100929
I söndags tog vi upp potatis i Pilträsk. Assar, Adela och jag. Plötsligt befann jag mig i Sikfors i morbror Mats gigantiska potatisland. Såg solen stråla över trädtopparna och hörde ljudet av traktorn i bakgrunden. Leenden och leriga stövlar. Mormor idog i fårorna, med böjd rygg och flinka händer. Olika säckar för rund och mandel. Tjo och tjimm. Hur jag försöker söka skydd mot de små och hårda knopparna som viner i luften. Olle som skrattar och kastar mot mig. Typiskt Olle. Och så less jag blev. Fort. Trist att plocka potatis. Från ingenstans var jag tillbaka i verkligheten. Ingen Mats i röd Valmet. Ingen mormor i blommigt förkläde. Ingen spjuver till bror med knoppar i fickorna. Men väl Assar och Adela. Så fint det är att minnas! En svunnen tid. En fin tid.
fint Anna.
Åh så sjukt! ja hade faktiskt exakt den känslan i lördags, fast jag var inte i ett potatisland utan uppe på taket och slängde tegelpannor.! men ändå fick jag känslan av potatisupptagning..kanske var de höstlukten eller att vi hjälptes åt att arbeta alla...de var tider de,. oförglömligt. . .
Josse! Visst är det härligt att ibland slängas tillbaka några år och förnimma dofter, ögonblick och känslor! Ja, där var verkligen alla med. Grymt bra. Har ni kvar landet?
Tack, Louise!
jo de är en härlig känsla! ja de är kvar men gode så igenvuxet tyvärr..de sätts ingen potatis nu, ingen som kan eller vill ta hand om det..lite trist, landet har trots allt sin lilla charm :)
