöjda över hans insats. Det jag menar är att min restaurang själv har förstatt sig i konkurs. Dålig likviditet och soliditet. Dock en trogen kund, men som alla vet så krävs det en större marknad för att göra pengar. Jag har börjat med ersättning. Känns så skönt! Jag är tacksam över att amningen har fungerat toppen, för det har den verkligen gjort. Men grabben växer. Ska snart få börja med gröt och smakportioner. Och då känns det bra att innan dess fått honom att acceptera ersättning. Jag ammar fortfarande, främst på nätterna, men ska försöka att trappa av eftersom. Känns som ett beslut som ligger rätt i tiden. Och så länge Levi är nöjd över det han får så är det ju inga bekymmer. Hakuna matata!

Har ju glömt! Levi blev efter dopet uppvaktad ungefär i samma utsträckning som en 50-åring. Dock ej tal, telegramläsning eller käcka dikter på rim om svunna tider och minnesvärda händelser. Nej, livet har ju just börjat för vår lille solstråle.

Han fick pengar, blommor och fina kläder. En riktig outfit perfekt för sommarkvällar med linne, byxa och hood i limegrönt. Sweet! En mysig nallebjörn som jag antar får agera trygghet i framtiden. En hipp och fancy Fulda Bobby car i svart. Snyggare och coolare än originalet! Värsta fordonet! Bästa boken om mig och Pekbibeln. En tavla med den klassiska bilden på skyddsängeln och barnet, ett halsband från Israel och mjukisarna Kiss och Bajs. Och säker något mer som jag har glömt. Hur som haver, jättefina saker! Levi tackar ödmjukast!

Vackerbarn. Den fina bilden har Ida knäppt. Imorgon är det dags för träff med Juni och Meja. Kul! Los amigos!

Idag har jag och Levi varit i Lomtjärn. Levi levde rövare och klättrade likt Tarzan i rep och nät, svingade sig från gungställningen och avslutade med att göra Taj Mahal i miniatyr i sandlådan. Vilken unge! Nja. Riktigt så var det kanske inte. Han sov till och från i vagen under tiden jag och Liza språkades. Trevligt! Efter besöket i den fina lekplatsen begav vi oss mot Klippet för att införskaffa en present till syster.

När jag korsar torget ser jag ett gäng barn i ögonvrån. Plötsigt börjar en av dem att tjoa och tjimma, hoppa och sträcka armarna i luften. Hej! Skriker Ella och kommer springandes. Med henne ett gäng kids. Jag blir nästan lite överrumplad. Åh! Min kusin Levi! säger hon stolt och börjar genas gulla med underbarnet i vagnen. Hennes klasskompisar kikar lite blygt. Då kommer en fröken. Jaha, är han som döptes nyss? Jag svarar och förklarar att Ella och Levi är kusiner. Jo, vi har hört en del om Levi... säger fröken och ler. Fina, fina Ella. Hon jobbar på bra för att göra vår son berömd och känd.

Idag har vi varit på BVC för obligatorisk mätning och vägning. Levis leende tog syster Gunilla med storm och jag hann just berätta att han nästan jämt är på glatt humör, då underläppen började darra och han stämde in i toner lika Bach. Parveln är 66,5 cm lång och väger 7 580 g. Han har med andra ord vuxit 12,5 cm på fyra månader och ökat sin vikt med 3 980 g. Fördubblat sin vikt, med andra ord. Jag förstår inte var detta ska sluta. Lite kuriosa är att jag själv vid ett års ålder var ynka 71 cm och vägde 8 020 g. Ingen tvekan om att han har sin fars gener…

I övrigt har han varit hängig sedan besöket. Grinig och matt, inte alls likt sitt rätta jag. Jag vet inte hur många gånger han har somnat och slumrat. Mina kunskaper i FASS har gjort bedömningen feber. Kanske. Hoppas han är på benen imorgon!

Nu kan jag andas ut. Igår döptes Levi i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Jag har varit nervös i flera dagar. Totalt i onödan. Ceremonin tog ungefär 30 minuter och endast de närmaste var bjudna. Föräldrar, syskon och mor- och farföräldrar. Med andra ord bara känt folk. Men ändå. Prästen Anna-Karin är en kul typ. Lättsam, positiv och glad. Vanlig. Helt underbar. Hon skötte sig med bravur. Kanske inte så konstigt med tanke på att hon genomfört ett och annat dop. Levi var exemplarisk trots att han var klädd i klänning. Inte ett enda ljud. Log då och då och fingrade med sina små händer. Blev extra nyfiken när han vändes på rygg och vattnet sköljdes över håret. Fina Ella var så duktig och hällde upp dopvattnet, torkade Levis man och tände dopljuset. Så söt. Själv bet jag mig i tandköttet för att hålla tårarna borta när fröken Thorngren pratade om vattnet som färdats lång väg för detta dop. Och när Ingegerd med sin otroligt vackra röst sjöng Handens fem fingrar. Då blev det jobbigt. Och inte bara för mig, Levis fastrar tjöt med i bänken. Otroligt fint, alltihop. Vi är jättenöjda!

Efter kyrkan drog vi vidare till Konstgården där vi käkade smörgåstårta, marängtårta och fika. Och kaffe. Här måste jag passa på att ge mig själv en eloge. Porslinet som fanns på stället räckte inte. Och jag är inte så förtjust i udda dukningar vid speciella tillfällen. Men, samlare som jag är så är jag stolt ägare av ett större parti porslin med symbol DUF. De ungas förbund, EFS första ungdomsförbund som bildades 1902. Kyrkporslin. Det prydde den vita pappersduken tillsammans med prickiga servetter i ljusblått, termosar i pastell, klara ljuslyktor och levande blommor. Fint och enkelt. Att termosen och servetten matchade klockrent är det förmodligen bara jag som noterade, men den vetskapen räcker. Mätta och mycket belåtna hade vi avslutat det hela, städat lokalen och checkat ut runt 17.30. Effektivt!

Idag har jag känt en så stor tacksamhet till alla runt omkring oss. Alla som tycker om oss, hjälper till och bara finns. Det känns så skönt i hjärtat.

Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du.