åttiotrenollettnollfem

För några dagar sedan stod jag i kön för att ta ut pengar. Bakom mig ställer sig en kvinna som verkar känna mig. Hälsar som om vi bore bundisar och böjer sig ned för att gulla med Levi. Som skrattar tillbaka. Hon fortsätter att prata med honom och jag börjar tycka det är ganska pinsamt. Särskilt eftersom jag verkligen inte kan placera henne. Efter att pensionären framför mig matat ut månadens insättning skyndar jag mig för kung och fosterland så att vi kan dra snabbare än blixten. Vilket vi gör. Kvinnan ler i kapp med solen och min hjärna går på högvarv, dock utan resultat.

Idag hände det igen. Vid juicedisken på Ica. Samma visa igen, hon gullade med sockerpaketet och han flinade till svar. Jag kände mig dum, dummare. Efter en stund fortsatte hon handla. Jag frågade Johan om han någonsin tidigare sett människan. Nix.

Men. Skam den som ger sig. Johanna gav mig idag ovetandes en ledtråd som jag av nyfikenhet checkade upp. Bingo. Det var hon. Definitivt ingen jag känner. Skumt. Pinsamt.