åttiotrenollettnollfem

Imorgon är det äntligen dags för dagen som vi har haft som mål de senaste nio månaderna. Den beräknade dagen för förlossning. Personligen har jag väntat att den dagen skulle infalla varje dag efter nyårsskiftet, vilket har gjort det hela ganska långdraget nu på slutet. Mitt eget fel. Dumt. Men jag är inte den som tycker om att vänta. Stå i kö är bland det värsta jag vet. Jag blir stressad, irriterad och på dåligt humör. Och nu har jag stått i kö i nära 280 dagar. Ana hur less jag är. Jag har inte ens tänkt tanken på att gå över tiden. Nej, inte jag. Kan hända andra, men inte mig. Känns som att det kanske är dags att inse att det är fullt möjligt och mest troligt.

Jag har funderat lite på om Krut kanske har fastnat i magen, tappat nyckel till låset eller rent av inte vill ut alls. Hemska tanke! Allt jag vill är att en vänlig barnmorska ska ropa Då var det dags för nummer 830105. Välkommen till förlossningen! Om inte mitt könummer har ropats upp innan onsdag, så har jag tid hos Linda igen. Men jag vill inte dit, även om det är trevligt och intressant varje gång och Linda verkligen är en suverän barnmorska. Nej, på onsdag ser jag hellre att vi just är hemkomna från BB, lätt förvirrade över den stora omställningen, halvt fladdriga men obeskrivligt lyckliga över att vårt underverk äntligen, äntligen är hos oss. Snälla, låt det bli så. Snälla.