åttiotrenollettnollfem

Nej. Min åsikt ändrades under påskhelgen. Kollektiv i all ära. Det mesta fungerar smärtfritt. Men ibland är det inte alltid ljuvligt att samsas i stugan. Man får bita sig i tandköttet och andas in genom näsan och ut genom munnen. Huga. Men det är bara en promille av alla dagar under påskledigheten. I det stora hela har vi haft fantastisk roligt, även om skoterföret var obefintligt och utflykterna få. Vi har lapat sol och dragit fram utemöblerna, krattat gräsmattan och eldat bort råttnästen. Barnen har hoppat på studsmattan och vi har haft alltsång till Mats Rådbergs Det är inte lätt att vara ödmjuk. Birgit Friggebos klassiska We shall overcome har fått en ny betydelse och Katerinas skånska uttal av Hjärtat, likaså. Den givmilda påskharen var lite wild and crazy och bjöd på leksaker och barnvänlgt snacks istället för godis efter en mycker seriös skattjakt med karta och ledtråd. Svärmors vardagsrum har fått nya våder och vår mycket ogenomtänkta present är numer färdigställd. Skönt. Jag har sprungit en ynka kilometer vilket kändes som minst fem. Hej, träningsvärk! Så var ledigheten plötsligt över. Och nu är vi hemma. Hemma till räkningar, begäran om föräldrapenning och deklaration. Hemma till väggar som skriker efter beklädnad och högar av smutstvätt som demonstrerar i tvättstugan. Bara att bita ihop.