åttiotrenollettnollfem

I fredags somnade Lasse in. Mormors bror. Den framåt och sociala storfiskaren från Selsborg, givmildheten personifierad och som kusin Josefine uttryckte sig, Släktens symbol. Jag minns så väl hur jag som barn storögd såg på när Lasse och hans bror hämtade en alldeles nyfödd kalv från hagen. I skottkärra en varm sommardag. Hur de ropade Kossöta till kossorna, hässjade hö och dividerade om årtal gällande traktorer. Som svarade 71017, i luren och var fenomenal på att läsa dikter. Som när vi gifte oss. Där, mitt bland kaffe och sötsaker reste han sig upp och läste två fina texter. Ur minnet. Med i inlevelse, takt och känsla. Makalöst. Men det finns en dikt som är unik. Som han lärde Amanda utantill som 6-åring och som han faktiskt läste för mig och mormor sista gången jag träffade honom för ett par veckor sedan. O vad allt i år gått fort... Inte alls med samma styrka och ton. Utan svagare. Men varenda vers. Just då visste jag att det var sista gången vi skulle ses. Lasse. Vila i frid.

Du kan vara full av tillförsikt och hopp, du är beskyddad och sova tryggt.
Job 11:18

Flygtaxi, SK2003 och SK3673. Destination WTCE, Hamburg, Deutschland. Transfer till Hamburg Renaissance Hotel. Morgondagen bjuder på förverkligandet av månader av förberedelser. Dagen därpå kommer det omtalade isblocket på plats. Förhoppningsvis i rätt form. Sedan är det klädkod, finskor och möten med nya människor och potentiella kunder i dagarna tre. Dock trist att behållningen av fyra års tyskalektioner är dialoger om Sabines Guburtstagsparty och Tobias Altman...

Irritationsmoment. Sociala medier som gör mig asocial och istället för att uppmuntra till ytterligare kontakt får mig att ifrågasätta varför jag alls vill ha med personer att göra. Pippilotter på östrogenbärare som är äldre än 12 år. Långa köer. Byråkrati. Och. Att jag glömt förnya mitt pass efter namnbyte. Vilket innebär en provisorisk variant för 980 riksdaler som enbart är giltigt under nästa veckas tripp. Känns sådär. Men jag vill inte bli stoppad en brysk man med läderhosen, snärtig mustasch och plasthandskar. Alternativen är få. Men. Det finns ljusglimtar också. Fina sådana!

Förlagt, förträngt och förhastat. Det är vad jag har gjort de senaste dagarna. Sanslöst. Förvirrad, check.

Uppdatering av entréplan närmar sig. Min moodboard består av mönstret virrvarr, kulören silverpil och en strösslad golvmatta med industrikänsla. Vita släta skåpluckor med enkla rostfria beslag och ett bulligt kylskåp i avvikande färg. Strömbrytare som andras en svunnen tid, stringhylla och slipade och lackade tiljor. Fönster i både vågrätt och lodrätt läge, Arne Jacobsens skönheter och en gemensam planlösning med öppna ytor och putsad vit murstock i mitten. Ungefär så. Men. Tapeter är ett gissel. 90 % av all väggyta kommer att kläs i vitt eller ljusgrått. Inget beslut som får pris för bästa innovation men enkelt och tidlöst. Trist. Resterande 10 % med fördel ha lite karaktär. Undra vilken?

Tänk stort. Tänk drömmar. Inga begränsningar, dragna streck på kartan och redan förutbestämda angivelser. Tänk regnbågens alla färger, volym, lockar och våfflat. Fjädrar och en uppstoppad rovfågels sista stund i livet innan en iller hugger till. Änglavingar, fluff och flätor. Tvinnade testar, tuperade toppar och markerade nyanser.

Underbara lillasyster! Så tänkte hon och presenterade fantastiska modeller i kvällens frisyrvisning tillika slutprodukt av pågående projektarbete. För momentet i klädd i klar rosaorange kreation, matchad med page i cerise ton och utstrålning de luxe. Förgstark personlighet i dubbel bemärkelse. Röd tråd, check. Tankeverksamhet utanför boxen, check. Kreativitet och uppfinningsrikedom, check. Rätt yrkesval, check. Stolt familj, check. Och. Som Danny sjunger You're amazing, amazing. You're a a a amazing! Älskar dig. Världens finaste! Mamma hade varit så stolt över dina prestationer!

För några veckor uppstod ett magiskt ögonblick. Levi upptäckte månen. Pekade och tittade storögd på den gigantiska lampan som lyste upp i vintermörkret. Vi stod ute och jag höll i honom och berättade om månen och stjärnorna. Déjà vu. Plötsligt är jag själv liten igen. Sitter på broräcket till det senapsgula huset i Selsborg hos min mammas morbror Bengt. Han står bakom mig och pekar upp mot den mörka himlen och berättar om gubben i månen. Mitt första minne av månen. Tillbaka till verkligheten. Sedan den stunden är vår nyfriserade tvååring fascinerad av rymden. Föredrar Leonardo DiCaprios röst i dokumentären om det stora eviga framför tecknat. Pratar om Särnorna, Taket och Himjen. Och igår. Då vi kikade på månen igen. Då kom de fina orden. De finaste jag hört. Dessutom rekord i antal ord i ett sammanhang. Månen flyger luften. Blåsa månen. Och så blåste Levi. Som om månen var rester av en torkad maskros som virvlade i det fria. Ett dammkorn i oändligheten. Stort. Ett ögonblick att förvara närmast hjärtat.