åttiotrenollettnollfem

Jag har sparat det värsta till sist. Tänkt att om jag inte hinner innan Kruts ankomst är det inte hela världen. Jag har ju checkat av en hel del andra punkter. Jag har städat i alla rum, dammtorkat, dammsugit och skurat. Flera gånger. Till och med i förrådet. Jag har sorterat allt från viktiga papper till recept och, faktiskt, tändsticksaskar. Jag har kastat skit vi inte behöver, varit på återvinningscentralen och lekt miljövän. Jag har tvättat all tvätt så korgarna står nu tomma och övergivna. Jag har sålt prylar vi inte längre har nytta av (inte riktigt sant, har kvar några). Kort och gott så har jag hunnit en hel del. Det som i grova drag är kvar och lämnat till sitt öde är det tråkigaste jag vet. Nämligen, att baka.

Resultatet av bakningen har jag ingenting emot, men själva projektet är just vad jag kallade det. Ett projekt. Men nu har jag inte så mycket att välja mellan. Om jag prioriterar 1) baka 2) panta burkar och 3) återvinningscentralen, igen, så måste jag ta mitt förnuft till fånga och inse att bakningen kommer jag att ha mest nytta av. Panta burkar och kasta skräp kan Johan göra. Fast egentligen kan han baka också, för det är ju minsann han som är utbildad bagare och konditor. Inte jag. Jag skulle inte kunna tänka mig en tristare utbildning. Men eftersom Johan inte bakar trots sina fina meriter så är jag illa tvungen att ta tag i saken.

Så. Imorgon ska jag under pistolhot göra negerbollar, muffins och kanske citronpaj. Nu sitter säkert någon huslig läsare och skrattar åt mig, men det bjuder jag på. Någon som svänger ihop sju sorters kakor och bullar i ett nafs, komponerar ihop egna recept och har matlagningsprogram som kvällsnöje. Grattis. När jag ska ge mig på mjöl, bakpulver och ugnsgrader, då intar jag inte täten. Men jag är bra på mycket annat. Bara att inse och utgå från det. Det mesta går väl att äta om man sväljer en klunk kaffe samtidigt!