100211
Min graviditet kan liknas vid en räkmacka med extra majonäs. Det finns inte mycket att klaga på. Nästan ingenting alls, egentligen. Lite ryggont och elva dagars extra bärande. Ja, det var det. Själva förlossningen har också varit på skaldjursnivå. Här kommer en sammanfattning av Kruts storslagna entré till verkligheten.
Klockan 00.25 blev vi tilldelade rum 2 på förlossningen. Jag hade då haft tydliga värkar i ungefär tre timmar. Känt på mig tidigare under dagen att det varit något skumt på gång. Haft sammandragningar, ont i ryggslut och ljumskar. Pain. Punkt. Vi landade i Sunderbyn efter en mycket väl utförd körning av Johan. Tack till den som uppfann farthållare. Väl mött av kutryggade barnmorskan Vibeke med dansk brytning togs vi emot och fick direkt göra CTG. Efter en halvtimmes koll med vad som kändes som flygplansbälten på magen, var jag öppen fem cm. Hade regelbundna värkar hela tiden men eftersom jag aldrig varit med om denna enorma upplevelse tidigare, var det svårt att inse hur nära bebis vi var just då. Jag mådde otroligt illa under värkarna och var tvungen att kasta upp, som det så fint heter. Efter det blev jag som en ny människa. Tackade också ja till lavemang. Kändes inte som att jag ville få två leveranser under själva krystandet. Det är ju barnet jag ville åt, inte nummer två. Funkade skitbra.
Tanken var att jag skulle hinna duscha eller bada. Men där gick jag bet. Efter klyxet blev värkarna hysterisk olidliga. Smärta. Nu var jag öppen sju cm. Jag meddelade barnmorskan att jag helt och hållet överlämnade mig i hennes vana händer och hade inga förutbestämda val gällande smärtlindring. Lustgasen blev min bästa vän och tack vare den kunde jag på något oförklarligt sätt sova mellan värkarna. Det var ljuvligt. Och lustgasen var ljuvlig. Johan var imponerad av mig. Jag var trött som en sengångare. I övrigt försökte jag slappna av, fokusera och andas. Och så bad jag.
När jag var öppen nio cm tog de hål på hinnorna och fostervattnet forsade ut. Forsade var kanske överdrivet, men det kände som en mindre skurhink. Varmt. Barnmorskan fäste en elektrod på huvudet för att fortsätta mäta hjärtljudet. Efter ett tag, har ingen uppfattning om verklig tid, kände jag att allt ändrades. Det var dags för att krysta. Aldrig någonsin har jag trott att jag besuttit en sådan kraft. Var finns den vanligtvis? Transformerssängen byggdes om för att passa till själva utdrivningen och jag låg på rygg med benen i vädret. Inte bara benen, förresten. Vibeke arbetade lugnt och metodiskt och efter några kryst informerade hon om att jag kunde känna barnets huvud. Gah! Jag röck till och blev nästan rädd när jag sträckte fram min hand. Äntligen skulle Krut komma ut! Det ser ut som att han har på sig en vintermössa, sa den andra barnmorskan, Sigrid. Jag trodde hon överdrev. Jag blåhöll i Johans handled och det kändes som att jag besatt samma kraft som vilken seriehjälte som helst. Saknade bara en färgglad mantel och tight trikå. Johan assisterade mig med lustgas, peptalk och fanns bara till. Kände sig själv hjälplös, men jag tycker han gjorde ett kanonjobb!
Klockan 04.28. Från ett kryst till ett annat, och så var huvudet ute. Jag kände ena axeln, hörde ett skumt ljud och plötsligt var hela den lilla kroppen ute ut min kropp. Upp på min mage. Det är en pojke, hörde jag Johan säga. En pojke. Vår pojke! Och vintermössa var ingen överdrift! En rejäl brunsvart kalufs och två stora ögon som tittade på mig. En mun som skrek. Han var så fin! Johan klippte navelsträngen och jag blev sydd med två, tre stygn. Drog några sista andetag av gasen och hann i ruset glömma bort att jag just fött barn. Blev paff när det avtog och en liten miniatyr låg inlindad på min mage. Krut!
