åttiotrenollettnollfem

Nu är jag på benet igen! Med min opererade fot i gips och bandage, på kryckor och smärtstillande. Operationen gick finfint och jag var i dvala bland molnen uppe hos kosmoskatten under tiden. Hörde någonstans långt borta ljudet av en cirkelsåg. Läkaren tyckte jag var på gränsen till för ung för att genomföra operationen. Ung? Under dagen var det visst jag och en kvinna född 1939 som fick det utskjutande partiet av mellanfotsbenet avmejslat, genomsågat och tån uträtad. När Gud skapade mig måste han ha haft en gammal version av fotvalv som inspiration. Typsikt.

Nå. När bedövningen släppte på kvällen var jag inte så kaxig längre. För mig som i vanliga fall aldrig har ont i kroppen, förutom benvärk utan växande effekt, har detta varit och är, en upplevelse utan motstycke. Huga. Men. Jag ska inte klaga. Jag har hamnat på all inclusive i mitt eget hem. Markservicen på Norrabyvägen 9 är top notch. Johan är ett fantasktiskt manligt hustruämne. Han hämtar saker, lämnar saker, fyller på drickbart och delar vita piller. Värmer vetekudden oavsett tid på dygnet, håller ställningarna och låter mig vila med foten i högläge. Hela tiden. Jag som inte tycker om att vara andra till last har rätt svårt för detta. Visst. Det är skönt att bli ompysslad, soffhänga och nöta Sons of Anarchy. Men det är inte optimalt. Ineffektivitet är inte mitt signum. Men. Långsamt leder också någonstans!