100112
Är nu inne i vecka 39. Exakt 14 dagar kvar till det magiska datumet. Nu börjar jag bli rätt så förväntansfull på vad som komma ska inom en hyfsad snar framtid. Hur mycket jag än läser för att vara någolunda förberedd så känns det skumt att det faktiskt är jag som ska gå genom det hela. Jag. Min kropp. Då är det inte objektivt och sakligt utan min egna upplevelse. Otroligt märkligt. Jag måste fousera. Slappna av. Tänka rätt. Målinriktat. Att varje liten bit tar oss närmare vårt barn. Och förresten ska jag försöka be under tiden. Gud kanske kan skänka mig lite hopp och frid i hjärtat när det är som jobbigast. Eller? Det förväntar jag mig.
har under morgonen lyckats tappa bort min telefon. Min gissning är att den ligger i sängen någonstans i det kaos som för tillfället råder där. Hur som haver, tänkte bara säga att vi inte kommer idag. Majsan är ingen solstråle...laddar för läkarbesöket istället. Angående förlossningen, push through the pain! det säger dom på alla förlossningsserier på tv å det är så rätt. Det enda sättet att bli av med smärtan är att trycka tills miraklet är ute å sen så börjar äventyret! Men som sagt, enligt mina beräkningar så är det 15 dagar kvar...tyvärr. LÄNGTAR!
