åttiotrenollettnollfem

Har just haft besök av kollega/vän/hundägare Ulrike. Med sig hade hon färgglada tulpaner och boken Livet av Lennart Nilsson. Vi har druckit kaffe och surrat om allt och inget. Tack Ulrike!

Jag hade planerat att skriva något spännande och kreativt inför helgen. Istället blir det en förmaning. Nästa gång du flyger, undvik för kung och fosterland de två sista raderna. Jag blev igår omplacerad till rad 33, sätet närmast rutan. Det är i särklass den sämsta platsen. Utsikten består av en flygplansmotor och ljudnivån är också därefter. Dessutom finns det ingen möjlighet att se säkerhetsdemonstrationen. Horribelt. Känns som att städet, hammaren och stigbygeln ligger i ruiner i hörselgången. Alltså, paxa platserna i mitten av flygkroppen.

Förövrigt har jag räknat ut att jag sedan årsskiftet har jag flugit 20 vändor. 20 starter och 20 landningar. 20 säkerhetsdemonstrationer. Jesus, det är rekord. Varje gång försöker jag memorera texten, men den fastnar aldrig. Det enda jag vet är att det mesta finns In the seatpocket in front of you. Det kanske räcker så.

Idag borde jag belönas med en stor pokal av glittrande guld. Jag har kört genom hela Göteborg, under Götatunneln (bara en gång) och raka vägen till Landvetter Flygplats utan minsta felkörning. Jag har varit ett med den lilla Golfen i blågråmetallic. Vi har saxat mellan filer till höger och vänster, totalt radiostyrda av Astrid, min nya bekantsap i gps:n. Likt en puck som följsamt smeker isen vid hockeyslutspel, har vi hjältemässigt åkt från punkt a till punkt b. Utan bekymmer. Till och med så klockrent att tankmätaren började blinka när jag närmade mig mitt slutmål. Jag är ett föredöme i trafiken.

Dock är jag inte lika föredömlig kunskapsmässigt när det gäller bilmärken. Under mina tidigare resor i dessa trakter har jag alltid kört samma typ av bil. En Golf. Ändå kommer jag aldrig ihåg vad modellen heter. Johan frågade sist vilken bil jag körde. Jag svarade att jag härjade på vägarna i En liten Passat. Harkel, pinsamt. Nåväl, mitt sinne för bilmärken är jag helt medveten om. Inget att skryta om direkt. Men ändå kul.

I övrigt har det varit en bra tripp. Jag har bott i Falkenberg i två nätter och sovit på ett mysigt familjeägt hotell som serverade frukost i grönt porslin med guldkant och checkade in gästerna i en vanlig hederlig gästbok. Ätit god mat i Halmstad tillsammans med kollega Magnus och sist men inte minst, träffat kunder som inte alls verkar jobba i lågkonjunktur. Känns skönt och borde båda gott inför framtiden.

Söta svägerska Lisa är nu sjukskriven i sex veckor. Snart kommer lilla bebisen. Jag längtar obeskrivligt mycket. Lycka.

Sitter på jobbet i telefonmöte. Läser en post-it från Johan där det står Kan du sätta in kabeln till motorvärmaren? Jag älskar dig! Puss puss. Det är de små grejerna i vardagen som räknas. Tänkvärt. Även små siffror kan bli stora ekvationer.

Jag måste bara få skryta om min systers skrivtalang. Blunda och förnim ögonblicken. Magiskt!

