åttiotrenollettnollfem

Igår tände jag och Levi ett ljus på mammas grav. Jag berättade för honom att mormor är i himlen. Härmapa som han är började han genast Molmol och imjen! När jag efter en stund sa att vi skulle säga hej då, vinkade han till gravstenen och började snacka om dodin, alltså godis. Mitt hjärta slog en råbandsknop. Ibland kommer den över mig. Orättvisan. Kanske mer nu när jag själv är mamma till ett liv. En del av mig.

Jag och mamma stod varandra nära. Vi hade en rak och ärlig relation. Hon var levnadsglad och tempramentsfull. Med bruna altera ögon och ett vackert snett leende. Antog gärna nya utmaningar och uppmuntrade mig att upptäcka världen. Att ta för mig, vara äventyrslysten och ständigt komplettera min kunskapsbank. Vi är så lika varandra. Jag har mammas ögon och Amanda har mammas mun. Och inte bara det. Hela hon är en enda hyllning till ljuset vars låga slocknade alldeles för tidigt. I tio år har hon varit ifrån oss. Om fem dagar skulle hon ha fyllt 50 år.

Att mamma är en del av mig innebär ju också att en del av mamma finns i Levi. Kanske just därför som även han har ett snett leende? Jag har nämnt den tidigare. Boken Till min älskade dotter. Orden får mina ögon att tåras. Men samtidigt fylls jag av glädje. 

Jag är evigt tacksam för att en del av mig lever i dig och att du för mig vidare in i en framtid jag inte får uppleva. Jag finns dig — men ändå är du bara dig själv!

Nu måste jag rensa tårkanalen. Kontentan i min känslosamma yttring. Var tacksam och ödmjuk inför livet. Ibland tar det en helt annan riktning än du trott och hoppats på. Men. Du är aldrig ensam!