110111
Jag lever. Vi lever. Även om vi drabbats av en konstig symptom. Magsjuka light, den utan spya. En lättare variant med illamående, feber och en märklig obehagskänsla i kroppen. Huga. Det började med att jag åkte dit i slutet av förra veckan och igår kom Johan hem med samma diagnos. Men förloppet går i rätt riktning så nu är han i princip uppe ur träsket. Skönt.
Lyckligtvis har jag sluppit feberdrömmar. Förvisso har jag inte haft det sedan jag var liten, men det är en läskig upplevelse. Jag kommer tydligt ihåg en av dessa monster som besökte mig som barn. Jag ligger i dunkel och hör ett ljud. Ett oljud. Oljudet blir högre och högre för varje sekund som går. Tillslut ser jag en hög med fåtöljer, bord, ja, ett helt möblemang i den mörka skyn. Möblerna komma närmare och närmare min sjuka och ynkliga kropp. Precis innan den ljusgröna öronlappsfåtöljen med ekben träffar min kropp för total mangling, vaknar jag och ligger i mammas och pappas säng, med ett vitt överkast vid fötterna. Usch. Jag blir nästan svettig i skrivande stund. Undra om det är alla resor till det blågula varuhuset som har präglat mig? Man börjar ju undra.