Vad ska jag bli egentligen? I det stora hela så har jag då ingen som helst aning! Jag vet knappt vad jag vill gå på gymnasiet. Jag har ju sökt frisör eftersom att det är det som lockar mest, men man vet ju aldig om man kommer in. Efter gymnasiet skulle jag vilja gå en Make Up Artist utbildning i Stockholm och bo där. Senare kanske resa omkring och se världen i ett år. Jag vill till Kalifornien, Usa, och helst till San Clemente och Los Angeles, haha. Jag vill till New York och Thailand, Kina, Paris och andra ställen där jag kan se vackra ting och finna lycka. Efter livet leker-episoden flyttar jag hem med en massa inspiration och kunskap till Muskus där jag och min man bygger en fin, stor villa. Vi har nog kring 3 barn som är friska och mår bra. De springer runt på gården och ner till sjön som bara är ett stenkast iväg. Där har vi en stor fin brygga! Och en liten eka. När man kollar upp mot huset ser man något vackert med många, stora fönster och en gigantisk balkong. Stilen är ganska gammeldags och hemtrevlig. Mycket snirkliga former kring bron och knutarna. Kanske är huset vitt. Jag är intresserad av inredning och blommor. På fritiden planterar jag och står i hela dagarna, vilket har resulterat i att vi har en skördeträgård med blommor i alla de färger och former och ett eget jordgubbsland. Kanske några slitna mjölkkannor eller gamla trähjul vid vägkanten för att få den rätta känslan. Ja det vill jag ha! Det ska lukta nybakta bullar i köket som är stort och luftigt med vacker utsikt över sjön så att jag kan se var barnen håller hus. De leker med kaninerna som vi har vilt springandes på gården. Den yngsta bebisen heter Meja och hon är bara några månader gammal. Hon ligger förstås i den gamla vaggan som pappa gjorde åt Anna när det begav sig, och inlindad i vitt med spetskant sussar hon sött. Vi blandar gammalt med nytt så att det ändå ser fräshcht ut. Jag älskar att baka och laga mat och så fort det vankas kalas eller främmande är det fika! Sommarefterrätten är självklar. Jordgubbar och glass på bryggan. Eller kanske en paj. Olle och Lisa kommer över och fikar. Kanske Anna och Johan också. Mannen är händig och fixar. En kärleksfull far som gillar att umgås med famliljen och vännerna. Och så vaknar jag.

Text från Amandas blogg

Nu backar SVT: Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist kommer tillbaka till bioduken.

Del två och tre av "Millennium"-trilogin får biopremiär redan till hösten.

Från början skulle del två och tre, "Flickan som lekte med elden" och "Luftslottet som sprängdes", bara visas i Sveriges Television och ges ut på dvd. Så sent som för en månad sedan var SVT:s exekutive producent Gunnar Carlsson benhård på den punkten:

- Om man kommit överens om ett avtal så är det vad som gäller. SVT arbetar för våra tittare med våra tittares pengar och gör inte biofilmer utan tv, sade han till TT Spektra inför biopremiären på film ett, "Män som hatar kvinnor".

Men på fredagen kom helomvändningen. I ett pressmeddelande skriver SVT att filmerna ska gå upp på bio i höst. Orsaken är en "direkt vädjan" från Filminstitutet som vill att Stieg Larsson-trilogin ska rädda "ett mycket svagt svenskt bioår".

Jag ska minsann stödja Filminstitutet och se till att Sverige inte får ett svagt bioår!

Text från nyheter.se.msn.com

Just nu finns det två saker som snor energi av mig. Det är lågkonjunktur och fakturan på en oanständig summa pengar. 

Helt förståeligt så är ju lågkonjunktur inte en biff som gymnasieekonom Berggren kan råda bot på. Men jag är irriterad på att tankar går i moll. Ungefär som att jobba i en målarburk med takfärg. Halvmatt och trögarbetat, men ger ett fint resultat om du har kraft att ta dig i mål. Efter viss nackspärr och arbetande i oanständigt klimat. Inte plättlätt.

Fakturan som öppnades på Johans 30-årsdag trodde jag först var ett skämt. Ett skämt värt kring en månadslön. Efter kontakt med diverse statliga organisationer slog jag en signal till fakturans referens. En man men god verbal förmåga och inga som helst skrupler. En man som går mig på nerverna. Nu är det krig. Jag är beredd.

