åttiotrenollettnollfem

Att livet är skört är jag medveten om. Jag har upplevt det själv. Det tysta och tomma som plötsligt uppstår. Någon fattas. En tom plats. Kvar är bara ekot av det som tidigare varit verklighet. Obegripligt. Det finns inga ord som tröstar men salta tårar gör det lättare att ventilera. Omsorg och närhet ger styrka. Ett svart hål. Klockan tickar i periferin. En påminnelse om att livet fortfarande pågår. Puls. Ett nytt kapitel med förändrade förutsättningar, en fortsättning på ett avslut. Surrealistiskt. Det som var presenes övergår till imperfekt. Men hjärtat glömmer aldrig. Där lever minnet kvar. I nutid. Alltid.