åttiotrenollettnollfem

Dagarna i livet har sannerligen skiftande innehåll. Idag sitter jag i min lya med vita väggar, möbler i björkfaner och artificiellt ljus. Det enda ljudet som hörs är mina flinka fingrar som dansar över tangentbordet, rappa steg i korridoren och datasurr. Här värmer jag gårdagens middag i ett mindre kärnkraftverk och dricker kaffe från en maskin vars resultat förmodligen inte skulle få en barrista att jubla över malligt diplom. Annat var det igår. Då var jag stationerad på ett liggunderlag i en glänta med utsikt över isbeklädd sjö. Med både sol och rök i ögonen. Tillsammans med fina människor som jag gilla att hänga med. Där naturen levererade ett snödjup som fick bröderna bäver att plötsligt agera tio år yngre. Och där grillad korv framstod som en bit av gudomligheten. För att inte tala om kaffet. Som sagt. Skiftande innehåll. Nödvändigt för att uppskatta guldkornen och minnas dem dagar då livet känns fyllt av gråsten och damm.

Vilken dag! Skotersafari med djurparken i blek men värmande vårvintersol. Surf och fastkörning. Pudersnö, djupsnö och röda äppelkinder. Rekord i antal kilometer bakom styret. Hurra! Kaffe, semlor och överdrivet intag av onyttigheter. Premiär av nya vitvaror som resulterade i himmelsk plankstek. Klädkod underställ och raggsockar. Med andra ord. Furstedömet levererar!

Som fantast av kungahuset kan jag bara älska hysterin. En söt liten prinsessa är född och Mina känslor är all over the place är numer klassiskt. Äntligen! Tronarvingen. En ny generations Hagasessa som ska baka pepparkakor i direktsändning och graveras på mynt. Galet. Underbart. Länge leve den svenska monarkin. Salut!

Nu ser jag fram emot varumärkesexponeringar och kungliga hovleverantörer. Undra vad som faller nykomlingen Bernadotte i smaken? Kanske har drottning Silvia stickat en mundering i rosa? Kanske har kungen täljt en skallra i ebenholts? Oavsett position så är de är ju faktiskt människor. Som väntat, längtat och sett fram emot det lilla livet. Och. Nu är hon här flickebarnet vars namn avslöjas under morgondagen. Amen.

Johan moppare är som en slumrande vulkan. Ett skal av säkerhet och kunskap. En inre kärna av glödande materia.

Ja. Jag hade inte kunnat sammanfatta det bättre själv. Evas hyllning till sina medarbetare efter händelserika år i brödfabriken går inte av för hackor. Elva sidor av intryck, uppfattningar och personbeskrivningar. Som de allra flesta instämmer i. Om glesa garnityr, sneda glasögon och feta plånböcker. Avlösta förälskelser, icke flyttbara människor och utrotningshotade bevarelsedrifter. Lösningen på frågor om nedläggningshotade skolor, polarkraften, hjältar och fantastiska allitterationer. Som jag önskar att jag själv skrivit. Och om den återkommande kärleken som verkar ha en särskild plats i bageriet. Där hemlighetsmakeri inte hjälper när förälskelsens glöd står högt i tag. Damen har rätt. Det har jag ju själv fått erfara. I år är det faktiskt tio år sedan mitt hjärta slog en flickflack med direkt följande trippel saltomortal. När vi bulkade små runda kakor och berget av bröd aldrig tog slut. Där sa det klick. Nåväl. Det är en annan historia. Hur som helst. Tillbaka till anekdoterna. Underbar text som får mig att skratta, rensa tårkanalen och faktiskt längta tillbaka till linjen. Fem polarpärlor av fem möjliga!

-32,9. Charmigt!