åttiotrenollettnollfem

Jag är liten, har synfel och ibland så snabb att jag ser ut att flyga. Vore jag ett djur skulle det rimligen vara en fladdermus. Det som säger emot min teori är att jag föredrar att sova på natten. Jag har ett stort sömnbehov och sover så länge jag kan. Fram till samvetet vaknar och jag inser att jag borde göra något vettigt av dagen. Levi delar inte mitt behov i samma utsträckning. Femminutersmetoden har fungerat klockrent med undantag för några bakslag. Inga problem. Han somnar oftast direkt eller inom några minuter. Mycket väl godkänt.

Nu har han dock börjat med en underlig rutin. Nämligen att vakna mitt i natten. Antingen är han ledsen och grinar eller så pratar han på sitt oförståeliga språk eller så står han upp i spjälsängen och väntar tills jag hämtar över honom till vårt hav av fluff. Där han i princip alltid somnar om direkt. Men. Inte natten till idag. Levi vaknade och jag humpade över honom. Han somnade inte. Istället låg han och snorade, hostade och dreglade i våra renbäddade sängkläder. Vände sig om. Satte sig upp. Nös, snorade och hostade lite till. Ungefär som fontänen i Lomtjärn. Klockan 01.06 var mitt mått rågat. Jag var tröttare än Snövits dvärg och kastade tillbaka guldklimpen, som då i mina ögon kändes helt ok att byta mot en större frimärkessamling. Jösses. Jag var på dåligt humör. Störd i min sömn. Levi var inte bättre han. Han vred och vände sig i sin lilla borg. Skrek och grät. Jag stängde ute hans grin och stålsatte mig. I ren utmattning somnade han senare med huvudet vid fotändan och nallen vid sin sida. Äntligen. I morse konstaterade jag följande. Dåligt samvete, check. God sömn, check. Glad Levi på morgonen, check. Glad mamma på morgonen, check. Det bev bra. Tillslut. Sömn ska inte underskattas.

Förresten. Jag skulle aldrig byta bort min son. Inte för allt i världen.