åttiotrenollettnollfem

Johan kom hem igår efter några timmar i badhuset. Inte så jättenöjd över sin egen insats under övningen med brandteamet. Han är ingen, ursäkta ordvitsen, fena i vatten, och hade lite svårigheter. Bemästrar väl inte kroppen som en akvarietetra, direkt. Jag hade betalat inträde för att skåda spektaklet.

Började genast tänka på mina egna färdigheter i det flytande blå. Har ju inget axelparti att skryta med som gör att jag varit ett framtida simhopp, men jag har alltid tyckt att det varit roligt. Inte haft några större problem, förutom när det gäller att dyka från kanten. Totalt omöjligt. Kommer ihåg en sommar när min vän Marie skulle lära mig från bryggan i Muskus. Näpp. Gick inte. Har aldrig fungerat, förutom de gånger de var ett riktigt tvång för att få ett simmärke. Under pistolhot gick det an. Någorlunda. Men snyggt var det säker inte. Inte Anna Lindberg-klass. Förresten, vad var de där märkerna till för? Jag minns att jag såg fram emot att knipa ett nytt märke efter varje avslutad simlektion med klassen. För några blanka riksdaler och uppvisning i simkunskap erhöll man baddaren, grodan, och järnmärket. För att nämna några. Dessa tog man stolt hem och fäste på, i mitt fall, en röd buntad sköld med ett vitt sidenband. Fancy. Den röda skölden passade inte in i mitt då rosaskimrande flickrum. Men det var ändå status. Undra om det är det fortfarande? Om, kanske man skulle bege sig till badhuset i vuxen ålder och kamma hem hela skiten. Uppdaterade simkunskaper kan väl aldrig skada?