120328
I fredags somnade Lasse in. Mormors bror. Den framåt och sociala storfiskaren från Selsborg, givmildheten personifierad och som kusin Josefine uttryckte sig, Släktens symbol. Jag minns så väl hur jag som barn storögd såg på när Lasse och hans bror hämtade en alldeles nyfödd kalv från hagen. I skottkärra en varm sommardag. Hur de ropade Kossöta till kossorna, hässjade hö och dividerade om årtal gällande traktorer. Som svarade 71017, i luren och var fenomenal på att läsa dikter. Som när vi gifte oss. Där, mitt bland kaffe och sötsaker reste han sig upp och läste två fina texter. Ur minnet. Med i inlevelse, takt och känsla. Makalöst. Men det finns en dikt som är unik. Som han lärde Amanda utantill som 6-åring och som han faktiskt läste för mig och mormor sista gången jag träffade honom för ett par veckor sedan. O vad allt i år gått fort... Inte alls med samma styrka och ton. Utan svagare. Men varenda vers. Just då visste jag att det var sista gången vi skulle ses. Lasse. Vila i frid.
Du kan vara full av tillförsikt och hopp, du är beskyddad och sova tryggt.
Job 11:18
