åttiotrenollettnollfem

Jag tycker om att ha rent hus. Resultatet av en dammsugare, mopp och trasa är grym. Lukten av citron. En diskbänk torr från vattendroppar. Me like. Har aldrig tyckt att det varit jobbigt att städa, snarare befriande. Rent hus, rent samvete. Lite så.

Hade jag möjlighet skulle jag anlita städhjälp. Inte ofta, men någon gång då och då. Som när det är dags för att putsa fönster och feja i alla köksskåp och bona golv. Men den dagliga städningen håller jag för mig själv. Nu råkar jag veta av ett par som anlitar städhjälp. De bor i huvudstaden. En gång varje vecka kommer Anjerska för att gå genom den ytterst perfekta och helrenoverade lägenheten med fransk balkong och stuckatur. Paret lämnar 500 kr i hundralappar på köksbordet, pecis som de kommit överens om. Inget ROT-avdrag här inte. För den summan ska den försynta kvinnan städa bostaden med allt vad det innebär. Men. Kvinnan i förhållandet har någon typ av fobi. Det får inte vara smutsigt när städhjälpen kommer. Då kan ju Anjerska tro att de är dåliga människor. Så. Dagen innan Anjerskas ankoms, dammsugs och grovstädas hela lägenheten. Fint. Detta får som följd att Anjerska, med sitt noga avvägda samvete, alltid lämnar kvar en hundralapp. För det finns liksom inte nog mycket jobb som motiverar hela summan på 500 kr. Det är för rent. Frågan är då, varför anlita städhjälp? Det undrar även mannen i förhållandet som bad mig fundera på saken. För det är ofta han som får göra grovjobbet dagen innan. Och han förstår inte varför det ska vara nödvändigt. Det gör verkligen inte jag heller. Dumt.