Efter mätning och vägning konstaterades Krut till en vikt på 3 600 g och 54 cm över havsytan. Vid mätningen låg måttbandet felvänt och jag avläste först 75 cm. 75 cm!Trodde jag skulle svimma. Men insåg strax att det var fel. Tur... Johan var rörd och tårarna rann, jag kände ett lugn och allmän frid. Lycka! Tacksam över att få ett så välskapt barn med tio fingrar och tio tår.
Idag är vår ännu namnlöse son fem dagar. Han är söt som en karamell, liten och formbar som krusidullet på ett paket och fantastisk fantastisk. Och han blir bara bättre och bättre för varje dag som går. Var ska detta sluta? Vi är världens lyckligaste.
PS. Självklart gjorde det hela ont. Men smärtan är absolut av den grad så att man klarar av att uthärda den. Absolut ingenting att känna panik inför. Nu hade dessutom jag turen att tilldelas en snabb förlossning, vilket också gör det hela till en mycket positiv och bra upplevelse. Men det viktigaste av allt är den egna inställning, för det är den som leder en själv genom hela projektet. Helt klart en kraftfull upplevelse som jag hoppas att jag får vara med om fler gånger!
ja du har verkligen rätt det är en smärta som är överkomlig och som man fort glömmer när man inser vad det är för underbart man får för besväret
Ja så fick jag gråta igen... Tack för morgonens rensning av tårkanalerna... LÄngtar efter Krut, kommer förbi nån dag...
Anna, att läsa sin blogg är en riktig fröjd.
Sättet du skriver på är så enkelt, genialiskt.
Keep up the good work!! Och ännu en gång, stort grattis till lilla "Krut" Hade det blivit en tjej hade ju Johanna passat great, era namn i en mix combo. Men nu blir ju det svårt; tycker ni ska ta namnet Torsten, hahaa. Det hette min fisk och han var älskad från första stund :)
Man ska väl egentligen inte gråta när man läser om det vackraste en förälder upplever i livet, men det var just det jag gjorde, grät alltså. Men det var lyckans tårar och minnets tårar. Det är sagolikt vackert att få ett barn!
Tänkte när jag läste detta inlägg att nu måste jag kommentera ingen fast jag försöker låta bli=) Å sen när jag klickar på kommentar så har alla skrivit samma... Jag har aldrig förstått mig på bloggar tidigare, tänker -vem skulle vilja läsa om mitt trista liv;) Men det är sättet du skriver på Anna! Trodde jag skulle sluta besöka din blogg när vi inte längre var i samma tillstånd men det går liksom inte låta bli:) Sen så har Johan också lyckats få mina kinder blöta. Å de vill inte säga lite för jag gråter ALDRIG! Såg hans inlägg på facebook å de var så rörande, kanske just för att det inte är så vanligt att man ser killar skriva så. Å så lite för att jag inte upplever Johan som en sån känslo kille;) Å så måste jag skriva dom där orden som alla säger: NJUT, NJUT, NJUT, de går så grymt fort. Jag låg nyss där å hade fått min första kille å han fyller 11år nästa gång! Man fattar inget! (fast dom är underbara när dom är stora också)
Oj, de var jag som skrev det förra, glömde visst att fylla i namnet=)
Oj, det är är väldans tacksamt och roligt att få cred för skrivandet! Men det är ju så kul så jag kan inte låta bli. Det är inte i de svåraste orden som de bästa meningarna kommer fram, utan i enkelheten. Och det är väl så jag försöker skriva om livet. Kul att det uppskattas! :)
Vibecke är en kund till mig och Sigrids syster är farmor till våra bästisars barn (hängde du med?) Toppen kvinnor där på förlossningen, du inräknad såklart!
Kram!
Nämen! Vilka sammanträffanden! Ja, de var helt underbara, hela bunten!