Jag kan verkligen störa mig dem som lyssnar på musik och har så hög volym att det mesta av oväsendet hamnar utanför de alldeles för stora, eller små hörlurarna. Grymt irriterande. När jag idag klev på bussen för att åka hem fanns det en plats ledig längst fram. Där satt sedan tidigare en kille. En kille som jag tror är lite annorlunda och ser väldans snäll ut. Som en nallebjörn fast i människogestalt. Jag frågade om jag kunde sitta där och han svarade högt och tydligt Javisst, var så god och sitt. Han är uppfostrad tänkte jag, och ägnade en tanke åt de andra ungdomarna som sitter längre bak och alltid låtsas sova över två säten. Jag slår mig ned bredvid honom. Det är då jag hör oväsendet. Musikläckage. Försöker med mitt tränade SingStar-öra precisera vad det är han lyssnar på. Genom den mörkhåriga killens lurar strömmar Bara hon älskar mig, en Lena PH-hit och Se på mig med med Jan Johansen. Lurarna är inte kopplade till en minimanick i sockerbitformat, utan till en vanlig hederlig freestyle. Killen lyssnar alltså på blandband. Under vissa låtar spolar han, byter sida, och till och med byter band. Jag slutar bry mig om musiken. På något sätt blir jag berörd. Av killen som är annorlunda. Han är den han är och verkar nöjd med det. Det är något att ta till sig. Osammanhängande, men viktigt.

Helgen har som vanligt passerat alldels för fort. Har kommit på att det går lättare att jobba om jag hela tiden har mål att se fram emot. Dagens mål är fika kl 09.00, lunch kl 11.00 och fika kl 14.00.

Tyvärr har jag knappt varit ute under helgen trots det himmelska vädret. Har istället satt vårt förhållande på prov genom att tapetsera tillsammans. Första gången för både oss båda. Vi överlevde proceduren med den enfärgade tapeten och klarade projektet med bravur. Blev hur fint som helst! Inga större bekymmer och jag bet mig i kinderna de gånger jag trodde det skulle gå åt skogen. Men icke. Johan förvånar mig hela tiden. Han är inte så ohändig som jag trott. Skönt, eftersom jag redan planerar nästa rum...

Insåg mellan tapetvåderna att jag är en person som hela tiden blickar framåt. Medan Johan snitsade till våden rätt och riktig, hade jag redan i mitt huvud satt upp näsa våd och planerat inför nästa ingrepp med rakbladet. Vi är ett bra team.

Rebell. Smaka på ordet. Rebell. Låter som en ost. Jag åt hårdbröd med rebellost till frukost. Lite som ett efternamn också. Anna Rebell. Inte klockrent.

Jag känner mig grå och eländig. Hoppas mormor kan ge mig lite energi, jag och Johan ska dit i eftermiddag. Äta världens godaste potatis och köttbullar och dricka kaffe ur sommarblommigt porslin. Mormor är fin.

För några timmar sedan var jag en sväng på byn och gjorde några ärenden. Trivsamt. På vägen hem stannar jag vid en skylt som visar väjningsplikt. I mitt vänstra synfält ser jag en kvinna komma gående med en lös tax i släptåg. Nåja, mitt otränade hundöga registrerar rasen tax.  Hur som helst, plikttrogen som jag är stannar jag vid skylten men blir sedan otroligt irriterad på den lösa hunden som springer över vägen. Vägen som jag ska köra på. Jag gasar. Kvinnan ryter högt, så högt att jag hör det inne i mitt säkra och helsvenska fordon. Jag blir het. Det är inte mitt fel att kvinnan inte använder koppel på sitt husdjur, som sig börs. Jag tittar på henne och tänker ofina tankar, skakar på huvudet, och kör vidare.

Jag har redan filat på en insändare till Piteå-Tidningen som ska signeras med mitt namn. Jag hatar lösa djur. Främst husdjur, med tanke på att det skulle se lustigt ut om alla domherrar satt kedjade i trädkronorna...

Jag har kommit fram till en klok slutsats. Vore jag målare skulle jag frånsäga mig alla projekt som innefattade målning av tak. Fruktansvärt. Smärta. Funderar starkt på att utveckla en stödkrage med stänkskydd. Garanterat storsäljare. Dock blir resultatet häpnandsväckande. Ljust och fint. Vitt är vackert.

Igår firades världen bästa Johan som fyllde 30 år. Tiden går fort när man har roligt! Gav bort en resa till min favorit, så nu hoppas jag att han väljer ett intressant resmål. En tripp till hösten skulle sitta fint. Kanske checka av ytterligare ett av världens sju underverk, jag har ju sex mål som ännu är osedda. Hoppas, hoppas!