åttiotrenollettnollfem

Levi. Just nu sover du i min famn. Ligger så stilla. Du är makalös. Helt fantastisk. Dina ögon blundar, men ibland kisar du lite. Nyfiken. Det har du ärvt av mig, garanterat. Du spottade just ut tutten. Men suger på den ändå, i luften. Som luftgitarr. Tuttgitarr. Din pappa tror att du har en estetisk ådra. Att du blir grym på något instrument, börjar sjunga eller har skådespelartalang. Nåväl. Du får bli vad du vill, bara du är lycklig.

Ditt hår är fortfarande mörkbrunt, men har blivit ljusare. Och manen som du skavt bort tidigare växer sakta men säkert tillbaka. Fint. Du luktar så gott. Och din hud är så mjuk. Kittlig är du också. Tidigare skrattade du nästan alltid när jag kittlade dig på låren. Men nu är det magen. Oj, du kan verkligen skratta. Det är underbart! Du är alltid glad. Med undantag för när du är hungrig. Du har en mat- och sovklocka. Eller, främst en matklocka. Det är ett arv från din pappa. Du är bra på att äta. Sover gör du fint på nätterna och lite varierat på dagarna. Men det spelar ingen roll, det viktiga är att du är nöjd!

Jag kan titta på dig hur länge som helst. Dina ögon är så stora och fina. Och gröna. Och glada. Du har glada ögon. Och långa ögonfransar. Det känns jobbigt inför framtiden. Blotta tanken på att du ska växa upp, få grönska på knäna, börja skolan, fråga chans, köra moped, hånga med tjejer och flytta hemifrån gör att jag får ont i magen. Men allt har sin tid. Nu ligger du hos mig, med lapptäcket och dinglisen. Och Emma Green tog just silver. Du är sex månader på torsdag. Ett halvt år.

Jag pussade dig precis. Du suckade i sömnen. Jag älskar dig.